Men med en viss tyngd…

september 3, 2014, 14:17 Per Dahlbeck Per Dahlbeck

Jag har ganska ofta funderat över varför lärande och utveckling kopplas till något lustfyllt och roligt. Genom åren har jag följt ett antal barn som har prövat och klarat sina första steg. Den ansträngning, och träning och de misslyckanden som har varit förutsättning för dessa första steg har aldrig slagit mig som lustfyllda och roliga. Däremot ganska ofta som smärtsamma, bokstavligt smärtsamma, och extremt ansträngande. Det nödvändiga lärandet, som ligger bakom de första stegen, har liksom inte klarats av i en handvändning och med ett skratt.

Foto: Colourbox

Foto: Colourbox

Så när jag i tidigare blogg skriver om rätten för oss alla, inte minst då de barn och unga som varje dag går till våra förskolor och skolor, att gå med lätta steg för att vi går till något intressant och utmanande lärande så innebär det att lärandet klart också måste förknippas med allvar och ansträngning. Jag tar ställning för att se människan, från födseln, som en meningsskapande varelse. Det förutsätter lärande och ansträngning för att jag ska förhålla mig till världen och försöka förstå den, dvs skapa mening.

Jag har en gång lyssnat på Susanne Osten, under många år konstnärlig ledare för Unga Klara teatern i Stockholm, och hon menade då att barn föds med tre frågor. Vem är jag? Varför är jag? och Vad vill ni med mig?

Många menar att ett sätt att förhålla sig till livet och skapa mening, kanske speciellt för barn, är genom att leka. Det kan ju uppfattas som problematiskt om leken förstås som något motsatt det allvarliga och prövande. Vi pratar ju ofta om leken som något skiljt från det mer allvarliga arbetet och ofta pratar vi om det lek- och lusfyllda lärandet. Risken är att vi reducerar leken till något nyttigt för ett planetart lärande och inte som något nödvändigt för meningsskapandet. Helena Granström, fysiker och matematiker, har i Det Barnsliga Manifestet skrivit om just detta:

”Det finns ett allvar som inte kan uppnås på annat sätt än genom lek. Det är ett allvar vars ansikte inte nödvändigtvis är sammanbitet, ett allvar som infinner sig hos den som erfar livets påtagliga närvaro i allt. Leken är inte, såsom den ofta förstås av vuxenvärlden, en verksamhet möjlig att separera från tillvaron i övrigt, utan snarare ett raster genom vilket hela tillvaron erfars. Det som den vuxne förstår som verklighetsflykt utgör för barnet verklighetens själva fundament.” (Granström2010)

Så när vi ser barn och unga gå med lätta steg till sina förskolor och skolor så är det klart steg med en viss tyngd…

Skrivet av Per Dahlbeck Per Dahlbeck
Tweet about this on TwitterShare on LinkedInShare on Google+Share on FacebookEmail this to someonePrint this page

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *