Publicerat:

Möten för livet

 

Igår berättade en äldre förskollärare om ett möte i en affär för några år sedan. Säljaren i affären frågade om förskolläraren hette (vi kan säga Kim) och om Kim hade arbetat på en förskola under 1980 talet. Kim svarade överraskat att hen gjort det. Då berättade säljaren om sitt motstånd varje morgon när han var barn och skulle gå till förskolan. Men när föräldrarna sagt att Kim arbetade den dagen då följde han med till förskolan utan protester. ”Du spelade spel och innebandy med mig och jag kände att du såg mig och bekräftade mig”.

Forskning är entydig i att nära pedagogiska relationer är A och O för barns utveckling och lärande. I vetenskapsrådet rapport om ”En likvärdig förskola för alla barn – innebörder och faktorer” skriver man: ”Förskolepersonals förmåga att kommunicera, lyssna på barnen i en dialog och utmana deras föreställningar om ett fenomen eller lärandeobjekt är ett stöd för barnens utvidgade lärande, men också ett kännetecken på att barnen tas på allvar, vilket har samband med deras känsla av självkompetens” (s. 42). Nära relationer kan både vara individuella riktade och handla om den nära relationen till gruppen. Förmågan att både kunna lyssna och utmana barnet och gruppen är centralt i förskolepersonals profession. Vi måste därmed ta både barnet, gruppen och oss själva på allvar. Förskolepersonalen, barnet och gruppen kan bidra på olika sätt. Häri ligger en spännande utmaning.

I tider med många kollegor sjuka, problem att få vikarier kan det kännas svårt att få till den viktiga kommunikationen med barn där det handlar om att försöka förstå och att göra sig själv förstådd (se och lyssna till Sven Persson 2017). Och vad är det då som vi behöver förstå? Ett korrekt svar är läroplanens strävansmål” och ett annat svar som kan vara samma sak är: livet. Hur livet kan förstås, levas och hur kunskap, kultur och möten kan berika vårt liv, här och nu och förhoppningsvis sedan. Livet på en förskola kan vara och ska vara rik på lek, utmanande sammanhang för utforskande och lärande och ska ge en mångfald av möjligheter att få uttrycka sig. Då ges barnen möjlighet att bli tydliga inför sig själv och att inför andra göra sig förstådd.

Men vad var det som gjorde att säljaren i affären 30 år senare minns förskolläraren. Förmodligen för att hen var där – närvarande och nyfiken. Förskolläraren engagerade sig och såg barnets intresse och fanns där tillsammans som en medaktör i barnets värld. Det finns alltid någon stund då barn kan få hela vår uppmärksamhet, det går att organisera och det går att ta ställning för.

2 Kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.