Publicerat:

”Titta mig i ögonen när jag pratar med dig!” – För vems skull?

Hur vanligt är det inte att vi säger till barn att de ska titta i ögonen när vi pratar med dem? Och kanske tyvärr ännu vanligare när vi pratar till dem, när vi skäller, förmanar, ger någon form av tillsägelse. Jag börjar fundera mer och mer på av vilket syfte?

Om vi vet att det för många barn är totalt omöjligt att hantera flera sinnesintryck på en gång, att det är omöjligt att lyssna och ta till sig det hon eller han hör samtidigt som de ska koncentrera sig på att se personen i ögonen – finns det någon vinst med att kräva denna ögonkontakt av varje barn?

Om vi vet att det finns barn, och ungdomar och vuxna, som upplever ögonkontakt som något svårt och något som kräver oerhört mycket energi – finns det då någon vinst som är värt priset? Om vi lyssnar på beskrivningar som att det är som att titta in i två svarta hål, vill vi då fortfarande ha ögonkontakt till varje pris?

Om vi vet detta, är då fortfarande ögonkontakt det enda beviset på att vi blir lyssnade på eller kan vi förstå att lyssnandet kan se olika ut?

Kan vi se att vi inte behöver normalisera varje barn i alla avseenden till varje pris? Kan vi se på eleven som vänder bort blicken när vi talar med honom eller henne och se att det inte är något tecken på brist av respekt utan att det handlar om att kunna lyssna koncentrerat på vad vi säger och att det därför är helt som det ska?

Kan vi ha så pass mycket inlevelse, förståelse och mentaliseringsförmåga att vi ändå känner oss hörda, att vi inte kräver ögonkontakt bara för att vi har lärt oss att det är så det ska vara och att vi själva mår bra av det?

Jag blir beklämd då jag i läroböcker läser hur eleverna ska lära sig att de måste titta på den de pratar med. Jag blir djupt orolig när jag läser litteratur där den vuxna uppmanas att ta ett fast grepp om hakan på barnet för att på så sätt tvinga honom eller henne att titta.

Jag tänker på de som upplever det som två mörka hål och där sinnesintrycken blir övermäktiga och jag kan inte låta bli att fråga mig – för vems skull och till vilket pris?

19 Kommentarer

    Jag håller helt med!
    Bra skrivet och beskrivet.
    Men jag tror mig förstår vad en del av problemet kommer ifrån.
    Vist är det ett stort mått av okunskap men det är också ett kulturellt
    förhållningssätt som är djupt rotat. ”Vi” här och nu förväntas att följa,
    acceptera framförallt kunna de koder som finns.
    Samhället har kommit långt och kan i många fall förstå och respektera
    att vi alla är olika men inte på alla plan och inte inom alla områden.
    Vi får fortsätta att kämpa för allas RÄTT att vara på sitt sätt!!

      Tack och jag håller med! Det är ett ständigt arbete, även med en själv, att ifrågasätta sina egna sanningar och upptäcka att det finns mycket som kan döljas under ytan, att ett beteende inte behöver bero på det vi tror.

    Så klokt! Tänk också på alla de som uppfostrats med traditionen att det är
    respektlöst att titta en vuxen/överordnad i ögonen.

      Precis! Det måste vara väldigt förvirrande och kan också förhoppningsvis väcka frågan hos oss om vårt kulturella förhållningssätt är det enda rätta…

    Det är i allra högsta grad tänkvärt det du skriver. Hur gör man då i de fall när det handlar om att personen vill visa att man inte respekterar dig och vad du säger och hur vet man skillnaden? Tänker du att alla ska betraktas som att de respekterar det du säger eller tänker du att det inte spelar någon roll huruvida personen visar respekt eller ej bara man lyssnar. Vad säger då att en person som inte vill visa respekt är intresserad av att lyssna? Eller tänker du att det inte spelar någon roll så länge personen står på ett sådant avstånd att man inre kan annat än om inte lyssna så åtminstone höra vad du säger. Menar du att inget spelar någon roll om personen ändå inte tar till sig det du säger, att det enda som blir resultatet av att tvinga någon att se dig i ögonen är att personen definitivt inte kommer att göra sonen säger för att personen har blivit trängt in i ett hörn. Att det enda som kan ge effekt är att personen känner sig ha möjlighet att själv få bestämma om man vill följa det du sagt. För i så fall håller jag med. Tvång leder sällan till att någon gör något av fri vilja annat än under hot och då kan man inte längre kalla det fri vilja.

      Tack för viktiga frågor! Jag tror varken på tvång eller tänket med belöningar och bestraffningar. Jag tror inte ens på att tala till någon, är övertygad om att vi får mer kommunikation och kontakt om vi börjar med att lyssna, tala med (oavsett om det är barn eller vuxen)och sedan tillsammans kommer fram till gemensam lösning. Men mer om det i senare inlägg:-)

      Vad jag menar här är de barn som inte kan titta dig i ögonen, där det tar så mycket kraft att de inte klarar det även om de vill ”göra rätt”. Men där de kanske känner sig tvingade till det, där de väljer det i stället för att klara lyssna, där det tar onödigt mycket energi eller där de får skäll om de inte klarar det. Jag pratar om barn som har perceptionsavvikelser, som tar in intryck på ett annorlunda sätt, som inte kan sortera bland intryck och där det blir ett övermäktigt (och enligt mig fullständigt onödigt och kostsamt) krav när vi uppmanar till ögonkontakt. Många barn med autismspektrumtillstånd har perceptionsavvikelser men eftersom det inte behöver handla om att ha svårt för ögonkontakt, jag inte vill generalisera så att det verkar som att alla med AST har svårigheter med detta och då det finns barn utan diagnos som kan uppleva samma sak, så ville jag inte vara för tydlig med det. För det kan gälla andra och det gäller inte alla med autism…

      Men om vi vet att det kan vara så, så behöver vi kanske inte bli provocerade när någon tittar bort…

    ART innehåller övningar där man ska lära sig att titta folk i ögonen…
    .
    Och ändå vet man idag att speciellt det manliga könet med eller utan autism ofta HAR svårigheter med detta, att det låser sig för dem, att de har behov av att få sitta snett emot samtalspartnern för att själv kunna välja…
    Den enda situation som är naturlig för ögonkontakt för nästan alla män är i kärlekssituationen. Lennart Björklund, diakon, psykoterapeut och föreläsare från Göteborg har påpekat detta i massor av år. Det är ren tortyr för de som har svårt med detta. VARFÖR ska det vara ett mått på ”normalitet” och vill man inte ha ett samtal på lika villkor och där man får gensvar av den man talar med? Nej skäms alla som praktiserar denna misshandel!

    Jag har i mitt arbete med barn i sista året i förskolan tipsat de killar jag jobbat med att om de klarar det så kan de försöka fästa blicken på överdelen på örat hos den som vill att de ska titta dem i ögonen. Det är tillräckligt nära för att många ska bli lurade och så är de socialt accepterade i detta avseende. Dessa smarta killar kunde förstå mitt resonemang – de vuxna som ställer kravet blir nöjda om man gör så, fast det finns ingen vettig anledning, men vi gör som dom vill. Fast varför kravet ställs, om det inte är för att visa sin makt, det har jag inte förstått på snart 40 år. Jag skulle önska att fler vuxna förstod att det inte handlar om respektlöshet…

    TACK! Detta är så bra att du tar upp och reagerar på! Detta har bekymrat mig så länge- och jag blir så fasansfullt ledsen när ingen vill lyssna när jag försöker förklara och tala om- Fast jag är vuxen, inte särskilt korkad och diagnostiserad med Aspergers syndrom. Jag hade som barn fruktansvärt svårt med ögonkontakt- jag blev lamslagen, totalt blockerad och fastnade där, i det tillståndet; Även om den som krävde ögonkontakt gjorde det av ren vänlighet- i tron om att detta skulle leda till större ömsesidighet i mötet. När det i verkligheten förhöll sig precis tvärtom- För mig och många av de här barnen är en viss distans en trygghet och ett direkt villkor för att någon slags verklig kommunikation ska kunna ta sin början någonstans!

    Orsaken till att man ska titta personen man pratar med i ögonen är att denna någon ska kunna avläsa det man säger. Det fick jag lära mej när jag började Alviksskolan. Man måste också titta på en teckenspråkstolk annars så ser man inte vad denna tecknar om man nu inte avläser teckenspråk taktilt.

    Ibland har jag drivit folk till vansinne därför att jag bara pratar med dem när de tittar på mej. Man vet ju inte om de pratar med en eller nån annan om de inte tittar på en. Men ibland så har det hänt att de har pratat med personen bakom.

    Jag kan tyvärr inte titta på ögonen på en när den personen pratar och tittar på mig. Jag trivs när jag höjer lite ögonbrynen och tittar neråt. Då uppnår jag den bästa koncentrationen. Jag kan gärna titta på personen under hela konversationen, men då fattar jag ingenting. Så man behöver inte titta för att lyssna, man lyssnar ändå vilket hål än man vilar ögonen. Sen tycker jag att det är tortyr när lärarna lr förskolpersonal tittar nerifrån när de försöker nån få skuldkänsla. Den som gjort nåt fattar ändå när du säger det, men oftast tittar man ner för att tänka lr för att man inte vill va där längre så möter man pedagogens blick för att hon sitter där i pedagogiskt syfte, vilket inte leder för nånting förutom att berövra friheten.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.