Mer än hjärna.

4 veckor, 15:08 Fredrik Håkansson Fredrik Håkansson

När jag påbörjade lärarutbildningen förra årtusendet utgick lärandet från ett sociokulturellt perspektiv. Utgångspunkten i det förra årtusendet var att lärandet utvecklas i social interaktion och uppstår i mellanmänskliga möten. Vygotskijs kunskapssyn hade på den tiden vunnit över Piagets kognitiva perspektiv. Sedan dess har en hel del hänt. När man tittar på programmet till SETT har minst varannan programpunkt med ordet ”hjärna” i säljpitchen. Som rektor får jag varje dag inbjudningar till fortbildningar i ”att ta hjärnan på allvar”, ”hjärnan behöver struktur, stimulans och sömn…NU!”, ”ÖKA kapaciteten MAXIMALT” och ”så får eleverna SUPERMINNE”. I detta årtusendet älskar vi hjärnforskning.

Vi vet idag mycket mer än för 20 år sedan om hur de kognitiva funktionerna hos människan utvecklas. Det är såklart spännande för pedagogiken. Vi kan genom neurobiologiska fynd nå en bättre förståelse för olika förutsättningar, förbättra hjälpmedel och inspireras till nya metoder i undervisningen. Det är dock ett stort fokus på att förstå individen, hur individen tänker och individens potential. I all jakt på dopamin och oxytocin får vi inte tappa sammanhanget där individen verkar och fokuset på det kollektiva tänkandet. Hur flera hjärnor samverkar.

En av riskerna med ett stort fokus på biologiska förutsättningar är en statisk syn på intelligens. För det spelar roll hur vi i skolan förhåller oss till synen på biologiska förutsättningar. Torkel Klingberg skriver i Gener, hjärna och jävla anamma (2016) hur en undersökningsgrupp som får höra att ”du måste vara mycket intelligent” är mindre benägna att prestera än de som för höra ”du måste ha ansträngt dig mycket”. De som tror på att intelligens är något formbart och något som förändras med träning har visat sig villig att ta sig an utmaningar i större utsträckning än de elever som ser intelligens som något medfött. Det kognitiva perspektivet måste kombineras med miljön och den sociala interaktionen för att våra hjärnor ska kunna utvecklas och nå den där potentialen vi jagar. Piaget OCH Vygotskij. Vi får heller inte glömma att det inte bara är individens fulla potential vi vill nå i lärandet. Många framsteg kan göras på egen hand, men mycket utveckling kan bara ske när pussel sätts samman av flera och olika erfarenheter bidrar till att komma fram till lösningar. Möjligheter som EN hjärna inte hade kunnat komma fram till. Platon skrev sina texter som dialoger. I dialog utvecklas tanken.

Skrivet av Fredrik Håkansson Fredrik Håkansson
Share on FacebookShare on Google+Share on LinkedInTweet about this on TwitterEmail this to someonePrint this page

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *