Den svenska modellen

april 5, 2016, 14:56 Ulrika Burman Ulrika Burman
Cretin

Bild från Google – avancerad bildsökning

https://goo.gl/2uWY3c

Den svenska modellen måste handla om samhällets svagaste. Eller hur? Vi har paralympics, specialskolor och specialutbildningar. Vi kedjar inte fast människor, fysiskt. Vi slår dem inte för att de inte kan lära sig saker. Vi ger dem mat, kläder och utbildning. Men vi accepterar att barn ibland måste bli totalt isolerade från sina kamrater för att de är aggressiva, annorlunda och för att det saknas kunskap och resurser om hur man kan hjälpa och stödja dem.

Helst vill vi inte tänka på det. Kanske har du slutat läsa redan nu, för det är så smärtsamt att behöva höra deras historier. Det tycker jag också, men inser också att om inte jag lånar ut mina öron och min röst åt deras öden skulle Astrid Lindgren inte vara stolt över mig.

Idag, 2016, finns det ett stort antal barn som varje morgon blir hämtade med taxi eller skolbuss och blir skjutsade till olika specialskolor. Problemet startar redan här eftersom dessa skolor oftast är belägna i områden där man helst inte vill vara. Väl på plats blir de varmt mottagna av personal som oftast är för få och där flera av dem saknar adekvat utbildning. Så går dagarna och man försöker utbilda och se utveckling utan att barnen får den träning i att umgås med andra, i de stora sammanhangen, som de så väl behöver.

För många är en placering i en resursskola/grupp en win-win-win situation. Bakgrunden är ofta kantad av konflikter och misslyckanden och lättnaden delas lika mellan skola, föräldrar och eleven själv då kraven plötsligt blir helt andra och eleven får stöd av förhållandevis många vuxna. Men vad händer sedan? Hur går det med läs- och skrivutvecklingen? Får eleven lära sig strategier för att hantera sina svårigheter? Hur används hjälpmedel? Vem kan tala om hur mycket eleven hade kunnat utvecklas och må i ett annat sammanhang?

Ska alla specialskolor läggas ned? Naturligtvis inte. Men visionen för hur vi ska hantera barn i svårigheter handlar om, precis som det gör för nyanlända, att det ska finnas små grupper på skolan dit man kan ta sig vid behov. Behoven ska vara dokumenterade och alltid resultera i någon form av träning, kompensation eller strategiskt arbete. I smågrupperna ska det finnas särskilt utbildad personal som får specialistkompetensutveckling och handledning kontinuerligt. Barnets röst ska höras i utredningar och beslut och vårdnadshavare ska ges insikt i beslutens inverkan på lång sikt. En utbildning för föräldrar som även de behöver stöd och hjälp i att hantera barnet för att synkronisera skolans insatser med sina egna.

Apropå bilden ovan valde jag den för att den faktiskt belyser hur ett barn kan känna sig inuti även om allt ser lugnt ut på ytan. En elev berättade för mig häromdagen att det finns barn som försöker göra sig själva sjuka för att slippa gå till skolan. ”Man kan dunka sitt huvud i väggen tills man får huvudvärk eller stoppa fingrarna i halsen så att man kräks:”

Skrivet av Ulrika Burman Ulrika Burman
Tweet about this on TwitterShare on LinkedInShare on Google+Share on FacebookEmail this to someonePrint this page

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *