Publicerat:

Varför kommer de inte till skolan?

59 % av eleverna med Aspergers syndrom uppgavs ha varit hemma från skolan under kortare eller längre perioder. Pedagogernas brist på rätt kompetens uppgavs vara den vanligaste orsaken. Tyvärr är Autism och Aspergerförbundets medlemsunderöskning om skolfrånvaro från våren 2010 fortfarande aktuell.

Jag talar om eleverna som inte kommer till skolan. Eleverna som vi allt för ofta felaktigt kallar skolkare. Eleverna vars föräldrar anklagas för att inte vara tillräckligt motiverade och att de därför bär skulden. Jag talar om eleverna som stannar hemma för att de inte har något val, där situationen i skolan fungerar så katastrofalt dåligt att de inte har något val än att stanna hemma.

I undersökningen kom de fram till att när en elevs behov inte kan förstås av skolan så läggs problemet hos eleven och elevens familj, något som i sig skapar konflikter. Också att det finns en okunskap, både om funktionsnedsättningen och om vart man som pedagog kan vända sig för stöd när man möter elever som på något vis uppträder annorlunda.

Bristande kompetens uppgavs alltså som den största orsaken tätt följt av bristande anpassningar av miljön och frånvaro av adekvat stöd.

Autism och Asperger förbundets enkät avlsutade med en öppen fråga som var formulerad Vad gör skolan/ vad har skolan gjort för att komma till rätta med situationen? Det vanligaste förekommande svaret var ingenting… Ibland var skolbyte den enda lösningen eller hemundervisning, hemundervisning föräldrar fått sköta eller där elevassistenter utsetts att ge. Många föräldrar blir anmälda till socialförvaltningen och hotas med vitesföreläggande, de blir upplysta av skolan om skolplikt samtidgt som oförståelsen om barnets ångest inför skolan är stor.

Och så finns det de som lyckas. Som skapar förändringar. Som ser att skolan äger en mycket stor del av problemet. Som ser att när kraven överstiger färdigheterna till så stor del så måste något göras annorlunda. Om en elev inte klarar bullriga miljöer, där intrycken blir fullständigt överväldigande och leder till mycket stor stress, skapar andra miljöer, andra förutsättningar. Skapar mindre grupper, hitta rätt hjälpmedel, anpassar lunchsituationen, ger lugnare alternativ på rasterna, ger stöd, adekvat hjälp. Listan kan göras lång på vad som kan vara framgångsrika faktorer om problemet läggs där det hör hemma.

Det handlar om att se under ytan. Att inte fastna i ett skuldbeläggande av eleven och föräldrarna och där man med hot försöker få eleven att göra det som skolan misslyckas med. Att i stället se under ytan och synliggöra vilka svårigheter just den här eleven har och på vilket sätt skolsituationen måste förändras för just den här eleven. Det handlar om att förstå vidden av att hur funkionshindrande en elevs funktionsnedsättning blir, beror på miljön som eleven vistas i. Att det är miljön som skapar ett handikapp. Inser man det kan man börja jobba för förändring. Då kan man börja samarbeta med eleven, med föräldrarna. Då kan man tillsammans börja nysta i vad som måste göras annorlunda, göras rätt för att även denna eleven ska få lyckas. Så att även den här eleven kan få lov att inhämta kunskap, kan få lov att få vara i ett begripligt sammanhang som är meningsfullt. I skolan.

Jag vill uppmana er alla att i tid fånga upp eleverna. Se varningstecknen. Se att när vi gör något som inte fungerar så måste vi göra på ett annat sätt. Lyssna, inhämta kunskap både om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar men också om eleven. Det finns massor med kunskap om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar men tyvärr är de alltför sällsynta i skolans värld.

Vi kan tillsammans göra stor skillnad. Om vi gör om, gör rätt, tänker utanför vår invanda box och i stället utgår från varje elevs specifika behov. Vi kan då göra så att eventuella funktionsnedsättningar inte blir funktionshinder. Vi kan då se till att betydligt färre än dessa 59 % tvingas bli hemmasittare.

8 Kommentarer

    Som lärare och förälder vill jag säga att jag är glad att detta kommer fram men jag skulle vilja tillägga något. Många gånger ser lärare lösningar, besitter mer kunskaper än man kan tro men alla lösningar som vi kommer med blir ignorerade av kommuner och skolledning. Att skapa en lugnare miljö tex mindre klasser, en separat del där eleven kan få lugn och ro samt att säkerställa att eleven får utbildning av en lärare och inte en assistent kostar pengar. Därför ser det många gånger ut som om lärare inte besitter kunskap men jag skulle vilja säga att det är så att kunskapen som finns förtrycks. Det finns idag inget incitament för en skola att ta emot en elev med någon bokstavskombination. Det kostar enbart pengar, skolan får extra arbete med att försöka söka pengar men och får dessutom oftast upprörda föräldrar på köpet samt även skolinspektionen på sig. En nersida för alla parter. Här behöver incitamentet för att ta emot elever med bokstavskombinationer ändras för att göra skolan bättre. Det skulle göra skolan bättre även för elever utan bokstavskombinationer.

    ”Autism och Asperger förbundets enkät avlsutade med en öppen fråga som var formulerad Vad gör skolan/ vad har skolan gjort för att komma till rätta med situationen? Det vanligaste förekommande svaret var ingenting…”

    Jag var en sån där, en sån som sällan kom till skolan. Men då jag har ett läshuvud så tappades jag bort någonstans mitt i allting. Hade det handlat om någon som varit lågbegåvad kanske inte situationen varit densamma, att jag som 27-åring sitter hemma utan gymnasiekompetens bara för att ingenting gjordes. Jag sökte hjälp, jag pratade med kuratorer, försökte prata med lärare, skolkade och hade mig. Skulden lades på mig och ingenting gjordes. Skolsköterskan tog upp att jag skadade mig på någon lärarkonferens, ingenting hände. jag hade en av de högsta frånvarorapporterna av alla elever på det gymnasiet, ingenting gjordes. Visst, då hade jag ingen diagnos men jag hade fan problemen.

    Jag har varit utanför under alla år i skolan, både grundskola och gymnasium (men även dagis). Jag såg mig själv som konstig, kände mig som en utomjording, förstod inte den sociala biten och höll mig mest för mig själv. Jag lade all skuld på mig och beskyllde mig själv för att jag blev mobbad. Eller ja, jag såg det ju inte som mobbning, jag såg det mer som en självklarhet i hur man behandlar de som inte hör till ”den vanliga världen”. Jag fick min första vän i tredje klass men även efter detta så höll vi oss utanför den vanliga jargongen. Vi var udda, men sågs som välbegåvade, så då är det ju rätt lätt att strunta i allt som uppstår. När en åttaåring gråter dagligen i skolan men ingenting görs mer än ett fåtal besök på BUP, där psykologen skriver att han blir så imponerad av hur man kan hålla sig glad.. vad ska man göra då? När man är åtta år och inte förstår någonting?

    Lärare borde hålla öronen OCH ögonen öppna. Som sagt gjordes ingenting i mitt fall mer än att jag fick sänkta betyg i en del ämnen på grund av frånvaron. Det förbättrade ju inte direkt min självkänsla. Som fjortonåring började jag skada mig men inte en enda lärare reagerade över att jag ALLTID hade långärmat. Långärmat från åttonde klass fram till att jag hoppade av gymnasiet i tredje ring, varenda och vareviga dag. Antagligen för att jag kunde prata, skratta men framförallt så hade jag ett läshuvud. Jag fick bra betyg på alla prov och då finns där ju inga problem, eller hur? I gymnasiet hade jag en lärare som frågade MIG om en annan tjejs problem, utan att en enda gång fråga mig om MINA problem. Hon ignorerade mitt val av kläder i gassande solsken, hon ignorerade att jag vägrade vara med på idrotten för att jag inte ville visa sår och ärr. Hon ignorerade vad skolsköterskan sade och frågan är väl om hon till slut inte började ignorera hela mig.

    Jämt i skolan fick jag höra ”det här är ingen tävling”. Jag har ett jävla läshuvud och istället för att uppmuntra mina studier fick jag höra att ”man kan inte läsa så snabbt”, ”du måste tänka på andra” etc. Jag fick läsa om uppgifterna flera gånger bara för att ha någonting att göra medan andra läste texten första gången. Det har funnits EN lärare under alla år som sett min begåvning och utrustat mig med extramaterial och uppmuntrat mig och det var min klassföreståndare under högstadiet. Men även han gjorde ingenting åt att jag skolkade.

    Jag menar inte att ta bort all skuld från mig, men jag var ett barn. Jag var ett barn och blev behandlad som en vuxen människa. Att jag dessutom var ett barn med många problem gjorde inte saken bättre. Ja, jag skolkade och nej, jag vet inte varför, men de borde ha hjälpt mig att förstå det hela. Situationen borde ha anpassats lite mer efter mig och jag borde inte ha dömts på det sätt jag blev bedömd. Jag v et att det finns många barn med problem, jag menar inte att göra mig bättre än dem utan snarare menar jag att vi alla har rätt till samma hjälp.

    Att jag även hade problem hemma gjorde inte saken bättre, men mina föräldrar blev rådvilla och visste inte vad de skulle göra. För att skolan med utbildade människor inom sådana här områden inte upplyste dem eller rådgjorde med dem. Ingenting hände mer än att skulden lades på mig och jag bestraffade mig själv ännu hårdare.

    Om jag hade fått min diagnos i tid är jag övertygad om att jag inte hade varit där jag är idag. En 27-åring som snart varit sjukskriven i nio år, som fått gå åtskilliga år i terapi och som saknar gymnasiekompetens. Varför togs rätten till ett drägligt liv bort från mig? Var jag inte värd bättre? Min asperger-diagnos har gett mig så många förklaringar på frågor jag inte ens visste att jag hade, men ändå utbildas inte skolpersonal bättre till att hålla ögonen öppna på ”märkliga” beteenden. Ändå lär de sig inte att ens problem inte sitter i vilket provresultat man har, trots att forskning finns på att många med Asperger är välbegåvade. Man kan ju inte ha problem om man för högsta betyg på provet, eller hur?…

      Bra skrivet Miia, och jag kan bara beklaga den ignoranta behandling och det okunniga bemötande du fått under dina skolår! Många viktiga år av ditt liv har gått till spillo på grund av okunnighet och ignorans.
      Jag började arbeta med en, med Asperger diagnosticerad elev 1991. Han var den andre eleven i Stockholm som fått diagnos. Det fanns då inte mycket att läsa om syndromet mer än vad Christoffer Gillberg i Göteborg givit ut. Tore Duvner här i Stockholm bidrog en del till förståelse ur medicinskt perspektiv. Det gällde för oss, mig och min kollega, att tolka den medicinska diagnosen och i möjligase mån anpassa pedagogiken efter den och eleven. En utmaning som jag fastnade för och fortfarande arbetar med, men nu som specialpedagog och lärare. Jag kan glädja alla läsare med att kunskapen har ökat och problematiken inom skolan ventileras friskt under möten och studiedagar, i personalrummet och på det egna rummet. Helt klart är att kunskapen om miljöns betydelse för graden av handikapp hos personer med olika diagnoser, håller på att få genomslagskraft, mycket genom specialpedagogers arbete med detta synsätt och skolans nya läroplan där skolan är ålagd att möta varje elevs individuella behöv.
      Det handlar om att förstå olika sätt att tänka, att förstå och tolka det som kanske inte är uppenbart vid första anblicken. En närsynt elev skulle helt klart få glasögon för att kunna se. En hörselskadad elev lär sig teckenspråk. Vad får en överaktiv elev? Vad får en impulsstyrd elev? Vad får en autistisk elev? Mitt arbete inom skolan är att analysera problemen och skapa förändringar i miljön så att varje elev kan fungera maximalt utifrån sin egen kapacitet. Jag arbetar ute i klasserna med frågan; Hur skapar vi en bra lärandemiljö och hur kan vi eliminera problemen?
      Jag arbetar för övrigt i Tensta, i en mycket kompetent skola.
      Kristina

    Jag har en son som är 18,5 år och är hemmasittare. Jag blir förskräckt när jag läser inlägget från Miia Andersson. Hon är 27 år och varit sjukskriven i flera år och har ingen gymnasiekompetens. Min son har fått diagnosen Asperger och ADD. Han har suttit hemma och inte gått i skolan sedan HT 2010. Han fick hemundervisning VT 2011 i några veckor, tack vare snälla lärare på Resursskolan han gick på.
    Som det känns nu kommer han aldrig att gå i någon skola igen! Han klarar inte av att vara tillsammans med en massa människor varje dag. Det blir alldeles för många intryck och han gillar bara människor som förstår honom.
    Jag kan inte påstå att vi får någon hjälp i detta. Jag skriver vi, därför att det är jag; hans mamma; som får ta alla kontakter, tala med alla myndigheter, gå alla kurser mm mm.
    Jag önskar att min son kunde få en personlig assistent typ, som får med honom ut på olika saker. Som kan åka o titta på internat som finns för Asperger mm.
    Jag bor ensam med sonen och de uppgifter jag har räcker mer än väl, för att jag ska orka med att ha ett eget liv över huvud taget.
    Är det bara en liten grej jag inte förstår så kan sonen bli väldigt sur och tycker att jag inte bryr mig.
    Men det är väldigt, väldigt tufft att hela tiden försöka förstå! Att sköta allting.
    Jag hoppas min son kan få hjälp, så att han får sin gymnasiekompetens innan han blir 27 år.

      Hej Åse!
      Jag kan verkligen känna igen det du skriver och har själv en son som varit hemmasittare från 8:onde klass och han är snart 17 år. Hade varit roligt att få kontakt med dig om du vill. Jag vill ju inte lämna ut min email här men besök gärna vagavaradu.se och skicka ett meddelande med din email adress där/Elisabeth :)

    Jag hade en arbetskamrat som var tävlingsinriktad och såg ner på andra som tänkte inte likadant som henne. Hon ansåg att man kastade bort tid med familjelivt. gud vad förbannad de flesta blev på henne. en del vägrade samarbete med henne, medans jag försökte så gott jag kunde. en dag lämnade hon jobbet och klagade att vi var inte medmänskligt. detta tog vi alla, även chefen på ett negativt sätt. jag ringde upp henne hemma, och det var hennes man som svarade. han var lugn och sansad, berättade att hans fru har aspergers. jag som kommer från en annan kultur hade ingen aning var detta var. och nu har det gått 3 månader, jag försöka skaffa mig kunskapen om det, och har skrivit brev till min fd kollega, att säga nu förstår jag lite bättre hur du har reagerat och verkligen önskade att du hade berättat detta till oss, så vi kunde bemöta dig på ett annat sätt. som jag ser hon fick sin diagnos när hon var 42år, några år sen och hon bearbeta med det fortfarande. men hon sa ‘jag är Lisa. jag är ingen diagnos’

    det gör ont i hjärtat i mig, att läsa hur man med aspergers hade det i skolan. jag tycker att man behöver sprida ut mer kunskap , att erkänna situationen och inte ignorera det längre. Det är inte lätt att söka resurs på nätet för icke-kunnande personen som jag är.

    men tack och lov för personer som du som bloggar, Miia och Kristina sö öppnas det en ny värld av förståelse för mig. tack igen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.