Publicerat:

Tankar från filmfestivalveckan BUFF

För många år sedan hade jag en elev vars syskon dog efter en lång kamp mot cancer. Som elevens närmaste lärare insåg jag att jag på många sätt var totalt oförberedd på den sorg som eleven och elevens familj uttryckte. En sorg som av naturliga skäl fick synbara konsekvenser för elevens välmående, relationer och skolarbete.

De flesta som arbetar inom skola och förskola möter någon gång i sitt yrkesliv barn i sorg, skrev Lärarnas tidning för några veckor sedan. Att prata om sorg kan vara väl så svårt med närstående men kan upplevas nästan övermäktigt med elever utan verktyg för hur. I Lärarnas tidning nr 4, berättar tre lärare om hur de hanterade sina elevers sorg. Genom lärarnas berättelse framgår vikten av fungerade rutiner på skolan för krishantering men framförallt skolan eller förskolan som en frizon där allt får vara som vanligt, där man kan få lov att prata om sin sorg om man vill och där någon lyssnar.

Det är nog många som kan hålla med om att film kan vara en kanal för samtal om svåra ämnen. Under Skolbiodagen 2015 pratade bland annat animatören Nils Claesson om filmens betydelse för att bearbeta (prata om) svåra upplevelser i barns liv. Malena Jansson från Svenska Filminstitutet vidrörde också hur film kan bli en stöttepelare i en svårbegriplig värld och nämnde bland annat Art Cinema i Beirut. Ett filmcenter som växte fram i skuggan av bomberna som föll 2006. Filmen blev ett sätt för barnen att hantera det ofattbara i krigets fasor.

Under BUFF, filmfestivalveckan visades den amerikanska filmen Förr eller senare exploderar jag (orginaltitel; The Fault in Our Stars) baserad på John Greens bok med samma namn.
17-åriga Hazel Grace lever på övertid. Svårt märkt av sin sjukdom försöker hon hantera tillvaron så normalt som möjligt. Genom ett stödgruppsmöte för unga med cancer möter hon Gus som har fått sitt ben amputerat på grund av sin sjukdom. Kärleken spirar trots vetskapen om framtiden och tillsammans utforskar de känslor och tankar som sjukdomen förmedlar.

Jag var inte ensam om att gråta mig igenom stora delar av filmen. Runtomkring mig hörde jag elever snyfta. Lika många som snyftade var dock också de röster som skrattade när det blev för tungt eller när det blev för intimt.
Filmen blev en påminnelse om hur olika vi reagerar beroende på var i livet vi är. Att visa film som kanal för svåra ämnen kräver att man är medveten om just ovan och att man är beredd på sina egna känslor. En av lärarna som uttalade sig i Lärarnas tidning nämnde just hur egna minnen gjorde sig påminda när en elev uttryckte sorg.

Förr eller senare exploderar jag berör dock inte bara sorg. Den berör i allra högsta grad den första kärleken och känslan av att fånga dagen. I dagsläget finns den inte tillgänglig för Malmö stad att köpa in till strömmande media men den tillhandahålls av Swedish film. Titeln omfattas också av Swedish Film-licensen för de skolor som har tecknat denna och på Svenska Filminstitutets webbsida finns filmhandledning att ladda ner som PDF (enligt Svenska Filminstitutet, rek åk 7-9).
Jag tror att filmen kan användas som underlag för många spännande och intensiva diskussioner i klassrummet. Jag hoppas att det var vad eleverna runtomkring mig i biosalongen också kände.

Text Marina Walker
Bild: Swedish Film

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *