Publicerat:

”Vill du vara med i referensgruppen?” frågade min chef mig.

Jag bad henne att berätta mer och kände därefter att jo, jag vill nog vara med i referensgruppen. Det enda jag egentligen visste det var att vi, en pedagog från varje avdelning på Roskilde förskola samt där jag arbetar, Utefsk Stock och sten, skulle träffas och lära oss  hålla i samtal kring pedagogisk dokumentation.

Vi träffades och vårt första uppdrag var just det, att hålla i ett samtal kring pedagogiskt dokumentation för våra arbetskamrater. Vi hade mycket funderingar och känslor som kröp fram. ”Hur ska detta gå?” ”Vi vet ju inte mer än andra?” ”Jag kan inte stå där och lära mina kollegor något jag själv är ny på” Att säga att jag var nervös var väl en underdrift egentligen. Men vi höll i vårt APT. Och vi klarade det.

Vi i referensgruppen hade nu gjort något som vi alla faktiskt varit oroliga för. Och klarat det. Klarat det riktigt bra till och med.

Vid nästa möte upplevde jag att jag var ”varmare i kläderna”. Nu började vi prata mer, djupare. Vi hade hittat en trygg plats med varandra. Där vi kände oss lika, lyssnade på och respekterade. Vi samtalade kring hur vi ska kunna skapa de bästa mötena, både mellan oss i referensgruppen men också mellan våra arbetskamrater och med barnen.

Vi pratade kring vad vårt syfte är, att vi vill skapa en reflektionskultur på vår arbetsplats där det är ett naturligt inslag att reflektera kring vad vi gör, hur vi gör och vem vi gör det med. Att vi vill skapa relationer oss emellan. Vi pratade kring trivselramar och struktur. Hur vi ska jobba för att alla ska ha en möjlighet att göra sig hörd och känna sig lyssnad på. Att kunna skapa en form av kollektiv självkänsla.

Det kändes som om vi bubblade. Som om vi var ett glas mjölk någon blåste i och vi bara bubblade mer och mer och mer. För varje tanke följde en reflektion, en känsla, en motivering kring varför och hur.

Med hjälp av Elizabeths handledning har vi i referensgruppen lyckats skapa ett rum där vi är respekterade, lyssnade på och där vi får tycka olika för att sen kunna mötas i något gemensamt. Där vi använder våra känslor och våra kroppar och sinnen för att förmedla den kunskap och information vi har. Ett rum där vi kan utmana oss själva att göra sådant som känns obekvämt men som ger oss ett nytt reflektionsmässigt djup då vi kommer närmre både oss själva och varandra.

Att gå med i reflektionsgruppen har för mig varit en helt fantastiskt utömmande och upplyftande upplevelse. Att följa min egen utveckling, parallellt mot gruppens och förskolans utveckling mot en ännu mer förstående och respektfull organisation som möter våra arbetskamrater och barn där de är, har varit omvälvande och har många gånger både fördjupat och förändrat min syn på både verksamheten och vilka enorma möjligheter vi har att påverka. Att vi genom samtal och reflektion kan skapa något som verkligen utvecklar och intensifierar vårt relationsarbete i barngruppen. Det. Det är stort.lina

”På bilden ser ni när vi ”hittade” våra utvecklingsområden att arbeta vidare med.  Vi pratade kring vad som är viktigt för oss och för vår verksamhet. Med hjälp av Elizabeths övning med spindelnätet och postitlapparna fick vi en överblick och en struktur över våra tankar. 

Jag säger ”hittade” eftersom det just är det vi måste göra. Kika inom oss själva, tolka styrdokumenten, reflektera kring vår värdegrund och se vårt uppdrag för att kunna hitta var vi personligen ska lägga vårt krut. Vi hittade alla olika utvecklingsområden men alla följde samma röda tråd och blir på så sätt tillsammans en enhet av styrka och kunnande.”

Text: Lina Cronier, Stock och Sten Förskola

Bilder: Elizabeth Flórez

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

Kategorier