Betygsinflation- vems är felet?

När skolorna förbereder sig för sina avslutningar och eleverna börjar pusta ut efter ett långt och många gånger intensivt läsår, då vaknar media upp och börjar skrika om glädjebetyg och en svensk skola försatt i fritt fall. Sociala medier flödar över av både lärare och inte så insatt folk som tycker en väldig massa om allt. Här lyser både oro och ilska, allt blandat med personliga problem och besvikelser, igenom. Det vi frågar efter är saklighet och kritiskt tänkande. Att vi har en betygsinflation i den svenska skolan är ingen myt, det kan vi genom att gå igenom tillgänglig statistik konstatera ganska lätt.  Många börjar då skylla på olika intressenter i skolvärlden och vi är snabba att peka finger mot de s.k. skyldiga. Men vem eller vilka är då de skyldiga? Rektorerna, föräldrarna eller som några uttrycker det, de odrägliga och ständigt mer krävande eleverna? Eller är det kanske dåliga lärare? Men lärarna är ju suveräna i sin betygssättning och vem ska då avgöra om lärarna gör rätt eller fel? Kollegor? Andra lärare? Skolinspektionen? Rektor? Media?

Vi efterlyser en mycket mer nyanserad diskussion där vi på allvar försöker se vad i systemet som faktiskt orsakar och påskyndar denna utveckling. I läroplanen finns det formativa förhållningssättet med som en röd tråd. Detta innebär att alla elever har rätt att få veta vad som krävs, hur de ska göra för att nå det betyg de eftersträvar samt var de befinner sig i förhållande till det satta målet, under hela kursens gång. Till detta ska vi sedan lägga alla matriser som ska exemplifieras (helst vid varje examinationstillfälle), checklistor, alla feedbacksamtal, alla övningar (med matriser även här) som ska förbereda eleverna för examinationerna, samt rätten att vid flera tillfällen prövas på de olika kunskapskraven. Är det då konstigt att många ambitiösa och hårt kämpande elever når de högsta betygen? Vår erfarenhet är att ju mer lärarna arbetar formativt och ju mer de följer Skolverkets anvisningar, genom att kolla på Bedömningsportalen och de filmer som ligger på Skolverkets hemsida angående hur man bör sätta ett betyg, desto högre blir betygen. Det verkar som vi har uppnått ett moment 22.

Det vi efterfrågar istället är en debatt kring s.k. lotsning. Lotsning innebär att du som lärare ger eleven för mycket stöd och hjälp. Men kan vi ge för mycket? Jo, det anser vi, men gränsen kan vara mycket svår för en duktig lärare som i sin iver att följa alla regler och förordningar, kan gå för långt. Det tror i alla fall vi.

I början av en kurs måste och bör vi lotsa eleverna mot en förståelse men vi måste veta när vi ska stoppa. Framför allt måste vi förstå att den s.k. lotsningen bara bör användas som en skyddsställning och att vi successivt måste ta bort stödstrukturerna allt eftersom. När vi startar vår undervisning ger vi eleverna en hög med legobitar (läs faktorer, fakta o.s.v.) samt en instruktion. Vi vill att de ska bygga en båt! De flesta ambitiösa elever klarar med hjälp av instruktionerna denna uppgift. Det som kan variera mellan eleverna är hur lång tid de behöver, och om de behöver ytterligare hjälp att läsa och förstå instruktionerna. När eleverna har kommit till slutet av kursen får de samma legobitar plus några till, men denna gång får de minimala instruktioner. De ska nu bygga ett flygplan! Nu klarar inte alla elever detta, trots hög ambition, och framför allt klarar inte alla av det under tidspress. Det är här lotsningen kommer in. Hur detaljerad ska matrisen vara? Hur många, nästan likadana, övningsuppgifter har de fått göra innan det s.k. skarpa läget? Hur många anvisningar får de innan och under examinationen? Och framför allt, hur många gånger ska de få nya chanser att pröva det efterfrågade kunskapskravet?

Vår erfarenhet är att de ambitiösa eleverna vill pröva om och om igen och att de snälla och också mycket skickliga lärarna, som ju kan allt om hur man ska agera som lärare, allt enligt Skolverket och betygsexperter, i sin iver att hjälpa alla och göra rätt, kanske går för långt i sin lotsning. Vi skriver ”kanske”. Vi kan ju inte veta vad varje lärare tänker och följer i sin betygsättning. Men en sak vet vi; de allra flesta lärare drivs av en vilja att göra rätt! Vi bör också komma ihåg att ju skickligare vi blir att följa anvisningar, regler och råd från experter och Skolverket- desto större är chansen att betygen fortsätter att bli allt högre. Att det sedan finns lärare som struntar i alla regler och förordningar, för det finns sådana också, och som undervisar och sätter betyg som om Gy11 inte existerar, det är en helt annan historia!

Eva Henriksson Garatea

Emma Wiking

Skrivet av Eva Henriksson Garatea
Tweet about this on TwitterShare on LinkedInShare on Google+Share on FacebookEmail this to someonePrint this page

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *