Publicerat:

Den nakna försteläraren

Det är dags att sätta igång och dela. Dela det som delas bör inom och runt om min organisation i Malmö stad och kanske resten av landet. Jag har tjänst som förstelärare på Malmö latinskola med inriktning media och om inte annat är det en anledning att jag känner att jag borde föregå med gott exempel. Jag är med hästlängder redan omsprungen i dela-sammanhang av min centrala uppdragsgivare Edward Jensinger som mycket föredömligt delar tankar och engagerar omgivningen med sina erfarenheter (följ hans blogg och på twitter @EdwardJensinger). Min lokala uppdragsgivare, Maria Jarlsdotter, är inte många steg efter som den twitterfantom hon är (följ @MJarlsdotter). Bra förebilder. Jag blir bara glad om någon överhuvudtaget är intresserad av det jag skriver.

Jag tänker ha en hyfsat öppen inställning till vad jag skall skriva om här på sidan, men målet som jag till en början har identifierat och som känns mest angeläget, grundar sig i både ifrågasättande och nyfikenhet för vad det egentligen är vi förstelärare gör. Jag tänker därför introducera den nakna försteläraren som någon slags tema. Åtminstone just nu.

 

Jag tror det behövs. Jag har hört “ni förstelärare bara fikar” och “glider runt på en räkmacka” med mera. Oftast skämtsamt och sällan sagt med någon genuin elakhet, men känslan kan jag faktiskt på sätt och vis förstå. Inte för att det är särskilt sant, men av några anledningar:

  1. Otydlighet. Tjänsterna har varit otydliga och hastigt tillkomna. Skolledningar har nog gått lite på magkänsla i både formulering och rekrytering. Ledarskapet i vår typ av organisation drivs av konsensus, vilket också innefattar en ovillighet att tydligt markera spelplan och uppdrag från början. Det skall man diskutera sig fram till eller på något sätt ha en bild av själv från början. Lika inspirerande som det kan vara med denna frihet, lika frustrerande kan det också vara.
  2. Ifrågasättande. Jag har själv ibland ifrågasatt varför jag fick chansen att jobba som förstelärare. Inte så mycket i samtal med andra som med mig själv, men ändå. Jag är erfaren, både inom och utanför skolan inom mina ämnen och väldigt intresserad av skolutveckling, men framstående pedagog? Trots att jag jobbar som lärare är inte pedagog, och absolut inte framstående, en självklar del av min självbild. Om jag själv ifrågasätter att jag är framstående, gör inte mina kollegor det också tänker jag?
  3. Avundsjuka på grund av nya “hierarkier” som inte upplevs tillföra något mer än löneskillnad. Det kan istället upplevas som “belöningar” för lojalitet vilket för tankarna till nepotism och rent av korruption. Det späds ytterligare på av punkt ett och två. När mina kollegor inte direkt ser att jag gör någon skillnad eller har en tydlig agenda, börjar de självklart att ifrågasätta motiven till varför jag skall ha min tjänst. Många saker jag gör inom ramen för mitt uppdrag är av en typ som inte lämnar några direkta spår efter sig, men kan vara helt nödvändiga ändå. Vi förstelärare är också fortfarande i en uppstartsfas och har fram tills nu i samråd med våra skolledare mest jobbat med själva problemformuleringen. Det får inte ta riktigt så här lång tid kan man tycka. Det får konsekvenser.

 

Du som läser detta kanske får känslan att jag ifrågasätter hela förstelärar-idén, framför allt min egen roll i det sammanhanget och att jag målar upp en lite väl svart bild. Ja, jag beskriver – lite raljerande och känslodrivet – hur jag har upplevt uppdraget fram tills nu.

 

Som en motbild vill jag konstatera följande: de som har valts ut till försteläraruppdraget har enligt min erfarenhet (de jag träffat och pratat med) mer eller mindre redan innan de fick uppdraget, varit informella ledare eller förändringsagenter i sina organisationer. De kan ha jobbat i flera år som lokomotiv för att förändra och förbättra, ofta osedda, i en tid där skolan har behövt förändras mycket och på många sätt och där skolledarna varit upptagna med andra saker. Förändringsagenternas jobb har i många fall inte kunnat belönas eller uppmärksammas på det sätt det förtjänar. Nu finns det en tjänst som är inrättad för just den typen av skolutveckling. Det borde vi alla vara tacksamma för. En förstelärare är inte chef över sina kollegor utan en kollega som har tilldelats en tjänst för att jobba med och dela med sig av skolutveckling inom ramen för läraruppdraget. En som implementerar och går före i den förändring som ledningen(centralt- eller lokalt-) pekat ut som nödvändig, men själv inte haft tillräcklig möjlighet att leda. Jag kan personligen tycka att det uppdraget borde alla lärare ha (kanske har vi det redan?). Vår arbetsplats är inget annat än del i en kunskapsekonomi som det måste investeras i för att den skall hållas vid liv. Det finns exempel på företag där det är standard att ha en del av tjänsten, Google har t ex 20% avsatt, för egna, obligatoriska utvecklingsprojekt. Helt drivna av personligt intresse men, märk väl obligatoriska. Har man anställt rätt folk, så har de också intressen som spiller över på verksamheten.

 

Vi förstelärare går nu, tack och lov, från att diskutera våra uppdrag över i en fas där vi tydligt inriktar oss på olika utvecklingsområden. Jag har själv engagerat mig i en grupp som sysslar med IKT-utveckling och inom den gruppen de didaktiska utmaningarna med ett-till-ett, GAFE m.m. Det finns också en grupp inom IKT-spåret som jobbar med de mer tekniska aspekterna och verktygen. De andra förstelärarna har fördelats på spåren språkutveckling, matematikutveckling och övrig utveckling (som sitt namn till trots innehåller massor av spännande ämnen). Det finns också ansvariga lektorer. Allt detta är möjligt tack vare att vi har fått ett tydligare uppdrag och en tid schemalagd varje vecka.

Nu skall det bli mindre snack och mer verkstad och det ser jag fram emot. Mot mer värdeskapande och förhoppningsvis mindre misstänksamhet. Jag skall försöka bidra genom att beskriva det jag jobbar med inom ramen för uppdraget och på något sätt visa för både mig själv och min omgivning att jag gör någon slags skillnad.

Följ med på min resa.

17 Kommentarer

    Jag tycker att förstelärarsystemet har lagt locket på idéer och förslag från andra än förstelärarna. För min egen del känns det så. Från att ha varit många som kunde driva och ta tag i saker så är det nu ett fåtal.

      Hur menar du att själva ”systemet ” har lagt locket på? Är Systemet någon särskild person eller är det bara själva känslan som skapat detta? En slags självcensur?

      Jag kan förstås ha fel, men tycker inte själv att det är erfarenheterna från vår skola. Däremot har det varit svårt att kommunicera vad uppdraget går ut på och består i.

      Hej Ann! Det kan säkert vara så att mångfalden blir lidande, men jag får för mig att det skapas en förutsättning för systematik och och samordning som tidigare kan ha saknats.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *