Den återvändande vagabonden

Varje sommar har ett tema. För mig är det så. Sedan jag återvände till skolvärlden och fick tillbaka den lite längre sommarledigheten har det blivit allt tydligare. Mitt tema för sommaren 2015 faller sig ganska naturligt efter en rad händelser under våren och försommaren. Just att återvända, men med en helt ny överblick. Som en gigantisk uppåtgående spiral som regelbundet når samma punkt, men hela tiden en våning högre upp med ännu bättre utsikt…

Sedan vi skaffade husvagn har varje sommar inletts med en tvåveckorsresa i Europa. Två veckor som vagabonder med en ny plats var eller varannan dag. I år upplever vi en bit av den tyska och polska nordkusten från Rostock till Kozalin med en avstickare till Dresden. Redan första kvällen på Rostocker Heide känner jag det vitaktiga ljus som är så typsikt för landskapen runt Östersjön. Konstnärsljuset, det som ger så mycket energi att man inte vet var man ska ta vägen – och som gradvis leder till grå starr om man inte skyddar sina ögon.

FÖRBANNAD

Första dygnen i en liten husvagn är en utmaning innan man har vant sig vid den begränsade ytan. Planering och struktur på dagen – alla saker på bestämda ställen. Avkoppling och koncentration i böckernas värld under kväll och tidig morgon. Man får ladda ner fem böcker från Storytel – och det har jag gjort. Först ut är Khaled Hosseinis “Tusen strålande solar”. Två afghanska kvinnor från två olika generationer blir bortgifta med samma man – en slug och elak djävel som behandlar dem illa och dessutom favoriserar sonen framför dottern på ett kränkande men ändå fullkomligt självklart sätt. Allt detta, sett med svenska ögon, i en helt sjuk patriarkaliskt kontext som ger mannen rätten vad som än händer. Jag vet att jag kommer att bli förbannad – och det blir jag också. Ledsen och förbannad över att det på sina håll har blivit ännu svårare att vara kvinna i världen bara under de senaste tio åren.

KIRKEGAARDSK TAKTIK

Hosseinis roman påverkar mig i flera dagar och när jag kör på de smala vägarna finns ändå ett slags återvändande i mina tankar. Att jag “på nytt” (eller “som vanligt” beroende på hur man ser det) måste bidra mer aktivt till att synliggöra tjejers och kvinnors villkor i förhållande till maskulinitetsnormerna (flera existerar samtidigt) – ur ett globalt och mångkulturellt perspektiv. Kulturer som inte har konfronterats med någon som helst kvinnorörelse. Mer aktuellt än någonsin i dagens Malmö. Taktik? Efter två års arbete med likabehandling på den heterogena Värnhemsskolan funderar jag på om den taktiska vägen framåt borde vara så Kirkegaardsk som möjligt:

“Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål måste jag först finna henne där hon är och börja just där. – – – För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än hon gör, men först och främst förstå det hon förstår. – – – Vill jag ändå visa hur mycket jag kan, så beror det på att jag är fåfäng och högmodig och vill egentligen bli beundrad av den andra istället för att hjälpa henne. – – – “ (Søren Kirkegaard ur ”Synpunkter på min Författerverksamhet”)

Att jobba vidare som vanligt där arbetet redan har påbörjats, men att backa, hämta in kunskap och ta ny sats för att kunna påverka nya grupper. Att förstå det hen förstår. Att inte till varje pris visa hur mycket jag (duktiga och normmedvetna) kan – i alla fall inte i början… Jag vet att vi använde just detta Kirkegaardska citat som riktlinje på en reklambyrå i Hellerup i Danmark där jag jobbade i tidigt 2000-tal. Alla anställda fick dessutom gå en kurs på Junginstitutet i Köpenhamn – C G Jungs psykoligiska typer – så att vi verkligen skulle förstå konsumenten innan vi skapade reklamen.

YOU DID WHAT YOU DID TO ME…

När vi närmar oss Rügen har vädret slagit om till kyla och blåst. En låt har fastnat i mitt huvud, Big in Japan med Alphaville. “You did what yot did to me, now it´s history I see, here is my comeback on the road again”. Vägarna slingrar sig i oändliga tallskogar fulla av blåbärsplantor och byar där husen lyser klart gula och orange. Gulare och orangare än jag har sett någon annanstans. När vi stannar för lunch och beställer in det finaste på matsedeln i en liten kuststad söder om Sassnitz är det knaperstekt fisk på en bädd av smörslungade, rivna rödbetor och en himmelsk äppelsås. Bara det. Det märks inte så mycket att detta är gamla svenskbygder, men kanske kan man hitta spår just i maten? Rostock, Wismar, Stralsund, Greifswald och alla kustbyar har fisk eller fläsk på matsedeln och överallt finns små rökerier som påminner om Bornholm och mitt älskade Öland.

BERG- OCH DALBANA 

Väl inne i Polen delar jag mina tidiga morgnar med Lena Einhorns “Siri”, en skildring av Siri von Essen och hennes olyckliga äktenskap med August Strindberg. Till en början ett mycket otraditionellt förhållande där Siris skådespelarkarriär får ta plats, men så småningom en berg- och dalbana (Strindbergs lynnighet) som slutar i en svartsjuka och katastrof där Siri som ensamstående, frånskild mor får ta den största smällen. Vägen mellan Szczecin (Stettin) och Kozalin är på sitt sätt också en berg- och dalbana – skumpig, bestående av cementblock som hjälpligt asfalterats över. Nu är vi i ett land med fina campingplatser med fungerande internet – som tar kort till skillnad från många av de tyska. Samtidigt är det som att åka tillbaka i tiden när vi åker genom de små byarna. Skabbiga hus. Som om kriget inte låg så värst många år tillbaka.

JESUS OCH UGGLAN

Tillbaka i Tyskland når vi Lauchhammer söder om Dresden när värmeböljan slår till. 38 grader varmt i en husvagn, med hund, är inte att leka med. Att åka in och se Dresden är uteslutet. Istället stannar vi precis där vi är. Simmar ut i det silkeslena vattnet i Obersee, duschar iskallt en gång i timmen (hunden också). Den sista natten när temperaturen sjunker till mer “normala” 28 grader och jag är mitt uppe i Jonas Gardells “Om Jesus”  (där det f.ö. finns en del intressant att läsa om kvinnliga lärjungar) hör jag ett mycket distinkt och kusligt hoande, precis utanför fönstret. En uggla. Så nära. Det känns som att höra det okända kalla… Plötsligt verkar det naturligt att ugglan ibland har ansetts vara en budbärare från dödsriket. Hieronymus Bosch, den nederländske 1400-talskonstnären, har målat in en uggla någonstans i alla sina detaljrika målningar. Inte för att jag har kollat om det stämmer, men en sak vet jag; för honom och hans samtida var ugglan var en symbol för ondska – inte klokhet.

I den stämningen börjar hemresan. Men när värmen dämpas kommer energin tillbaka. Att återvända till “kylan” känns inte så jobbigt den här sommaren. 38 grader utan luftkonditionering har gett en annan överblick. Hemma doftar kaprifolen, törnrosorna blommar och vagabonden i mig njuter av att sätta händerna i jorden igen.

Bild & text: Anna W Gustafson