Publicerat:

Kan vi uppnå den gillene regeln?

Jag anser att det finns alldeles för många grupper på min arbetsplats. Varje dag försvinner kollegor och medarbetare iväg på den ena gruppträffen efter den andra och allt detta skulle vara okej för mig om jag bara fick veta vad de egentligen sysslar med. Vad gör de i den där gruppen? När ska jag och alla vi andra få ta del av det de lär sig där inne bakom den stängda dörren? Uttrycket kvalitet i förskolan används ofta som en slags legitimitet för alla dessa grupper.

Att grupperna, och deras arbeten, i sig inte bara höjer utan till och med utgör den faktiska kvaliteten på förskolan. Men vad man glömmer i och med alla dessa grupper är att barnen förlorar sina pedagoger. För mig ligger den egentliga kvaliteten i barngruppen, inte hos vad de olika grupperna sitter och diskuterar och laborerar fram. Det är i barngruppen och i mitt arbetslag mitt arbete som förskollärare verkligen är och det är där, i verksamhetens smetiga mitt och inte vid ett arbetsbord, jag kan avgöra om det finns kvalitet eller inte.

Nu låter jag kanske lite som en tråkig gammal bakåtsträvare vilket jag i så fall vill dementera. Jag är för vidareutbildning, utveckling, nya idéer och intryck men i så fall vill jag att det ska visa sig i det praktiska arbetet bland barnen. Att de idéer och tankar som växt fram vid ett arbetsbord kommer fram och visar sig i barngruppen, att de genomsyrar hela förskolans praktiska verksamhet. Inte att de låses in i ett par lyckligt utvalda pedagogers grå hjärnmassa för att aldrig komma vidare ut till kollegorna. Kort sagt: det ska helt enkelt vara välinvesterad bortatid från barnen.

Tillsammans med tre andra pedagoger på min förskola samt min chef Cathrine Harrysson har jag fått handledning av Elizabeth Florez från CPI (Centrum för pedagogisk inspiration) – en person med tonvis idéer, utmanande tankesätt och ett brinnande hjärta för att ge oss pedagoger inspiration. Mitt största, och egentligen enda, dilemma med att vara en del av referensgruppen har varit att återförmedla, ja ens överhuvudtaget kunna förklara för mina kollegor vad vi egentligen gör när vi har våra träffar. Det är vid mer än ett tillfälle som mina medarbetare har ställt mig frågan ”Vad sysslar ni egentligen med i den där CPI-gruppen?” och jag har känt mig rådvill i mitt svar.

Men låt mig backa bandet en smula och återgå till det första mötet vi hade med Elizabeth och referensgruppen. Det var en smula omtumlande som jag minns det. Vi satt i ett rum utan någon egentlig luft. Om jag minns rätt så var det på eftermiddagen och jag var trött (och om jag minns fel, att mötet i själva verket var på morgonen så var jag säkert trött av just den anledningen). Vi möttes av en person som bubblade av all den energi jag själv inte kunde uppbringa. Vi fick rita. Vi fick lyssna på musik.  Vi fick rita medan vi lyssnade på musik. Vi fick svåra frågor som jag försökte svara så gott jag kunde på bara för att mötas av en ännu svårare motfråga. Efteråt, när mötet var slut, kände jag mig förvirrad. Ja, nästan lite överkörd. Vad hade hänt där inne? Vad pratade vi egentligen om? Jag försökte förklara det för mina kollegor men det gick ju såklart inte. Rädslan, att denna grupp som jag själv var en del av, bara skulle vara ytterligare en grupp i mängden började få fäste i mig.

Efterhand, då vi haft ett par träffar, började allt dock sjunka in i mig. Jag fick en klarare bild av vad vi i referensgruppen faktiskt var, vad vi gjorde, vad som förväntas av oss och vad vi kan göra. Jag började se potentialen hos mina kollegor och deras idéer som inte bara knöt an till boken ”Vad berättas om mig” utan även till vår vardagliga verksamhet. Där vi är varje dag. Bland barnen. Under två tillfällen denna termin har referensgruppen jag är med i hållit i en planeringskväll där vi haft ett par övningar där deltagarna fått brottas med sina egna fördomar och förutfattade meningar. Det blev även en väldigt givande diskussion om talutrymme. Senare i november kommer vi hålla i en hel utvecklingsdag. En hel jäkla dag där vi faktiskt kan få förmedla för våra kollegor vad vi har kommit fram till under alla dessa timmar vi har ”försvunnit” bort från barngrupperna. Detta, just sådana tillfällen, är utmärkta praktiska exempel på att kunna visa vad vi egentligen gör i referensgruppen.

Någonstans i mitt blogginlägg nämnde jag ordet ”kvalitet”. Jag nämnde även att jag anser att kvaliteten i en förskola är hos barnen i barngruppen. Kvalitet är ett vagt begrepp. Den är knappt mätbar. Det finns givetvis objektiva kvalitetsmarkörer men det är inte dessa jag vill diskutera. Vad jag vill förmedla med kvalitet är en slags kultur. Något som växt fram och tagits an av dess anhängare, som är som den gyllene regeln, eller vägen eller what ever – som genomsyrar hela verksamheten. Och det är väl antagligen det jag hoppas att vi i referensgruppen någon gång når, tillsammans med alla andras idéer på förskolan. Denna genomsyrning av verksamheten. Så att vi kan upplösas och försvinna som grupp. För att vi helt enkelt inte längre behövs.

Text och bild: Erik Hedström, pedagog på Uteförskolan Stock och Sten.

2 Kommentarer

    Hej!
    Så många kloka tankar du förmedlar.
    Känner verkligen igen mej själv och mina tankar i mycket det du skriver.

    hälsar Irene Korrebäckens förskola

Lämna ett svar till Britt-Marie Cederquist Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.