Skogstad och Foucault, inte en kärlekshistoria!

4 veckor, 21:21 björn westerström Björn Westerström

Kära läsare, en historieundervisning där eleverna slipper motsägelsefulla narrativ, där läroboken står för sanningen och där konstruerade genus och postkoloniala snårigheter plockats bort, är det något ni finner lockande?

I sin krönika Kunskapsrelativism förstör skolan förmedlar Isak Skogstad ett angrepp mot den svenska skolans filosofiska och pedagogiska hörnstenar. Angreppet emanerar ur en antologi, Kunskapssynen och pedagogiken (Dialogos), med texter av flera namnkunniga skoltyckare däribland, läkaren Martin Ingvar, Inger Enkvist (professorn i spanska) och Magnus Henrekson (professor i nationalekonomi). Redan tidigt i Skogstads krönika formuleras en devis “Postmodernismen och kunskapsrelativismen måste helt enkelt väck.”

Måltavlan är som jag skrev i mitt förra inlägg är konstruktivismen, den kunskapssyn som återfinns hos Lev Vygotskijs och John Dewey. Hos Skogstad och hans förebilder skymtar en längtan efter en traditionell kunskapsuppfattning där fakta är fakta och kan förmedlas utan konstigheter, där alltså läraren är i besittning av något som i undervisningen överförs till eleven. Så långt kom vi alltså sist.

Men om nu Skogstad och co ska befria oss från det postmoderna tänkandet innebär det också att de även måste in och gräva i det ämnesspecifika?

Min avsikt med detta inlägg är att försöka klargöra om det postmoderna tänkandet är begränsat till det allmänpedagogiska eller även står att finna inom historieämnet både i den akademiska världen och i skolan. Finns det något motstånd mot det? Slutligen ämnar jag att diskutera huruvida vi bör lära ut historia med eller utan postmoderna teorier.

Eftersom jag inte skriver en vetenskaplig uppsats utan ett blogginlägg vill jag förvarna mina läsare att jag omöjligt kan göra frågeställningarna rättvisa, men jag vill gärna få igång en diskussion kring framförallt den sistnämnda frågan.

Historia och postmodernism

Ett sätt att se utvecklingen på, som ofta används av de som kritiserar de postmoderna teorierna som är grovt förenklat och som vi senare ska se inte helt riktigt, är att betrakta historia som en linje från Leopold von Ranke fram till Michel Foucault, därefter Foucault till idag.

Före Foucault var historikerns uppgift att söka avtäcka det förflutna och visa det som det en gång var (wie es eigentlich gewesen). Till sin hjälp utvecklade historikerna verktyget källkritik, ett instrument som nådde sin skarpaste egg med Lauritz Weibull. Genom att först klä av sig sig sin samtid, sedan i arkiven utsätta källorna för en kritisk granskning och rensa bort de källor som innehöll tveksamheter kunde historikern visa det sanna förflutna. Problemet särskilt med äldre historia var att det inte blev så mycket källor kvar att bygga på, men historikerna menade att det som faktiskt återstod helt gick att lita på.

Men sedan kom filosofen Michel Foucault med Nietzsche i huvudet och kastade allt över ända. Han var inte intresserad av att återskapa det förflutna som det egentligen var utan ville ägna sig åt nuets historia, visa hur vårt nu hade blivit till genom att återvända till en företeelses “nollpunkt i historien” (Foucault, Vansinnets historia) för att visa hur maktstrukturer uppkommer, synliga framförallt i språket. Med detta arbetssätt såg han sig nödgad att “avstå från sådana bekvämligheter som slutgiltiga sanningar”, något som naturligtvis upplevdes som provocerande.

Andra följde som Edward Said som utvecklade postkolonialismen vars mål var att visa på hur Mellanöstern (och allt som inte var Europa och Nordamerika) tolkades med snedvridna och koloniala synsätt, orientalism. Även här handlade det om att återvända till en nollpunkt och se hur en företeelse utvecklades till en maktstruktur, ett förtryck.

Ett annat inslag i det som anses tillhöra det postmoderna var att historiker skulle försöka återge de andras historia, de från det  förflutna som osynliggjorts. Därigenom uppkom först kvinnohistoria, där Joan Kelly Gadol visade hur manligt dominerade begreppen medeltid och renässans är sett ur ett kvinnohistoriskt perspektiv. Genushistoria uppkom för att belysa hur kön konstruerats och hur dikotomin mellan manligt och kvinnligt sett utvecklats under historien som historikern Joan Scott uttrycker det “[s]ex by itself does not create social differences. This is constructed by society.”

Med andra ord söker historikern svar på frågor idag genom att se till det förflutna. Nuet är därigenom nästan alltid den postmodernistiske historikerns utgångspunkt. Historikern Hayden White säger: “postmodernists are less interested in the past as a thing in itself than as a means of comprehending the present” (White, ”Postmodernism and Historiography”).

En ny medvetenhet kring språkets betydelse för historien och historikern växte fram genom att insikten kring hur historikerns läsning och tolkning av källan skapade nya osäkerheter i det vetenskapliga arbetet. Resultatet blev att historia istället för att uttrycka det sanna blev en konstruktion. Historikern Hayden White uttrycker detta på följande vis

“[A]ny given set of real events can be emplotted in a number of ways, can bear the weight of being told as any number of different kinds of stories. Since no given set or sequence of real events is intrinsically ’tragic’, ’comic’ or ’farcial’, but can be constructed as such only by the imposition of the structure of a given story-type on the events, it is the choice of the story-type and its imposition upon the events which endow them with meaning.”

Det är historikern som konstruerar det förflutna, ger det mening och innebörd. Det är inte det förflutna själv som talar. Genom att placera händelser i en särskild ordning skapar vi en talande berättelse, en genre. Historien blir tragedi eller komedi. Det spelar ingen roll hur noggranna vi varit i den källkritiska fasen, när vi ska pussla samman fakta till ett narrativ är vi rökta.

Historikern Lynn Hunt menar att det vetenskapliga i den historiska uppgiften är omöjligt, därför måste historia ses som en estetik mer än som något vetenskapligt, ”[H]istory has been treated here as a branch of aesthetics”. Det här extrema förhållningssättet är inte allenarådande men däremot talar historiker idag om att historia alltid befinner sig någonstans på en linje mellan vetenskaplighet och det estetiska. Historia är aldrig hundra procent vetenskap. Detta kan vi jämföra med historiker före postmodernismen som hade en påtaglig positivistisk syn på hur historiska ska hanteras och vad det är.

Kritiken

Det finns kritik mot det postmoderna sättet att arbeta inom historikernas led. Där man ifrågasätter att det förflutna aldrig kan avslöjas och att historiker därför inte ska ha detta som mål. Mot synen på historia som en subjektiv samtidskonstruktion står i Sverige kanske främst historikern Arne Jarrick; “[J]ag har alltid bekämpat den postmoderna relativismen, ‘allt är subjektivt’”.

Ett försvar mot att det postmoderna skulle vara ett brott mot den historiska traditionen står den kände historikern Peter Burke som menar att diskussionen kring historikerns roll i skapande av vad som är historia går tillbaka till början av 1900-talet. Postmodernismen bör därför ses som en kontinuitet.

En annan vanligt förekommande kritik av den postmoderna historievetenskapen är att den har reducerat källkritiken till ett ingenting i den historiska metoden. Historikern Kim Salomon svarar på detta på följande vis: “[k]ällkritik ses som ett redskap för att tidsfästa händelser, avslöja förfalskningar och korrigera felaktigheter i texter men däremot inte som en absolut metod för att skapa sanning” (Salomon, “Den kulturella vändningen provokationer”).

Vi kan alltså se att källkritiken delvis har förändrats, vilket ju inte är så konstigt eftersom vår syn på vad en historisk källa kan förmedla har förändrats, från sanning till en aspekt av det förgångna. Källan ger oss inte sanningen om det förflutna utan bara en möjlig väg till förståelse av en aspekt av det.

En annan inriktning inom historievetenskapen som fått stor betydelse för oss lärare är historiedidaktiken, som studerar människors förståelse och användande av historia. Historiedidaktiken har definitivt sina rötter i det som ovan benämnts som postmodernism. Precis som hos ovanstående ses historia som en konstruktion som genom hur den skapats säger väldigt mycket om sin samtid.

Tillbaka till Skogstad

För att återvända till Skogstad så kanske vi kan leka med vad hans uttalande skulle innebära om vi applicerade det på skolan historieämne. Om vi avlägsnar allt som har med postmodernism i historieämnet så måste vi till att börja med ta bort det övergripande målet med undervisningen idag. “Syftet med undervisningen i historia är att elever ska utveckla sitt historiemedvetande. Historiemedvetande är vår förståelse av nutiden, vår förmåga att tolka det förflutna och förhålla oss till framtiden.” (Skolverket). Historiemedvetande är ett historiedidaktiskt begrepp och är svårt förhålla sig till utan ett postmodernt synsätt. Hela diskussionen kring användande av historia i olika tider och av olika grupper skulle också lämnas av samma skäl. Begreppet historiebruk har som dessutom sitt ursprung i den av postmodernistiska belackare förhatlige Nietzsche.

Att se på hur maktstrukturer utvecklas ur motsatspar skulle inte heller fungera så vi måste lämna begreppet genus. Detsamma gäller det postkoloniala perspektivet som syns i Occidentens konstruktion av den andre i form av Orienten. Med andra ord är det mycket av det som vi idag upplever som viktiga teman som skulle behöva skalas bort.

En särskilt intressant aspekt tycker jag vi möter när vi låter Skogstads (med flera) möta begreppet narrativ. Det går inte att skapa en berättelse som fullkomligt återger en händelse i det förflutna om vi lyssnar till de postmoderna historikerna. En berättelse är en konstruktion som kan hamna i olika genrer och som alltid är tydligt påverkad av historikern själv. Utifrån ett postmodernt tänkande skulle vi alltså som historielärare behöva vara tydliga med att visa detta för eleverna. Vi kan inte bara säga: här har ni er historiebok, läs och lär sanningen om Gustav Vasa, Sveriges industrialisering eller folkhemmets framväxt. Läroboken måste problematiseras och vi måste visa att den är ett narrativ som författaren byggt på historikers tolkningar av källor. Det finns alltså en mängd berättelser om samma händelse.

I Skogstads historieundervisning skulle vi hamna med ett narrativ, visserligen källkritiskt men ändå bara en berättelse av det förflutna.

Om vi vill skapa en nationell identitet och en nationell samhörighet finns det naturligtvis en poäng att endast ge eleverna en historia, en berättelse. Vi kan också fundera över om den postmoderna historievetenskapen enbart skapar förvirring hos eleverna vilket får dem att tappa fotfästet och får dem att tvivla på fakta. Den kanadensiska historikern Peter Seixas lyfter denna eventualitet, “[a] related question suggests that students will be lost to relativism once we tell them that history is not just the ‘facts’.” (Seixas, “Sweigen! die Kinder!”)

Seixas svarar själv på sin fråga, “There is considerable reason not to believe that this will be the consequence of this course. Students are already exposed to conflicting historical interpretations in popular culture. Som Seixas påpekar så utsätts eleverna för alternativa berättelser om det förflutna hela tiden genom filmer, nyheter, propaganda och TV-spel. Genom att inte visa det enskilda narrativets begränsningar utsätter vi dem för en fara att duperas. Seixas menar att “[f]or this reason school’ failure to teach history’s disciplinary procedures is more likely to lead to relativism. Genom att inte vilja hänfalla till relativism skapar vi relativism.

Skogstads dröm

I historieundervisningen som den såg ut i slutet av förra milleniet fanns de postmoderna tankarna visserligen med på det allmänpedagogiska planet men i historieämnet som sådant var de inte alls lika närvarande som idag. Och ser man till utförandet var de fullständigt frånvarande. Som Nanny Hartsmar visat i sin doktorsavhandling var historieundervisningen ”läroboksstyrd, faktabetonad och kronologiskt ordnad” och eleverna bedömdes framförallt “utifrån minneskunskaper”. Resultatet blev att eleverna producerade vad den finske kognitionsforskaren benämner som “korta kunskapskedjor” och “fragmentariska kunskapsspillror”. Eleverna saknade generellt narrativ förmåga. De kunde inte koppla samman vad de lärt sig till större berättelser.

Detta är den undervisning som Skogstad drömmer sig tillbaka till där undervisningens metod är behavioristisk och innehållet lämnas oproblematiserat. Det finns kanske en anledning till att vi lämnat detta bakom oss?

Att som Foucault, Scott och Said utgå från problem som existerar i samtiden och sedan söka i det förflutna för att kunna förhålla sig till dessa problem för att orientera sig mot en framtid gör att eleverna ser hur deras egen lilla historia hänger samman med den stora historien och de får en förståelse av att det förflutnas samtid fungerar som deras eget nu. De lär sig också att konstruera egna narrativ medvetna om narrativets fördel och begränsning.

Jag lämnar er med ett citat av Hayden White: “The students have to have a sense of the importance of historical consciousness and knowledge to the living of their lives. What is the point of our knowledge if we dont try to apply it to our lives?”

Skrivet av björn westerström Björn Westerström
Tweet about this on TwitterShare on LinkedInShare on Google+Share on FacebookEmail this to someonePrint this page

7 kommentarer

  • Tack för en tolkande, och kritiskt, analys av olika syn på kunskap och lärande!

  • Pål Christensson

    Inspirerades av inlägget, så jag skrev ett eget i lite samma anda! 😀
    https://palchristensson.wordpress.com/2017/11/20/postmodern-skolutveckling-och-sanningen/

  • Anne Liljeberg

    Stort tack för sakligt, inspirerande och granskande text om skola.
    TACK!

  • Och samtidigt är skolorna i flera andra länder så mycket bättre och framgångsrika i att producera elever med både gedigna faktakunskaper och som kan förhålla sig kreativa till den kunskap dom har. Dessutom helt utan att gräva ner sig i en konstruktivistisk syn på kunskap och lärande. Gör dom fel?

    Om konstruktivismen är så bra för pedagogiken som ni verkar tro varför tillämpas den inte i större utsträckning runtom i världen, och varför står sig isåfall inte svenska elever bättre i internationella kunskapsmätningar? Vågar ni någonsin tänka att nuvarande kunskapsförmedling i Sverige är suboptimal? För att kunna förstå måste man först veta. Vetskap når man genom att nöta in fakta. Fakta finns det gott om, alldeles oavsett vad man tycker om den. Svensk lärarutbildning är i ett internationellt perspektiv märkligt smal och udda i sin syn på lärande. Säg den lärarutbildning idag som tagit till sig och inkorporerar de senaste neurofysiologiska rönen om hur hjärnan lär sig. Istället sitter svensk pedagogik nästan helt fast i just det sociologiska perspektivet.

    Jag har undervisat internationellt och kan bara konstatera att elever i andra länder är betydligt bättre på att först ta in faktakunskaper, och sedan ägna sig åt att förhålla sig till den kunskapen. I Sverige har vi av någon anledning vänt på den processen. Jag upplever svenska elevers ifrågasättande av fakta som tröttsamt och ständigt av typen ”varför måste vi kunna det här?”. Med den inställningen blir man aldrig bra på något, utom möjligen att ifrågasätta.

    • björn westerström björn westerström

      Käre Stefan! I det föregående blogginlägget hade jag inga problem med att förstå din frustration eftersom den där byggde på ett sedvanligt (tyvärr ibland medvetet) misstag. Konstruktivism är ytterst sällan detsamma som kunskapsrelativism, ungefär på samma vis som att ateister ytterst sällan är nihilister eller religiösa människor fanatiker.

      Men jag förstår ärligt talat inte riktigt vad du har just med det här blogginlägget att göra? I det här blogginlägget presenterar jag hur postmodernistiska tankar idag genomsyrar både historievetenskapen i stort men även svensk historieundervisning. När det gäller att just historia har du nämligen faktiskt fel Stefan. De postmodernistiska influenserna (eller snarare historiedidaktiska) har tvärtom ökat. Tydligast i Kanada, Storbritannien, Sverige och USA. Varför? Jo därför att det har funnits en tydlig nedåtgående trend vad gäller elevers förståelse av historia (som jag hänvisat till i mitt första blogginlägg om jag inte minns fel). Med hjälp av historiedidaktisk metodik (historical thinking) har trenden kunnat vändas.

      Med andra ord tror jag att ditt inlägg här på någotvis avsåg ett tidigare inlägg.

      Vad gäller det du skriver så tar jag det absolut på allvar men vill naturligtvis då att du tydligare presenterar vilken typ av kunskapsteoretisk modell du står bakom?

      Dina sista meningar är synnerligen intressanta. Du säger: ”Jag upplever svenska elevers ifrågasättande av fakta som tröttsamt och ständigt av typen ”varför måste vi kunna det här?”. Med den inställningen blir man aldrig bra på något, utom möjligen att ifrågasätta.” Jag skulle vilja säga att om eleverna reagerar som du påstår genom att ifrågasätta varför något är nödvändigt så har vi brustit just i det momentet i undervisningen. Om eleverna inte förstår varför något är viktigt har läraren inte tydligt kunnat etablera fakta i ett sammanhang. Det är med andra ord vi lärare som brister i vår undervisning när den situation som du påvisar uppstår. Kanske har du rätt i att lärarutbildningen där har brustit med att visa för lärarstudenterna hur oerhört viktigt det är att visa meningsfullheten i det vi lär ut.

      Hade du själv börjar nöta in fakta som du inte såg någon som helst poäng med Stefan?

      Vänligen

      Björn Westerström

      • Angående den sista kommentaren om jag någonsin själv börjat nöta in fakta som jag inte såg någon som helst poäng i, är svaret enkelt. Absolut! Åtskilliga gånger dessutom. Och lika många gånger har insikten om varför det har varit nödvändigt och användbart kommit först senare. Ibland till och med långt senare. Hör jag studenter fråga varför det är nödvändigt att kunna något, eller varför dom ska kunna just det jag pratar om då, brukar jag kontra med frågan om dom är helt säkra på att dom aldrig kommer att ha nytta av den kunskapen. All kunskap är bra. Det är direkt farligt att inta inställningen att man inte behöver veta saker ”för det har jag ingen nytta av”. Kunskap ska aldrig förmedlas utifrån ett personligt eller individuellt nyttoperspektiv. Då ligger det även nära till hands att ge med sig och säga ”visst, du behöver inte kunna det här, du har nog ingen nytta av det ändå”.

        All kunskap är bra kunskap. Och kunskapen är inte instrumentell. Du efterfrågar min kunskapsteoretiska modell, som om den avgör om mina åsikter bär någon relevans eller inte. Är jag relativist, konstruktivist, positivist, eller kanske till och med realist? Lek med ord som samhällsvetenskaperna och humaniora är duktiga på, men som mest just är en lek med ord. Om det hjälper dig kan du själv sortera in mig i lämpligt fack.

        Går vi vidare till postmodernism gäller min kommentar postmodernismen mer i största allmänhet, även om den i inlägget ansluter till historieämnet. Postmodernismen som sådan ger sällan verktyg för att förstå eftersom den betraktar skeenden som övergående och relativa. Att saker kan te sig annorlunda vilket perspektiv man antar. Och det kan vara fruktbart i vissa hänseenden, men definitivt inte alltid. Ett exempel på det är till exempel vissa personers ifrågasättande av förintelsen. I ett postmodernt perspektiv kan inte en lärare gå in och korrigera eleverna om att det finns absoluta rätt eller absoluta fel med inställningen att förintelsen var fruktansvärd (eller som vissa hävdar, ens ägt rum). Enda rationella argumentet är att anta historisk realism och peka på vad vi faktiskt vet och vad som faktiskt finns. Fakta, helt enkelt. För fakta ”kicks”, som man säger på engelska. Och historiska fakta agerar även motvikt till religiösa narrativ.

        Möjligen att den postmoderna synen på kunskap kan ge vissa perspektiv för samhällsvetenskaperna, men tyvärr ser jag den sprida sig även till naturvetenskaperna. Och där har den ingenting att hämta. Det finns ingen postmodern syn på naturvetenskapliga fakta, för objektiva fakta är oberoende av människan. Tyvärr ser jag den postmoderna synen på kunskap sprida sig i världen, och det gör väldigt få någon verklig nytta. Det eviga relativiserandet och ängsligheten att hävda absoluta värden. Och det är nog inte så konstigt att elever tycker postmoderna metoder i ex. historieundervisningen är roligt, för alla har chansen att få rätt. En dunk i ryggen med kommentaren ”så kan man också se det”. Grattis, alla hade rätt igen. Men ökar det verkligen vår förståelse för världen, eller invaggar det eleverna i tron att alla uppfattningar är lika mycket värda? (fakta: Det är dom inte, förutsatt att man inte förkastar den grundläggande etiken som universellt och objektivt tillämpbar).

        Jag är fullt medveten om att begreppet ”objektiva fakta” får många postmodernt skolade lärare att vrida sig i plågor. Men det finns en objektiv värld vi kan nå objektiv kunskap om, kunskap som är helt oberoende av det observerande subjektet. Och det är i den världen och på dess villkor det mänskliga samhället vilar. Den är garanten för all teknisk utveckling, men också garanten för både den historiska och moderna samhällsbyggnationen och historieskrivningen. Hur illa det kan gå när man bortser från historiska fakta är t ex det recenta debaclet när forskare i Uppsala ”upptäckte” kubisk arabisk skrift på vikingatyger. Kunskapsansatsen var där uttalat postmodern.

        Så att jag blir upprörd och trött över bloggar som denna där konstruktivism och postmodernism tas som okritiska självklarheter för undervisningens fundament, är kanske inte så konstigt. Universiteten och högskolorna får bära tyngden av studenter som inte fått lära sig vikten av fakta och saknar förmågan att avgöra rimligheten i utsagor baserade på fakta, och dessutom kommer in på högre lärosäten med inställningen att dom inte behöver kunna saker. Eller med inställningen att ifrågasätta för ifrågasättandets skull. För det har dom fått lära sig är viktigt. Och ifrågasätta ska man absolut göra, men för att kunna göra det på ett konstruktivt (sic!) sätt behöver man först kunna. Och kunskap kommer inte gratis för dom flesta. Den behöver man nöta in.

      • Som du säkert märker finns det en uppdämd frustration över den postmoderna synen på kunskap och lärande. Inte minst för att den kan te sig rationell för den som redan har kunskapen och kan förhålla sig till den, men mest blir förvirrande för alla andra. Och universitet och högskolor får hantera utfallet av den inställningen på grundskolenivån. Det är hög tid för lärarutbildningarna att släppa in resten av akademin i synen på lärande och kunskap! Dewey och Focault? Har ni fortfarande inte kommit längre än 40-50-60-talet inom pedagogiken?

        En högst relevant fråga är varför länder med skolor där kunskapsförmedling förekommer utan inslag av konstruktivism och postmodernt tänkande (läs: Asien) presterar så mycket bättre? Det betyder rent objektivt att det konstruktivistiska inslaget på sin höjd inte bidrar till ökad ämneskunskap. Snarare tvärt om.

        Och hur ser normkritiken ut mot de socialkonstruktivistiska idéer som idag är norm inom pedagogiken?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *