Hur kan vi få skolan att värdesätta dokumentationen från förskolan?

juni 3, 2014, 12:46 referensgruppen Referensgruppen

Jag heter Ulrika och arbetar på Glimmingehus förskola och är med i referensgruppen där vi samtalar om  med boken Vad Berättas om mig? av Bente Svenning.  Min kollega Johan Lennerwalds tankar inspirerade mig med sitt blogginlägg ”Varför dokumentation”? Till skillnad från Johan jobbar jag på en småbarnsavdelning, men har också arbetat med äldre förskolebarn.

Så till min fundering: Jag har jobbat som barnskötare i 14 år och som förskollärare i 2. De flesta av mina år i förskolan, har jag varit inom privat förskola, där barnen vid skolstarten spridits till ett stort antal skolor. Som barnskötare var jag inte lika engagerad i dokumentation och under min utbildning på 4.5 år gick arbetet med dokumentation kraftigt framåt inom förskolan.

Bente Svenning citerar Lpfö 1998/2010: ”Dokumentationen av barns utveckling och lärande ska ligga till grund för en kritisk granskning av förskolans organisation, rutiner, arbetssätt, huruvida förskolan integrerar läroplanen i verksamheten och hur barns förmågor och kunnande utvecklas i förhållande till de förutsättningar som förskolan erbjuder.” Detta uppdrag anser jag säger mycket om varför dokumentation är en viktig arbetsuppgift som förskollärare. Dokumentationen blir en tydlig tillbakablick, på om vi strävat efter läroplanen mål.

Tyvärr både tror och vet jag, att dokumentationen från förskolan inte är så intressant för skolan, eftersom förskolan inte anses lika viktig. Detta är ren erfarenhet från de perioder då jag arbetat med barn som ska vidare till skolan. Snabbt kommer man in på skriv- och matte-lek i förskoleklassen och snart börjar barnen ettan. Förskolan blir en plats där ”man var när man var liten”. Men vi pedagoger i förskolan behöver slå ett slag för förskolan som grund för det livslånga lärandet. (Lpfö 1998/2010) Grunden till all inlärning och personlig utveckling läggs ju faktiskt redan i hemmet, stimuleras på småbarnsavdelningen om barnet först går på en sådan och fortsätter stimuleras på en avdelning för äldre förskolebarn. (Alternativt sker lärandet/ utvecklingen under samspel med olika åldrar i blandad grupp.)

Hur kan vi då göra rent praktiskt? Vi som jobbar på kommunala förskolor, träffar i regel barnens blivande pedagoger i förskoleklassen under våren. Då kan vi förmedla våra tankar kring den dokumentation som vi engagerat oss i. Vi kan berätta att den varit ett betydelsefullt hjälpmedel för att oss att se barnens utveckling, vår roll som pedagoger och för barnen att reflektera kring sitt eget lärande, samt att föräldrarna genom dokumentationen fått en levande inblick i vad deras barn gör hos oss. Därefter kan vi betona vikten av att dokumentationen fortsätter, genom att materialet förs över till skolan. Det är inte nödvändigt att dokumentationen från förskolan finns med tills barnet går på högstadiet, men ett par år åtminstone. Föreskoleklassen ska ju vara en smidig övergång från förskola till skola och då borde dokumentationen från förskolan kunna vara ett naturligt inslag. Om vi vinner skolans förtroende och intresse att jobba vidare med det vi påbörjat, kan vi känna det mer meningsfullt att ägna tid och kraft åt dokumentation.

Ulrika Eversdijk, förskollärare på Glimmingehus förskola.

Skrivet av referensgruppen Referensgruppen
Tweet about this on TwitterShare on LinkedInShare on Google+Share on FacebookEmail this to someonePrint this page

1 kommentar

  • Charlotte Christoffersen

    Hej Ulrika!

    Håller med dig i allt och att det borde vara en röd tråd hela vägen. Tror dock att det finns vissa pedagoger inom skolan som ägnar sig åt dokumentation. Själv har jag som lärare i flera år arbetat med portfoliometodik i åk 1-3. Det ligger helt i linje med dagens tankar kring ”formativ bedömning”/”lärande bedömning” – som många lärare idag arbetar med att utveckla. Skillnaden ligger nog i själva dokumentationen. Kan tänka att många pedagoger tycker det är svårt att hinna med.

    För min del integrerade jag och eleverna det på olika sätt i skoldagen. Under ett kort samtal valde de ut något arbete inom ett område som de var nöjda med som samtidigt kunde jämföras med ett liknande arbete de gjort tidigare. Vi diskuterade HUR lärandet/utvecklingen hade gått till för att synliggöra att det är elevens egen aktivitet som bidragit till förändringen. Elevens utveckling synliggjordes för den själv och eleven bestämde hur den ville gå vidare.

    Elevernas Urvalsportfolios (som eleven äger)lämnades med elevens tillstånd över till mottagande lärare på den nya skolan. De tog tacksamt emot materialet men vad jag vet fortsatte de inte. Ett dilemma var dock att nya klasser bildades av elever från tre olika skolor. Jag fick dock tänka som så, att elevens portfolio var ett fantastiskt underlag vid utvecklingssamtal med vårdnadshavare, då eleven själv skötte den största delen av utvecklingssamtalet med hjälp av den. Jag använde elevens portfolio för att medvetandegöra eleven om dess utveckling och lärande. Så helt bortkastat var det inte. Men jag önskar att fler pedagoger skulle upptäcka fördelarna med pedagogisk dokumentation. / Charlotte

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *