Publicerat:

Vad är det vi väljer att dokumentera egentligen?

Jag jobbar på Sommarbäckens förskola. Jag tog min lärarexamen med inriktning emot förskolan i januari 2010. I samband med min examen så fanns det en tjänst ute där man sökte förskollärare som ville vara med och starta en ny förskola, Sommarbäcken. Detta nappade jag på och sökte tjänsten. Vi startade vårt uppstarts arbete i slutet av mars 2010 och här har jag varit kvar sedan dess. Det har verkligen varit en lärorik, men tufft att starta upp en helt ny förskola som nyexaminerad förskollärare. Kan nästan egoistiskt skryta med att jag har bra mycket mer kött på bena än om jag hade sökt en tjänst på en redan uppstartad förskola.

I våras blev jag erbjuden att få delta en reflektionsgrupp som skulle ledas av Elizabeth Flórez tillsammans med tre andra kollegor från förskolan. Nu till senaste reflektionsgruppsmötet skulle vi ha läst boken ”Vad berättas om mig?” av Bente Svenning. Svenning frågesätter förskolans sätt att dokumentera på. Vad dokumenterar vi, hur dokumenterar vi, hur presenterar vi det vi har dokumenterar och frågar vi ens barnen om lov att få observera och dokumentera dem?

Den frågeställning som slog mig i samband med att jag läste var boken var den fråga jag har ställt mig förut; Varför dokumenterar vi ens? Vad är det vi observerar och dokumenterar? Vad är det vi vill synliggöra i hjälp av dokumentationen? Svenning menar att vi gärna synliggör det som ses positivt av andra åskådare. Är det då verkligen en sann insyn av vår verksamhet vi lämnar ut när vi enbart visar upp dokumentation på det som uppfattas av andra som positivt och aldrig något som kan uppfattas som negativt?

Självklart får vi inte visa upp dokumentation som visar hur ett barn kränks, men denna observation är lika viktig för verksamhetsutvecklingen som all annan dokumentation. Ser vi inte det som händer, hur kan vi då göra en förändring? Ska vi blunda för verkligenheten för den inte ger det positiva intrycket av vår verksamhet som vi vill så gärna visa upp för våra kollegor, chefen och föräldrar? Vi ska observera och dokumentera barn som sitter ensamma, barn som är i en konflikt eller barn som är ledsna med mera. Detta insamlade material kan synliggöra mönster som vi annars kanske inte hade kunnat upptäcka. Vi pedagoger måste våga se, utvärdera och utveckla även saker som svider. Hur ska du annars kunna stå till svars den dagen en vuxen person kommer fram till dig och säger; Varför såg DU inte det som hände när jag gick på din avdelning när jag var liten!? Varför gjorde ni inget!?

Emma Mattsson, förskollärare på Sommarbäckens förskola

5 Kommentarer

    Hej Emma

    Jag arbetar på Gullviksborg och är med i referensgruppen där, läs gärna mitt inlägg ”Jag känner mig väldigt upprymd”.
    Spännande inlägg, bra att du tar upp dessa frågeställningar för det är verkligen något som måste diskuteras. Ska bli kul och se hur era diskussioner har gått på din förskola.

    Med vänlig hälsning,
    Monika

    Tack Emma för ditt inlägg, helt riktigt vi ska våga dokumentera allt vårt arbete annars kan vi inte bli bättre. Fortsätt ditt arbete!
    Vänligen
    Marie-Louise
    Utbildningschef

    Hej Emma!
    Spännande att läsa dina kloka tankar kring vad vi dokumebterar och observerar. Klart vi måste få med alla bitar för att kunna skapa helheten.
    Sköt om dig. Agneta

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *