Publicerat:

Gör arbetet möjligt, tack!

Vi startade vår skola 2013. I kaos skulle man kunna säga, den skola vi skulle ha vår verksamhet i var inte färdigbyggd, tre skolor skulle bli en, alla var nyanställda, personal och elever kände inte varandra, det första halvåret bodde vi i tillfälliga lokaler och vandrade omkring bland kartonger.
Nåväl, trots en viss nybyggaranda fanns det en stor frustration över sakernas tillstånd. När vi hade arbetat tillsammans ett par månader beslöt skolledningen att utlysa en “kräk-APT”, all frustration skulle ut. I ett delat dokument fick personalen ge uttryck för allt som inte fungerade. Jisses, att inte ledningen gav upp då, listan blev lååång, att vi stannade kvar måste ha berott på lika delar idioti som en tight och hårt arbetande ledningsgrupp (och vissheten om att vi hade en fantastisk personal). Vi tog emot, vi sorterade, vi prioriterade, vi åtgärdade, vi samtalade, vi överskred budgeten (!). Framemot jul tänkte vi att vi måste avsluta terminen på ett annat sätt. Vi la ut ett långt papper på scenen i aulan, inrutat från augusti till december där vi bad personalen att med hjälp av (såklart) post-it-lappar bara skriva sådant som varit positivt under de här första halvåret. Vi var grymt nervösa inför resultatet, vi såg framför oss några ynkliga noteringar. Döm om vår förvåning när vi fick se remsan fyllas med hundratals lappar. Natten därpå satt jag och sammanställde allt i en wordle som till slut såg ut så här:

bild

Tror nästan att vi är mest tacksamma över att inte vaktmästarna fick mesta utrymmet…
Vid jultid flyttade vi till det nya, tjusiga – som visade sig inte alls vara färdigt…
Nåväl mycket vatten har runnit under broarna sedan dess, vi har åtgärdat massor, lokalerna fungerar för det mesta, ibland kan man även lita på nätverket. Vår arbetsmiljö kanske borde vara på topp nu.
I höstas genomförde vi en psykosocial arbetsmiljöenkät efter konstens alla regler, resultatet var nedslående, kanske inte värre än någon annanstans men likväl väldigt otillfredsställande. Vi har arbetat vidare med sortering, samverkan med prioriteringar, åtgärder o s v.
VI GÖR VAD VI KAN! Felet ligger inte enbart hos oss, det ligger framför allt i systemet. Lärarna dignar under en börda som inte vi beslutat om och råder över och som vi är mycket tveksamma till leder till önskat resultat d v s till den heliga måluppfyllelsen. Det är enormt stressande som lärare att ständigt känna sig otillräcklig, man kan alltid göra mer, det finns alltid fler att hjälpa, ytterligare föräldrar att ringa, ännu ett omprov att genomföra.
För att ta ett exempel: för en lärare som har kombinationen svenska/engelska är det inte ovanligt att ha 6 kurser, alla med nationellt prov, alla med uppsatsskrivning. Den typen av prov kan man inte ha utan att träna före, helst två gånger. Om man då har 6 x 32 elever x 3 uppsatser (inklusive nat prov) blir det 576 uppsatser att rätta på ett år. Elever med bra betyg på högskoleförberedande program kan producera mycket text… För att eleverna skall ha en chans att förbättra sig måste de få en god återkoppling mellan varje uppsats. I klasserna finns också elever med diagnoser, extra anpassningar, förlängd skrivtid och andra individuella hänsynstaganden. De här lärarna är naturligtvis också mentorer med allt vad det innebär av elevkontakter, föräldrakontakter, elevvårdskontakter med mera. De skall också hålla sig à jour med den senaste forskningen, sociala medier och annan omvärldsbevakning. Då har vi inte ens kommit till det för- och efterarbete som krävs för en kvalitativ undervisning och som är hjärtat i skolans arbete.
Våra lärare är inga “bakåtsträvare”, de arbetar både på djupet och på bredden, de delar med sig, de är digitala, de flesta gillar verkligen sitt arbete och sina elever. Men de håller på att arbeta ihjäl sig, jag är uppriktigt orolig!
Hur har det då blivit så här? Det finns naturligtvis en rad omständigheter som samverkat på ett olyckligt sätt, ingen av dem har ensamt lagt grunden för det här. En bra bild kan ni få om ni läser Barnexperimentet av Per Kornhall.
Skulle vilja påstå att det finns en rad åtgärder, skrev om det redan för flera år sedan, inget har hänt, gör ett nytt försök, hoppas på Skolkommissionen:

  • Ett evidensbaserat system för tidiga insatser för behövande elever, oavsett skola.
  • Ha tillit till att skolor med legitimerad, kompetent personal vet vad som krävs för att möta alla elever. Låt forskningen ligga till grund för förändringsarbete.
  • Skippa snuttifieringen, återinför ämnesbetygen.
  • Ha nationella prov endast i årskurs 3 på gymnasiet för de elever som vill fortsätta på universitet och högskola. Möjligen vissa stickprov för att garantera likvärdigheten.
  • Ställ stora krav på de människor som skall bli lärare för våra barn och ungdomar.
  • Belöna de människor som tar ansvar för allas vår framtid, ordentliga löner till lärare alltså, gärna tariffbaserade, det gynnar kollegialt lärande.
  • Låt all eventuell vinst gå tillbaka till skolan.
  • Vi måste återförstatliga skolan. På ett klokt sätt. Den kommun jag arbetar i nu tar krafttag för att komma tillrätta med likvärdigheten. Jag är inte säker på att det räcker.
  • Skippa det fria skolvalet. Åtminstone i grundskolan. Det kan bli kaos en stund. Ur det kan födas något nytt. Vilket är viktigast; att den skola jag väljer är bra (och hur vet jag det?) eller att alla skolor är bra?

Skall det vara så svårt? Vet inte om det räcker men det är i alla fall en god början.
Under tiden är det jag och mina kollegor som skall ta ansvar för arbetsmiljön. Vete tusan om det går.

2 Kommentarer

    Som alltid är du en fantastisk analytiker och kan uttrycka dig glasklart. Ut dig och andra lika skickliga i skolansvärld hade det varit kaos. Rosor till er alla som kämpar på och gör skillnad. Hoppas att det du skriver om förändras till det bättre. Tack för att ni inte ger upp. Ni är allas hjältar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.