Publicerat:

Kan vi använda skolan som hot för att få en ökad motivation?

Bild från www.bris.se

”Riskerar man att få underkänt på högstadiet så ska man få ytterligare fyra till fem veckors extra undervisning under sommaren. Jag tror att det kommer att vara en stark drivkraft till att få godkänt i alla ämnen, eftersom man då får sitt sommarlov, vilket jag tror många längtar efter.”

 

Orden är finansministern Anders Borgs ord som han yttrar på Affärsvärldens Bank & Finans-seminarium där han talar en hel del annat vad han tycker om det som han själv kallar vår flumpedagogik.

Då han i övrigt talar om fler undervisningstimmar och högre kvalité på undervisningen (vad han själv nu tycker hög kvalité är…) så blir ovanstående citat om möjligt ännu mer märkligt och ihåligt.

Att en drivkraft till att få godkänt ska komma från ett hot om att mista sitt sommarlov innebär bland annat:

  1. Eleven har själv det fulla ansvaret för huruvida studierna ska lyckas eller inte. Det är eleven själv som har ansvaret över sitt lärande helt och hållet och sina möjligheter att få godkänt.
  2. Om en elev misslyckas med sina studier så beror det på att hen saknar motivation och/eller att hen är lat. Med den nya drivkraften att ha ett sommarlov som en eventuell belöning ska råda bot på denna ungdomliga lathet
  3. Skolan i sig kan fungera som ett hot. Lärandet som sker i skolan kan också det fungera som ett hot. Hotet om mer skola och lärande är så kraftfullt att all lathet försvinner och eleven får den starka drivkraft som gör att eleven tar ansvar och ser till att få godkänt.

 

Jag vill också att varje elev ska lyckas i skolan. Jag vill också att skolan ska fortsätta utvecklas och hela tiden bli bättre. Jag ser också matematik som ett av flera väldigt viktiga ämne. Någon gång har jag till och med själv snuddat vi tanken om att sommarskola kan vara ett alternativ. En sommarskola där elever kan få möjlighet till mer lärande där varje lärare tar som sitt ansvar att extra mycket individanpassa och se utanför boxen. Där man sätter lärandet i fokus och tar ansvar för att göra det motiverande genom att göra varje lärandesituation extra meningsfull, begriplig och dessutom lustfylld. Där man går från att ha fokus på skola som institution och i stället arbetar kraftfullt på att ta ansvar för att återfå elevers förtroende för att skolan kan vara för deras skull och för deras möjlighet till lärande. Som en möjlighet att göra det som kanske egentligen ska göras i skolan? Flummigt? Inte säker på det. Även matematik kan upplevas som meningsfullt och givande.

Hur man ser på vilka åtgärder som bör sättas in beror till syvende och sist på vilken människosyn vi har. Ser vi människan, vuxen eller som i detta fall, barn, som i grunden lat och inte intresserad av att göra rätt, då blir också ansvaret helt och hållet barnets att ta till sig kunskap. Om vi i stället ser människan, och ja, då också barn, som någon som gör rätt om den kan, då ser vi också problemen med att lösa problemet att allt för många elever går ut med underkänt, med att hota med indraget sommarlov. Då blir åtgärden mest märklig och ihålig.

Jag diskuterar gärna det här mer med både dig Anders Borg och vem mer som än är intresserad. För jag håller nämligen med om att det är ett stort problem att allt för många inte kan nå upp till kunskapsmålen. Jag ser ett stort problem med att allt fler indragningar görs. Jag ser ett problem med att inte varje barn får den hjälp som just det barnet behöver. Jag ser ett problem med att det är så vanligt att många barns behov av särskilt stöd möts med en mentalitet att vi väntar och ser, det går kanske över eller då ännu värre, hen måste bara skärpa till sig. Jag tar gärna en diskussion om vilka andra möjligheter som finns. Hur vi kan använda olika hjälpmedel och anpassningar i skolan för att varenda unge ska få utveckla hela sin potential. Hur vi vuxna, både i och utanför skolans värld, tar ett ordentligt snack om vilken värdegrund vi har, vilken syn vi har på både människor och lärande.

Jag välkomnar en satsning på skolan. Våra barn är inte bara vår framtid, de är och lever i detta här och nu. De föds med en längtan och en drivkraft att utvecklas och lära sig nya färdigheter, precis som förhoppningsvis var och en av oss som räknas som vuxna gör. Det kan bli spännande och intressanta diskussioner när vi börjar prata om att det är vi vuxna som tar ansvaret hur detta ska bli möjligt. När vi studerar noga vad forskning om lärande säger och när vi utgår från att varje människa vill göra rätt, att varje människa gör rätt när de kan, vill ta ansvar, vill utvecklas, lära sig. Även barn. Först då kan vi börja prata om vad vi måste göra annorlunda. Vad vi måste göra så att de får möjlighet att få det lärande de har rätt till. Då blir det spännande. Skolan kan inte då längre fungera som ett hot. Vi börjar i stället prata om och ta ansvar för att möjliggöra lärande som varje barns självklara rättighet!

2 Kommentarer

    Ett ytterligare problem med att vi använder skolan som ett hot och en bestraffning är att det bygger på bilden av skolan som tråkig och hemsk i sin natur. Det skall inte vara ett straff att få lära sig!

    Wow, jag har alltid betraktat ”hot” som något med starkt negativt laddad klang.. Fast vad är orsak-och-verkan i regler, där ett beteende ger ”hot” genom att påpeka att om du inte gör läxan så får du dåligt betyg; ibland med godtycket hos den egna läraren. Visst kanske det görs altruistiskt, bortom egoism, för mottagarens eget bästa. Men vet vi folks bästa verkligen? Jo, för det mesta kan man argumentera för att det är så. Men hur långt kan vi gå i att ”hota” med att påtala de negativa konsekvenser i ett regelverk vi själva eller någon delvis skapat?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.