Publicerat:

När handling föregår tanken eller lever han än?

Jag funderar mycket över hur elever tänker och hur de kommer fram till slutsatser. Efter att ha avslutat en Learning study med mina kollegor ser jag att de kritiska aspekter, d.v.s. det som eleverna inte förstår och har svårt för, inte alltid är de som vi lärare tror. Trots lång erfarenhet går vi ofta bet på just den här frågan- vad är det de inte förstår och varför?

I går höll jag en genomgång, varvad med frågor som eleverna fick diskutera i grupp och helklass, på temat nationalism- söndrande och/eller enande? Jag pratade om Giuseppe Garibaldi och Italiens enande 1870 och nämnde då att Garibaldi är nationalhjälte i Italien. En elev utbrister då spontant ”Men lever han än?” Jag hajade naturligtvis till, liksom övriga klassen, men jag förstod att elevens fråga inte alls var så märklig som den lät. Här lät eleven handling, d.v.s. talet komma före tanke och spontant reagerade hen på att Garibaldi är hjälte även idag. Hur kan det vara- han är ju död! Jag tvivlar inte på att eleven förstod att Garibaldi som var verksam i slutet av 1800-talet inte kunde vara vid liv nu 2018, men när elever är spontana blir deras frågor eller svar ibland så märkliga att vi som lärare med all vår utbildning kan tolka dessa helt fel. Vi tror kanske att eleven inte alls har förstått eller att eleven är helt ologisk.

Exempel som ovan har jag fått många gånger under min tid som lärare men det är faktiskt först nu som jag börjat fundera över hur en del elever tänker. Samtidigt tänker jag också att hur många elever har känt sig ”dumma” just när de sagt något som läraren och/eller klassen reagerat på. I mitt klassrum tillåter jag absolut inte att någon skrattar åt sina klasskamrater men naturligtvis ser jag att övriga elever reagerar. Hur gör jag då som lärare? Här handlar det inte bara om att se till att ingen elev far illa i klassrummet, utan också att vi är beredda och införstådda med att elever ibland har helt olika sätt att tänka än vi själva. Det jag vill trycka på här är att vi måste försöka förstå vad elever, som mitt exempel ovan, menar för att kunna ta hand om frågan så att eleven inte känner sig dum. Annars är ju risken att eleven tystnar i klassrummet. Det handlar naturligtvis också om elevens självkänsla i allra högsta grad.

För att försöka förstå hur elever tänker måste vi, anser jag, prata mycket med varje elev. Det är genom relationell pedagogik som innebär många samtal och en bra relation mellan lärare och elev, och som bygger på ömsesidig respekt och tillit, som vi kan samla in mycket information kring varje elev. Då får vi också en bra bas att utgå ifrån när vi ska se vad eleverna har svårt för, hur de tänker och hur de kommer fram till en slutsats. Det handlar även om att varje elev är unik och att vi inte kan ha samma tillvägagångssätt och lösning för alla. Nu kan man naturligtvis invända att det är svårt med många elever och att vi inte alltid räcker till. Det håller jag absolut med om men jag tänker så här. Det är genom att vi individualiserar som vi senare kan se mönster i hur eleven lär sig, vad de har svårt för och hur de ska komma vidare. När vi har identifierat mönster kan vi också se att många elever har samma typ av problem, vilket innebär att vi till slut inte alls måste hitta 32 olika lösningar, utan kanske bara fem eller sex. Då kan vi också skräddarsy uppgifter som elever kan göra i grupp. Dessa uppgifter ska då vara anpassade till just det som den gruppen behöver jobba med.

Avslutningsvis vill jag återkomma till eleven som undrade om Garibaldi lever än. Eftersom jag pratar mycket med mina elever så vet jag också mycket om hur de tänker, vilken nivå de befinner sig på, vad de har svårt för o.s.v. Därför kunde jag direkt förstå vad eleven menade och kunde då också ta tag i hens fråga och anpassa mitt svar så att övriga elever också skulle förstå att frågan faktiskt inte var helt ologisk. Eleven funderade helt enkelt på hur någon som var verksam för så länge sedan kunde vara nationalhjälte idag i Italien. Den frågan är inte helt ologisk, eftersom vi ju inte har så många nationalhjältar, om ens någon, här i Sverige. Vem tänker på nationalhjältar i vårt land och om någon gör det-vem ska vi då tänka på och välja? Detta handlar kanske i slutändan om vilken historiekultur vi har i vårt land. Det är kanske inte så konstigt att eleven reagerade på mitt påstående om nationalhjälten Garibaldi så istället för att raljera över elevens fråga, kanske vi behöver tänka på ur vilken kontext frågan ställs och varför. Då blir frågan istället något som i stället för en komisk anekdot, faktiskt en utgångspunkt för en djupare diskussion på lektion.

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.