Publicerat:

Historisk extremism

Skolan kan inte stå passiv och räkna med att demokratins ideal går hem hos de unga per automatik. Nej, massuggestion och masskultur talar starkt. Den demokratiska skolan måste stå emot. Så kan man sammanfatta lärarnas stridsrop i en avhandling som Per Höjeberg just försvarat. Och det gäller inte propagandan från terrorrörelser som IS utan lockropen från nazismen på 30- och 40-talet.

– Det var lite av uppvaknandets tid för lärarkåren, säger Per Höjeberg. Demokratin är inget naturtillstånd, massuggestionen i de totalitära rörelserna verkade attraktiv för många.

Hans doktorsavhandling ”Utmaningarna mot demokratins skola. Den svenska lärarkåren, nazismen och sovjetkommunismen 1933-1945” har dammsugit gamla protokoll och branschtidningar för att se hur folkskollärare, och läroverkslärare ställde sig till den framväxande nazismen men också till utvecklingen i Sovjet.

– Jag har varit historielärare i många år och har väl lite fört vidare myten att många i lärarkåren hade starka nazistiska sympatier, säger Per Höjeberg.

Tänk på den gamla filmen ”Hets” med den sadistiske läraren Caligula. En liknande bild av lärarna ges ju också i Jan Guillous roman ”Ondskan” där man förödmjukar hjältens judiske kamrat och visar honom som ett ”degenererat exemplar”. Men Höjeberg kan påvisa att den bilden absolut inte var den dominerande.

– Min licentiatavhandling byggde på intervjuer med gamla elever där en del hade undervisats av organiserade nazister, men eleverna berättade att det aldrig hade märkts i undervisningen. Och sadistiska lärare fanns det nog men jag kunde inte visa något samband med deras politiska inställning.

För doktorsavhandlingen fick Per Höjeberg dock släppa intervjuandet – minnet är bedrägligt och tiden har gått. Dokumenten finns kvar. Särskilt de kvinnliga lärarna var aktiva kritiker av nazismens idéer. Men vad kunde skolan göra?

– Jag ser att så tidigt som 1933 skriver man om de ”judiska elevernas utsatthet”, säger Per Höjeberg. Det var mycket känslomässiga inlägg, mycket retorik. Särskilt ville man värna medborgarfostran, demokrati, nyhumanismen och den individualistiska människosynen. Samtidigt skulle man vara politiskt neutral i lärarnas fackföreningar. Man kan se engagemanget i firandet av fredsdagen 11:e november. Man tog upp det i morgonbönen och gjorde temadagar runt ämnet fred till och med under kriget.

Per Höjeberg påvisar i sin avhandling att man var negativ mot nazismen, men positiv till skolan och samhällsutvecklingen i Sovjetunionen. Man beundrade framtidsvisionerna och tyckte att de passade väl med de svenska förhoppningarna om att skolan skulle kunna förändra samhället. Per Höjeberg ser flera förklaringar till det som han kallar aningslösheten i denna beundran. Dels hade man inte de samarbeten och kontakter som man haft med tyska kollegor – det fanns inte mycket information inifrån systemet så att säga. Dels visar avhandlingen att måttstocken var annorlunda – det Ryssland som hade föregått Sovjet sågs som lite efterblivet. Det fanns inte alls samma förväntningar som de hade haft på Tyskland.

Text: Pia Jagrelius
Texten är även publicerad i Edico, nr. 3 2016 
Foto: Wikimedia Commons 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.