Kunskap eller instrumentell jakt på ”mätbara” resultat?

augusti 18, 2017, 10:47 Jonas Sjölander Jonas Sjölander

Den 14-15 augusti deltog jag i Nationell konferens i pedagogiskt arbete som arrangerades för tredje gången. Nu var det Göteborgs universitet och Fakulteteten för utbildningsvetenskap som stod för arrangemanget. Inför nästa konferens som äger rum i augusti 2019 har stafettpinnen gått till Umeå universitet. Många tankar surrar i huvudet efter konferensen. Samtidigt som den pågick sittstrejkade en grupp ensamkommande afghanska flyktingungdomar på Järntorget. Konferensdeltagarna gjorde därför ett enhälligt antaget uttalande mot utvisningarna, för amnesti och till stöd för ungdomarna som dagen efter konferensen publicerades i Göteborgsposten.

Ingen av deltagarna anmälde någon avvikande ståndpunkt i frågan och det gjorde stort intryck på mig. Ett annat bestående intryck efter konferensen är hur tydlig och djup klyftan mellan forskarsamhällets diskurser och den utbildningspolitiska utvecklingen i landet är och har varit under de senaste decennierna. Redan under Eva Reimers (som är professor i pedagogik vid Linköpings universitet) inledningsanförande gavs illustrerande exempel på hur de olika kunskapssynerna hamnar i skarp kontrast mot varandra. Ett inslag inom den rådande utbildningspolitiken utgörs av en instrumentell kunskapssyn där resultaten och en alltmer påtaglig strävan efter att göra kunskapen mätbar står i fokus. Detta synsätt har i hög grad kommit att prägla såväl innehåll som organisation i den svenska skolan och i praktiken medfört ett utbildningspolitiskt systemskifte i Sverige under perioden 1989-1996. Detta framgår exempelvis i Mattias Börjessons doktorsavhandling i pedagogik: Från likvärdighet till marknad. En studie av offentligt och privat inflytande över skolans styrning i svensk utbildningspolitik 1969-1999 (Örebro Universitet 2016). Forskarnas perspektiv, liksom förmodligen också intentionerna hos många lärare och skolmänniskor står i stark kontrast till ovan nämnda synsätt. Tematiken återkom i Johan Södermans (som är docent i pedagogik vid Göteborgs universitet) exposé över svensk utbildningspolitik från slutet av 1800-talet till idag i konferensens avslutande föreläsning. På ena sidan står konkurrens, individualism, ledarskapskult, marknadstänkande och instrumentellt förvärvade kunskaper; på den andra ligger fokus på hur vi åstadkommer lärande, relationellt samarbete, upplevelser av sammanhang, flow och de genuina kunskapsprocessernas aha-upplevelser. Det sistnämnda, det vill säga bildningsidealet, trängs undan i en alltmer instrumentell skola, enligt Söderman. Alla som arbetar inom skolans värld och med skolutveckling befinner sig i spänningsfältet mellan politiskt-ideologiskt drivna reformer och den forskningsbaserade kunskapen kring pedagogik och skola.  Hur hanterar vi det och hur ska vi förhålla oss när reformerna och direktiven hamnar på kollisionskurs med vetenskap och beprövad erfarenhet? Finns det över huvudtaget något val eller är vi tvingade att verka inom de ramar som har ställts upp i enlighet med politiskt fattade beslut. Kanske och förhoppningsvis finns det ändå möjligheter att gå utanför konkurrenstänkandets, mätandets och effektivitetskravens logik? Kanske kan vi ännu ge eleverna tillträde till omvägarna, där lusten att lära premieras och jakten på de snabba resultaten läggs åt sidan? Det är nämligen sällan genvägarna som leder till kunskap på djupet, förståelse och sammanhang. Är detta civil olydnad? Nej, det finns trots allt fortfarande stöd i läroplanen för en sådan kunskapssyn och det borde vara tungt vägande i sammanhanget.

Skrivet av Jonas Sjölander Jonas Sjölander
Tweet about this on TwitterShare on LinkedInShare on Google+Share on FacebookEmail this to someonePrint this page

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *