Med husvagn, mörka drifter och delat ansvar till världens ände

juli 28, 2014, 14:33 Anna W Gustafson Anna W Gustafson

Den här sommaren är jag på resande fot i fjorton dagar. Nytt ställe varje kväll, nya villkor, nya människor – och ibland ett nytt språk. Det är många tankar och känslor som väcks till liv när tillvaron rullar. Frihet och osäkerhet. Inre och yttre intryck. Och så det där med att kunna vila i en knölig husvagnsvardag…

Bretagne ligger långt borta och vi rör oss långsamt genom landskapet. Det känns befriande, nästan meditativt att det inte går att köra fortare än 90. Vi kommer helt enkelt fram den tid som vår husvagnsekipageinställda GPS visar.

Min vän smartphonen

Smartphonen är viktig som alltid. Den kopplas till bilstereon och förmedlar musiken från min Spotifylista – troligen den mest genreblandade samlingen världen skådat. ”One charming night” från Christina Pluhar & L´Arpeggiatas album ”Music for a while – improvisations on Purcell” avlöses av ”Theme from a summerplace” med Percy Faitt, Regina Spectors “Après moi” och “Conclusion” med Jan Lundgren. Varje sen kväll och tidig morgon lyssnar jag på böcker i Storytel – en vana jag har lagt mig till med de senaste åren. När jag lagar frukost hör jag på morgonekot i P1. Vi har valt campingar efter tillgång till wifi. NEJ, jag har inte lättare för att att koppla av utan min smartphone – tvärtom.

Träffa sig själv

Dagen då vi passerar Belgien känner jag mig påverkad av den egendomliga boken ”Mörkrets hjärta” av Joseph Conrad. En båt glider sakta fram mot Themsens mynning i ett outsägligt vackert 1800-talslandskap medan sjökapten Marlow berättar en historia för sina vänner. Den handlar om ett uppdrag som han genomfört några år tidigare. Han skulle resa uppför Kongofloden till en belgisk handelsstation för att möta den mytomspunne, hänsynslöse elfenbensjägaren Kurz. I åratal har Kurz varit nästan ensam europé i främmande land, främmande miljö och kultur – långt från den ”civilisation” som ska mota bort våra så kallade mörka drifter. Kurz har inte klarat av att stå emot sig själv. Primitiva, farliga inre djup har bubblat upp och gjort honom till den obehagliga (och nu även svårt fysiskt sjuka) individ han är när han till slut möter kapten Marlow… Jag tänker på mig själv och alla andra som ständigt håller sig sysselsatta. Vi som sällan “träffar” oss själva och hinner låta några skrämmande djup bubbla upp…

Bra idéer och deja-vù

Jag träffar mig själv en hel del när jag sitter länge bakom ratten. Den mördande europeiska trafiken kräver full koncentration, men många tankar får ändå fritt spelrum. Då kommer idéerna. Två riktigt bra uppgifter som jag ska göra med mina elever sen, efter sommaren. (Intressant nog plingar det till i Messenger från en kollega som tycks ha fått en pedagogisk snilleblixt nästan samtidigt.) Ibland passerar vi platser eller landskap där jag känner mig hemma, trots att jag aldrig har varit där förut. För två år sedan var det tyska Würzburg. I år är det floden Maas (Meuse) som vi passerar flera gånger när vi åker genom Holland. Europa är fullt av vattenvägar där pråmarna tillryggalägger enorma sträckor – och jag råkar ha en diffus, återkommande dröm där jag förflyttar mig på just en sådan flod. Kanske är drömmen arketypisk – det finns mängder av myter och berättelser som handlar om den stora floden…

Könsstereotyp husvagnsvardag

Dagar av ständigt kringresande har sin egen rutin. På morgonen ska allting packas ihop; utemöbler, sophink, diskbalja, hundgård (cirka 15 hoplänkade kompostgaller från Bauhaus). Elsladden ska tas ut och kylskåpet kopplas om till batteridrift. Alla skåp och lådor ska stängas och låsas så att de inte kan öppna sig under färd, TV-antennen ska fällas ner, de fyra stödbenen firas upp, stödhjulet ska spännas och låsas. Efter ett intensivt genus- och normkritiskt år är jag mer medveten än någonsin om att vi delar upp husvagnsvardagen på ett mycket könsstereotypt sätt: Han tar allting som är tungt och tekniskt – jag städar, lagar mat, håller ordning, ser till att hunden har det bra, diskar och tvättar. Vi är överens om att uppdelningen känns rätt för oss, men ansvaret är bådas.

Krigisar nu och då

När vi möter det svidande ljuset i Normadie har jag redan hunnit långt i Maja Hagermans “Spåren av kungens män” – en omfattande samling texter om det virrvarr av småkungar och konflikter som rådde innan Sverige blev ett land. I Utah Beach möter vi, förutom oändliga havsbottnar i ebb med ostronodlingar, spåren av D-day. Det är svårt att inte bli berörd av de stora svartvita fotografierna som exponeras utanför muséet. Vilka hjältar… Men mot bakgrund av Hagermans bok, de väpnade konflikterna på nyheterna – och inte minst den ökande historielösheten – tappar jag (tillfälligt?) tron på att det någonsin kommer att bli bättre. De mörka, primitiva drifterna vaknar till liv igen och igen – och tyvärr; vår nuvarande civilisation utgör ingen garanterad motvikt.

Vändpunkten

I Bretagne kommer heldagsregnet. I en husvagn som mäter 6,5 m2 ställer det stora krav på tålighet. Jag lyssnar på “Näckrosträdet” av Elsie Johansson, om kvinnan som står vid sin mans sida i nöd och lust – även om nöden dominerar. På vår camping söder om Quimper smattrar skyfallen på det tunna husvagnstaket. TV:n står på spisen och sänder fotbolls-VM, ugnen går varm under regnskyddet, wifi:n är seg, alla handdukar suräckliga och hunden ligger och skakar i hörnet på grund av åskan. I nöd och lust var det. Men regnet upphör och vi möter tidvattnet vid Point du Raz, vilt, kargt, kallt och glittrande. Den yttersta utposten i södra Finistère, världens ände (Finis terre). Vi har nått vårt mål och nu är det dags att vända hemåt igen. En bok kvar i Storytels offlineläge: Fredrik Lindströms “Vad gör alla superokända människor hela dagarna?”. Jag ser fram emot att få veta det.

Skrivet av Anna W Gustafson Anna W Gustafson
Tweet about this on TwitterShare on LinkedInShare on Google+Share on FacebookEmail this to someonePrint this page

1 kommentar

  • Karin Ahlstedt

    Vad fantastisk att få ta del av er resa.
    Otroligt vackra bilder och inspirerande betraktelser.
    Anna, fortsätt att blogga!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *