Publicerat:

Därför kom jag inte till skolan

Jag fick ett svar på mitt tidigare inlägg ”Varför kommer de inte till skolan?” av Miia som är så viktigt att det får tala för sig själv.

 

”Autism och Asperger förbundets enkät avlsutade med en öppen fråga som var formulerad Vad gör skolan/ vad har skolan gjort för att komma till rätta med situationen? Det vanligaste förekommande svaret var ingenting…”

Jag var en sån där, en sån som sällan kom till skolan. Men då jag har ett läshuvud så tappades jag bort någonstans mitt i allting. Hade det handlat om någon som varit lågbegåvad kanske inte situationen varit densamma, att jag som 27-åring sitter hemma utan gymnasiekompetens bara för att ingenting gjordes. Jag sökte hjälp, jag pratade med kuratorer, försökte prata med lärare, skolkade och hade mig. Skulden lades på mig och ingenting gjordes. Skolsköterskan tog upp att jag skadade mig på någon lärarkonferens, ingenting hände. jag hade en av de högsta frånvarorapporterna av alla elever på det gymnasiet, ingenting gjordes. Visst, då hade jag ingen diagnos men jag hade fan problemen.

Jag har varit utanför under alla år i skolan, både grundskola och gymnasium (men även dagis). Jag såg mig själv som konstig, kände mig som en utomjording, förstod inte den sociala biten och höll mig mest för mig själv. Jag lade all skuld på mig och beskyllde mig själv för att jag blev mobbad. Eller ja, jag såg det ju inte som mobbning, jag såg det mer som en självklarhet i hur man behandlar de som inte hör till ”den vanliga världen”. Jag fick min första vän i tredje klass men även efter detta så höll vi oss utanför den vanliga jargongen. Vi var udda, men sågs som välbegåvade, så då är det ju rätt lätt att strunta i allt som uppstår. När en åttaåring gråter dagligen i skolan men ingenting görs mer än ett fåtal besök på BUP, där psykologen skriver att han blir så imponerad av hur man kan hålla sig glad.. vad ska man göra då? När man är åtta år och inte förstår någonting?

Lärare borde hålla öronen OCH ögonen öppna. Som sagt gjordes ingenting i mitt fall mer än att jag fick sänkta betyg i en del ämnen på grund av frånvaron. Det förbättrade ju inte direkt min självkänsla. Som fjortonåring började jag skada mig men inte en enda lärare reagerade över att jag ALLTID hade långärmat. Långärmat från åttonde klass fram till att jag hoppade av gymnasiet i tredje ring, varenda och vareviga dag. Antagligen för att jag kunde prata, skratta men framförallt så hade jag ett läshuvud. Jag fick bra betyg på alla prov och då finns där ju inga problem, eller hur? I gymnasiet hade jag en lärare som frågade MIG om en annan tjejs problem, utan att en enda gång fråga mig om MINA problem. Hon ignorerade mitt val av kläder i gassande solsken, hon ignorerade att jag vägrade vara med på idrotten för att jag inte ville visa sår och ärr. Hon ignorerade vad skolsköterskan sade och frågan är väl om hon till slut inte började ignorera hela mig.

Jämt i skolan fick jag höra ”det här är ingen tävling”. Jag har ett jävla läshuvud och istället för att uppmuntra mina studier fick jag höra att ”man kan inte läsa så snabbt”, ”du måste tänka på andra” etc. Jag fick läsa om uppgifterna flera gånger bara för att ha någonting att göra medan andra läste texten första gången. Det har funnits EN lärare under alla år som sett min begåvning och utrustat mig med extramaterial och uppmuntrat mig och det var min klassföreståndare under högstadiet. Men även han gjorde ingenting åt att jag skolkade.

Jag menar inte att ta bort all skuld från mig, men jag var ett barn. Jag var ett barn och blev behandlad som en vuxen människa. Att jag dessutom var ett barn med många problem gjorde inte saken bättre. Ja, jag skolkade och nej, jag vet inte varför, men de borde ha hjälpt mig att förstå det hela. Situationen borde ha anpassats lite mer efter mig och jag borde inte ha dömts på det sätt jag blev bedömd. Jag v et att det finns många barn med problem, jag menar inte att göra mig bättre än dem utan snarare menar jag att vi alla har rätt till samma hjälp.

Att jag även hade problem hemma gjorde inte saken bättre, men mina föräldrar blev rådvilla och visste inte vad de skulle göra. För att skolan med utbildade människor inom sådana här områden inte upplyste dem eller rådgjorde med dem. Ingenting hände mer än att skulden lades på mig och jag bestraffade mig själv ännu hårdare.

Om jag hade fått min diagnos i tid är jag övertygad om att jag inte hade varit där jag är idag. En 27-åring som snart varit sjukskriven i nio år, som fått gå åtskilliga år i terapi och som saknar gymnasiekompetens. Varför togs rätten till ett drägligt liv bort från mig? Var jag inte värd bättre? Min asperger-diagnos har gett mig så många förklaringar på frågor jag inte ens visste att jag hade, men ändå utbildas inte skolpersonal bättre till att hålla ögonen öppna på ”märkliga” beteenden. Ändå lär de sig inte att ens problem inte sitter i vilket provresultat man har, trots att forskning finns på att många med Asperger är välbegåvade. Man kan ju inte ha problem om man för högsta betyg på provet, eller hur?…

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.