Publicerat:

Pedagogisk dokumentation – hur använder vi den och i vilket syfte?

Igår fick jag möjlighet att lyssna på Karin Alnervik när hon presenterade sin och Charlotte Öhmans forskning där de intervjuat barn och vårdnadshavare som lämnat förskolan för 3-5 år sedan. På vilket sätt mindes de den pedagogiska dokumentationen? Var barnen delaktiga i dokumenterandet eller upplevde de sig endast objekt som dokumenterades? Superintressant! Vad är det egentligen som barnen minns från sin förskoletid gällande all dokumentation? Jag återkommer till detta senare i inlägget.


Idag lyssnade jag nämligen på Alejandra Sanches Alvarez, forskare på universitet i British Columbia i Kanada, som angrep frågan kring dokumentation utifrån Hans-Georg Gadamer, tysk filosof under 1900-talet. Hans teori om förståelsens cirkel kan, enligt Alejandra, användas för att förstå och tolka dokumentation i förskolan och handlar, i stora drag, om att förstå helheten ur det enskilda och det enskilda ur helheten. 

Alejandra gav följande exempel (förkortat ur Alejandras föreläsning): en lärare ger sin elev en uppgift att placera en bild på en val i dess rätta miljö. Barnet får i samband med uppgiften också en bild där det både finns land, hav och himmel. Barnet placerar valen i himlen varpå läraren sätter ett rött kryss för att visa på felet. Valen lever inte i himlen. När läraren sedan frågar varför barnet satte valen i himlen så svarar barnet: för att valen hade dött. Var då svaret fortfarande fel eller var det helt rätt? Barnets förståelse av uppgiften och tolkning av valen skapar en helt annan innebörd i barnets val av miljö. Om läraren, istället för att markera svaret som fel, hade funderat över hur barnets tankar gått, varför barnet valt att placera valen just i himlen, så hade pedagogen fått helt annat perspektiv på barnets kunnande och lärande. 


Jag tänker att vi varje dag behöver förhålla oss så här i mötet med barn, vårdnadshavare, kollegor och verksamhet. Om jag kan tänka cirkulärt, att utgå från det jag ser och förstår men också det jag INTE ser och förstår – då kanske jag har större möjlighet att inhämta ny förståelse och kunskap? 

Barn och vårdnadshavare i Karins studie upplevde att de själva varit medaktörer i dokumenterandet, att dokumentationen haft ett värde för dom – dels då men också idag, år efter att de slutat på förskolan. Med Gadamers teori i fickan så tror jag att vi enklare möjliggör för barn att uppleva sig som medskapare och ägare av sin kunskap, snarare än att den vuxne avgör rätt och fel och sätter agendan för vad som bör och inte bör dokumenteras. Eller…? 

Jag vill avsluta med ord från Helen Knauf, föreläsare på samma seminarium som Karin. På många seminarier här i Bologna återkommer frågan om barns delaktighet och om vikten av att lyssna på barnens röster. Kanske är det så enkelt som Helen uttrycker det; Delaktighet är inget förfaringssätt, det är en fråga om kunskap och inställning.

Jag upplever att många VILL att barnen ska vara delaktiga (och då tänker jag i alla situationer under en dag på förskolan, inte bara under leken eller vid matbordet, utan även i beslutsfattande, planering och utvärdering) men att vi inte riktigt får till det. Kan vi fortbilda oss till att i större utsträckning göra barnen delaktiga? Och i så fall, på vilket sätt? 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

Kategorier