Publicerat:

Läroprocessens oändlighet – ”Tänk om bubblor kunde gosa med människor”

Efter fjärde handledningsträffen i Genus i praktiken fortsätter vårt bloggande och denna gång är det min tur att hålla i stafettpinnen. Mitt namn är Carola Pinjefors och arbetar som förskollärare vid Katrinelunds förskola.

Dagens innehåll anknyter till vårt förra möte, där vi bland annat samtalade kring vikten av att se läroprocessen – vad är det egentligen som sker?

Ni minns väl, dokumentationsövningen med såpbubble-blåsandet? Övningen där vi uppmanades att blåsa figurer av såpbubblor. Övningen har denna gång genomförts i den egna verksamheten på våra förskolor, tillsammans med barnen. Det är i dag, vi delar erfarenheter och reflekterar kring dokumentationen tillsammans med varandra.

Hur tolkar vi det barnen gör? Det visar sig att vi använt oss av olika tillvägagångssätt gällande dokumentationen, där några valt att anteckna med hjälp av papper och penna samtidigt som filmning varit ett hjälpmedel. Vi tittar gemensamt på den filmade sekvensen och är överense om att denna metod ger oss oerhört värdefullt dokumentationsmaterial, där vidare samtal till stor del kommer att fokusera kring det vi precis tagit del av.

Hur inspirerar och hjälper barnen varandra? Denna dokumentationsövning i form av såpbubble-blåsande öppnar dörrar till samarbete där barnen visar vilja i att hjälpa och stötta varandra. Inte allra minst glädje och vänskap utan även samspel och kommunikation. En annan intressant reflektion är såpbubble-blåsandets positiva inverkan  när handlar om barn, utan ett ännu välutvecklat talat verbalt språk. Likaså andra övningar, där barnen tillåts använda munnen för att påverka ljud.

Hur påverkas läroprocessen utifrån hur jag ger uppgiften/ställer frågan? Vi samtalar kring huruvida såpbubble-övningen presenterades mer ”fritt“ utan några egentliga instruktioner, där i princip alla barn välkomnas eller som en mer ”styrd” aktivitet där vi vuxna gjort ett val av vilka barn som kan tänkas vilja vara med. Hur påverkar gruppstorlek? Och i detta sammanhang talar vi kring ännu en frågeställning. Hur kommer vi i från vårt behov att kategorisera barnen (ex. blyg, försiktig, aktiv, passiv, framåt osv.)? Att inte ge sig in i leken, snabbast möjliga behöver nödvändigtvis inte behöva betyda att barnet är så kallat ”passiv” eller ”blyg”. Alla har vi olika startsträckor och behöver olika tid till att ta in information och möta det som skall mötas. Samtidigt som andra behöver ha någon att hålla i handen tills barnet känner trygghet och vågar på egen hand.

Utgår vi i från att alla barn ”måste” vara med i övning? I filmen kunde vi se, tre barn som blåste såpbubblor samtidigt som ett barn iakttog kompisarna under denna stund (även fler barn visade att de ville vara med). Detta antyder på barnens förmåga att visa respekt för varandra, att inte vilja ”klampa in” och ta över utan snarare en vetskap om att det var kompisarnas stund med såpbubblorna.

Den ständiga fråga som återkommer i vår process är följande: påverkar vi barnen beroende på kön? Vår medvetenhet kring detta har ökat oerhört. Viljan är att se till individen och egentligen ingenting annat. Se människan för vad den är och till vilka intressen personen har oberoende av kön.

Hur utmanar vi barnen vidare? På vilka sätt tillåts barnen påverka sin egen läroprocess? Läroprocessen fortgår även när den enskilda övningen mynnat ut. Det finns många olika vägar att gå och inte en enda rätt väg. Såpbubble-blåsandet  kan tänkas vara en inkörsport och inspiration till någonting större och som blir till många bäckar små av tankar och ideér som väcks till liv. Varför inte ett projekt under kommande termin? På vilka sätt tar vi vara på vad barnen säger och gör, för att utveckla processen?

Våra gemensamma reflektioner, tankar och funderingar utmynnar i en oändlighet av samtalsmaterial som hade kunnat fortgå i samtal under flera veckor. Dokumentationsövningen har gett oss möjligheten – att se vad som sker. Låta oss vara närvarande och fördjupa oss i barnens läroprocess, där de har huvudrollen och där det är processen som är det intressanta.

Detta bloggande har för mig varit nyttigt samtidigt som jag funnit vissa svårigheter i att sammanfatta och lyfta fram våra gemensamma tankar, reflektioner och undringar. Det visar dock hur enormt värdefullt det kollegiala-lärandet är och vilken lärdom man har av varandra.

Avslutar detta inlägg med dagens första frågeställning, ställd av fantastiska Elizabeth Flórez:

”Hur gör ni för att behålla glöden”?

Det är härligheterna tillsammans med barnen som är det mest avgörande om varför vi befinner oss där vi är.

        – ”Tänk om bubblorna kunde gosa med människor”

 Text och bild: Carola Pinjefors

3 Kommentarer

    Fantastiskt inspirerande, Carola!
    Det fantastiska är också alla ringar på vattnet som sprids av er, engagerade pedagoger som reflekterar kring genus!
    Jag får åter bekräftat hur viktig den gemensamma reflektionen är!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.