att gå med lätta steg

februari 15, 2013, 12:14 Per Dahlbeck Per Dahlbeck

Att gå med lätta steg till den plats där jag/vi tillbringar den mesta av vår vakna tid. Är det ett rimligt krav? En rättighet?

I Skola o Samhälle finns en text av specialpedagogen Charlotte Jacobsson där en pojke citeras (Jacobsson 2013). Pojken är nio år och så här svarar han på frågan vad som är bäst med skolan. ”Det bästa är att man får gå hem när den är slut.”

Alldeles uppenbart går den pojken inte med lätta steg till skolan men väl när han går hem. Låt oss titta på de förutsättningar jag har för att kunna gå med lätta steg till och från min arbetsplats. Jag föreslår detta grepp för att jag tänker att det jag kräver av en plats att gå till varje dag rimligen också borde gälla de barn som varje dag går till en förskola eller en skola.

Med ålderns rätt kan jag kanske kräva att det ska finnas ett innehåll som berör och engaggerar mig. Där måste också finnas en chans för mig, kanske till och med en förväntan på mig, att när jag tar itu med detta innehåll så ska sättet att göra det och eventuella resultat av mitt engagemang innebära en skillnad. Det ska märkas om jag är där eller inte. Det innebär att det måste finnas olika möjligheter att kommunicera med andra om detta berörande och engagerande innehåll. Jag vill ta del av det och kommunicera min uppfattning om det, gärna med insikten att det kommer att hända något med min förståelse av och mina kunskaper om innehållet. Jag vill inte vara densamma efter att jag tillsammans med andra har språkat om detta innehåll.

När gör jag så det? Bara, har jag märkt, när jag känner mig respekterad och lyssnad till. Bara när jag upplever att mina tankar, frågor, idéer och teorier spelar roll och kan medföra en skillnad. Bara när jag riskerar att inte bli hånad eller inte bli tagen på allvar. Bara när jag upplever att jag är i ett meningsskapande sammanhang. Är detta då rimliga krav som alla, inte minst våra barn, har rätt att ställa på den pedagogiska verksamhet där de tillbringar många timmar, så att inte tiden de vistas på våra pedagogiska institutioner går åt till att längta hem eller till helgen.

Jag arbetar på Malmö högskola, men också på FOU i Malmö och det är i den senare rollen jag skriver denna blogg. Jag kommer att blogga om det jag möter i mina olika uppdrag som handledare, fortbildare, verksamhetsutvecklare och forskare och jag kommer att skildra det utifrån de krav som jag skildrar ovan som jag menar att alla har rätt att ställa. Alla har rätt att varje dag gå till förskolan, skolan, fritidshemmet och arbetsplatsen där det finns ett innehåll som berör och engagerar och där jag känner mig trygg i bemärkelsen att jag känner mig respekterad och där det finns en kultur som präglas av nyfikenhet och högt i tak. Ett ställe där jag känner mig uppmuntrad att pröva mina tankar om, och mina strategier för, att delta i vår värld.

www.skolaochsamhalle.se/skola/charlotte-jacobsson-det-basta-med-skolan/

Skrivet av Per Dahlbeck Per Dahlbeck
Tweet about this on TwitterShare on LinkedInShare on Google+Share on FacebookEmail this to someonePrint this page

1 kommentar

  • Ann Anderholm

    Jag känner igen mig i ditt sätt att tänka och känna. För mig handlar det om ett meningsskapande som bygger på en djup respekt för varandra och där alla jag möter har en del i detta meningsskapande. Ett ”menande” / ”lärande” där jag är en del av detta tillsammans med andra.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *