Om alla elevers potential och intersubjektiv kunskapsbildning

oktober 12, 2017, 9:23 Jonas Sjölander Jonas Sjölander

Under senare tid har mycket fokus riktats mot de växande individernas hjärnor. Men tänk så mycket annat än hjärnan det är som har betydelse för lärande och kunskapsbildning. Förutsättningarna för eleverna att nå kunskapsmålen begränsas av socioekonomiska strukturer och socialpsykologiska mönster. Lärarbrist, slitna och ej ändamålsenliga lärmiljöer, segregation och bristande likvärdighet i och mellan skolor kan också läggas till listan över faktorer som utgör hinder för skolan att fullfölja sitt uppdrag.

Med utgångspunkt av intrycken från en föreläsning vid Malmö högskola som nyligen hölls av Michael Uljens, professor i pedagogik vid Åbo universitet, skulle jag vilja fästa uppmärksamheten på och diskutera någonting helt annat och som är helt väsensskilt från den instrumentella och resultatinriktade synen på kunskap och pedagogik. Uljens talar bland annat om en modern form av maieutik där pedagogens handlande erkänns och betraktas som en intervention för att provocera fram något som redan finns inom eleven:

Education is to recognize and treat the Other as already capable of something she may become capable of – and act accordingly.

Här är det snarare det mellanmänskliga, intersubjektiva och relationella lärandet som betonas. Det gäller att erkänna och se den andres potential i relation till realitet och möjlighet. I grund och botten handlar det om att erkänna eleven som ett subjekt som är redo att forma och bygga kunskaper utifrån sina egna förutsättningar och möjligheter.

När jag ser tillbaka på mina egna erfarenheter inom utbildningssystemet träder provokatörerna fram tydligt. De lärare som verkligen såg och trodde på mig är inte svåra att identifiera. Sådana lärare har jag mött från de tidiga skolåren till universitetsstudierna och även under min tid som doktorand i historia. Jag har också mött motsatsen och för mig råder det inga tvivel om vilka av dem det var som lockade fram det som fanns inom mig och som fick mig att känna motivation, nyfikenhet och lust att lära.

Synen på kunskap som instrumentell repetition av fakta där den individuella hjärnan betraktas som ett isolerat fysikaliskt men avgörande fenomen är fjärran från det intersubjektiva och icke-affirmativa synsättet på kunskapsbildning. Kunskapen är nämligen enligt det synsättet inte möjlig att affirmera. Den är inte teleologisk och förutbestämd. Den ligger inte där färdig och fixerad utanför elevens hjärna; den är inte heller möjlig att repetera in. För det är kunskap vi talar om; inte fakta. Kunskapen kan bara uppstå genom reflektion och utbyte och för att nå dit behövs såväl tid och omvägar som intersubjektivitet och pedagogiska interventioner. När reflektion sker och kunskapsprocesser sätts i rörelse kan det faktiskt rent av vara bra att glömma att hjärnan finns där med sina signalsystem i sin gråa plasticitet och låta den få arbeta ifred.

En alldeles nyutgiven bok av Michael Uljens och Rose Ylimaki om icke-affirmativ pedagogik finns här för nedladdning som PDF: Bridging Educational Leadership, Curriculum Theory and Didaktik – Non-affirmative Theory of Education.

Skrivet av Jonas Sjölander Jonas Sjölander
Tweet about this on TwitterShare on LinkedInShare on Google+Share on FacebookEmail this to someonePrint this page

1 kommentar

  • Eva Henriksson Garatea

    Mycket intressant och viktig reflektion av dig Jonas. Det är precis sådant här som behövs, d.v.s. att vi nyanserar och problematiserar kring nya trender och forskning! Tyvärr blir det i svensk skoldebatt alltid en fråga om antingen eller; svart eller vitt. Det är så vi får en skolutveckling!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *