Prioritera att vara den pedagogiska ledaren

januari 24, 2017, 9:11 Annika Kjellemar Annika Kjellemar
preview_colourbox6579872

Som rektor är du en pedagogisk ledare. Det vet vi alla rektorer, men hur jobbar vi med det egentligen?

Jag vet att många av mina rektorskollegor genom åren, även jag, har känt att det minsta man hinner med i sitt rektorsskap är just att vara den där pedagogiska ledaren som man i grund och botten vill vara. Det var det som gjorde oss till rektorer en gång i tiden. Att få vara delaktiga med våra lärare och prata pedagogik, metodik mm. Tyvärr är det alltid så mycket annat som ”måste” göras. Många gånger saker som är långt ifrån pedagogiskt arbete.

Jag gjorde ett aktivt val när jag började på min nuvarande arbetsplats. Jag skulle vara mer delaktig än tidigare. Jag har visserligen alltid varit oerhört engagerad i både elever och lärare men jag har sällan deltagit i lektioner – delar eller hela dagar. Hur skulle man hinna det? Jo faktiskt, det går! Nu sticker jag ut hakan, men det går att prioritera. Jag lovar. Jag tror inte att jag har mindre att göra en andra rektorer i stort. Visst, jag kanske ”bara” har 250 elever och 20 personal som jag ensam ansvarar för. Har ni mer kan det kanske bli tufft.

Följa klasserna en hel dag

Det är helt fantastiskt att vara delaktig i elevernas utbildning. Jag har valt att jag följer en klass en heldag. Jag har 12 klasser, så det blir 12 dagar per termin som jag avsätter och det ger mig så ofantligt mycket. Jag ser eleverna, jag lär känna dom, jag ser hur de arbetar eller inte arbetar på lektionerna, jag ser hur grupperna fungerar eller inte fungerar, jag ser vilka behov som finns och självklart ser jag lärarnas olika ledarstilar i klassrummet. Jag ser hur de lägger upp en lektion, jag ser hur de hanterar svåra situationer, jag ser hur mycket glädje det kan finnas i ett klassrum men jag ser självklart också hur mycket frustration det kan finnas.

Det blir så mycket lättare för mig när jag t ex sitter på en elevhälsokonferens där en elev har svårigheter och jag själv har sett eleven och hur den fungerar. Det blir också lättare för mig att coacha lärarna och ge dom små tips och idéer.

preview_colourbox5800050

En fråga är ju ifall det är uppskattat det jag gör? Ja, jag vill tro det, men det är inte helt säkert. Av eleverna tror jag verkligen det. Eleverna känner mig och jag dom, mer eller mindre. Det blir lättare för dom att komma och prata med mig. Många lärare uttrycker det som att jag är den första rektorn de har haft som har besökt deras lektion (vilket är mycket sorgligt) och att de ser besöket som positivt.

En del säger att jag får komma precis när jag vill, medan en del vill veta innan så de kan förbereda sig. Sen har vi den kategorin lärare som kan (tror jag) känna sig kontrollerade av mig när jag kommer. Dom kanske tror att jag är ute efter att hitta fel. Jag försöker säga att jag inte enbart kommer ut för att titta på dom , och absolut inte för att hitta fel, men att jag självklart gör en bedömning av lektionen också. Att öppna upp klassrumsdörren kan vara svårt. Vi får inte glömma att det har tills inte allt för länge sedan, varit ett ensamjobb. Det har varit läraren och klassen helt enkelt.

Vill hitta goda exempel

Det viktigaste är att arbeta med positiv förstärkning när du besöker lärarna anser jag. Jag är inte ute efter att hitta fel när jag gör klassrumsbesök. Fel eller misstag gör vi alla och det är bra för det är av dessa vi lär oss. Jag är ute efter att hitta goda exempel, men också för att bekräfta lärarna, att se dom helt enkelt. Även vuxna vill och behöver bli sedda och bekräftade.

När jag själv var lärare vet jag att jag beklagade mig tillsammans med kollegorna att ”hur kan rektorerna sätta våra löner när dom ALDRIG är ute i verksamheten” Ingen visste ju vad jag gick för tyckte jag. Jag håller med alla lärare som tycker precis som jag gjorde förut. Sen skulle jag ändå vilja passa på att säga till er lärare som läser detta, som ett litet försvar ifrån alla oss rektorer. Vi  har en god uppfattning om hur du fungerar som lärare trots avsaknad av klassrumsbesök.

Kan tyckas konstigt, men vi ser hur du pratar och agerar i korridoren med eleverna, vi hör dina värderingar på möten, vi hör ditt sätt att resonera kring utveckling, vi ser ditt engagemang i andra sammanhang, vi hör ifall du pratar lösningsfokuserat och ser möjligheter i problem. Vi kan se din ledarstil på möten mm. Men självklart ska vi göra klassrumsbesök! Jag vill bara säga att det är ytterst få eller till och med inget besök som har gjort mig förvånad. Min känsla jag hade innan stämmer nästan alltid efter ett lektionsbesök.

Handlar om prioritering

Nu får ni inte tro att jag är en superrektor som ser och bekräftar mina lärare varje dag. Så är det inte! Jag försöker, precis som alla andra, att göra så gott jag bara kan. Detta sätt att arbeta ger i alla fall mig mycket och jag vill tro att det ger lärarna och eleverna också något så jag kommer fortsätta så länge inte samtliga gör uppror.

Jag vill uppmana och uppmuntra alla mina rektorskollegor att göra detsamma. Det handlar om prioriteringar och vilja, inget annat!

/Annika

Illustration och bild: Colurbox

Skrivet av Annika Kjellemar Annika Kjellemar
Share on FacebookShare on Google+Share on LinkedInTweet about this on TwitterEmail this to someonePrint this page

1 kommentar

  • Jag antar att dina inlägg är, enligt demokratiska principer, öppna för kommentarer. Utveckling och progression sker ju trots allt i kommunikationen mellan människor, om man läser Vygotskij iallafall.

    Jag tycker att det är jättebra att du är ute bland eleverna och lärarna, och dessutom gör klassrumsbesök. Sånt vill vi lärare se mer av. Men jag delar inte din uppfattning om hur man kan bedöma ”hur en lärare fungerar”. Jag tror att det är en väldigt farlig väg att gå att bedöma en lärares skicklighet utifrån vad rektorer hör sägas i korridorer, hör hur lärare resonerar kring skolutveckling, eller hör vilka värderingar eller ledarstilar som uttrycks på möten etc. Inte bara är det en ensidig tolkning av vad rektorn ”ser och hör”, det blir också väldigt otydligt vilken ledarstil, värdering eller vilket snack i korridoren som då skulle ge uttryck för en lärares pedagogiska skicklighet. Facken är eniga om detta och menar att det är av största vikt att kriterierna för bedömningen ska vara få till antalet och mycket tydliga. Om kriterierna är för många och otydliga ökar nämligen risken för godtycke och jäv (Badersten, 2014). Den bedömande/lönesättande rektorn kan ju (medvetet eller omedvetet) då välja de kriterier som ger det resultat hen är ute efter. Precis som för våra elever, så måste bedömningskriterierna och bedömningstillfällena även för oss lärare var väldigt tydliga.

    Det gäller att undvika att ovidkommande personliga egenskaper så som ledarstil, personligstyp, värderingar eller hur man snackar eller är i korridorer eller på möten. Grunden för bedömningen borde vara arbetsinsatsen bedömd utifrån skolans uppdrag och de förutsättningar som läraren jobbar under, dvs. ”pedagogisk skicklighet kan beskrivas som förmåga och vilja att regelmässigt tillämpa det förhållningssätt, de kunskaper och de färdigheter som på bästa sätt främjar lärandet hos de studenter läraren har. Detta skall ske i enlighet med de mål som gäller och inom de ramar som står till buds och förutsätter kontinuerlig utveckling av egen kompetens och undervisningens utformning” (Giertz, 2003).

    Tydlighet och framförallt enighet mellan lärare och rektor är oerhört viktigt. En överenskommelse om gemensamma bedömningskriterier och tolkningen av dem bör föregås av en gedigen (facklig) diskussion. Ju tydligare kriterierna är formulerade desto större chans till en samstämmig bedömning av lärarens arbetsuppgifter. Denna tydlighet och enighet innebär således att rektorer måste börja lyssna på och samtala med lärarkollegiet.

    Mot denna bakgrund är det min mening att lärarens skicklighet och kompetens endast bör mätas i klassrummet och ingen annanstans. Den pedagogiska skickligheten ska då bedömas utifrån metodiska och vetenskapliga observationer i klassrummet (i mötet med eleverna) och genom dialog om kunskapssyn och pedagogik med läraren. Alltså inte utifrån vad rektorn ”ser eller hör”, eller utifrån vilken relation läraren har till rektorn, eller hur bra läraren är på att nicka instämmande, eller bra på att ha andra och många ansvarsområden, eller bra på att att inte sätta F, etc.

    Sen är det av yttersta vikt att rektorn/bedömaren av den pedagogiska skickligheten, dvs. lönesättaren, har adekvat erfarenhet, kompetens och utbildning. Jag bara menar att det kräver en del att göra en sådan komplex bedömning av en lärares skicklighet.

    Avslutningsvis vill jag tipsa om lite fördjupning i ämnet:

    ”Att belägga, bedöma och belöna pedagogiska skickligheter” (2010) som är en rapport från projektet Strategisk utveckling av pedagogisk skicklighet som finansierats av Myndigheten för nätverk och samarbete inom högre utbildning.

    ”Att bedöma och belöna pedagogisk skicklighet – erfarenheter från Samhällsvetenskapliga fakulteten vid Lunds universitet” (2014) från Statsvetenskapliga institutionen, Lunds universitet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *