Publicerat:

Förhindra eller förebygga?

Trygga klassrum där läraren upprätthåller ordning räcker inte. Om vi vill komma åt problemet med kränkningar i Malmös grundskolor så måste vi också prata om vem och hur man får vara i skolan. Snäva, exkluderande normer skapar konkurrens om att få vara med i gemenskapen.  

I den aktuella debatten om kränkningar i Malmös grundskolor finns det en total enighet: Kränkningar är helt oacceptabla och måste upphöra. Så långt allt väl. Diskussionen fokuserar ofta på lärarens uppdrag. En skicklig lärare kan med hjälp av sitt ledarskap, klassrumsorganisation och undervisningsupplägg förhindra att kränkningar förekommer i klassrummet. Många är vi som har erfarenheter av ett sådant tryggt klassrum – vilken oas det var! Vilket andrum från det som väntade så fort lektionen var över och man tvingades lämna klassrummet. För där finns knuten: förr eller senare måste eleverna lämna det trygga, välorganiserade klassrummet och gå på rast. Sitta i matsalen. Åka skolbuss. Finnas på nätet och i samhället. I alla dessa miljöer finns kränkningarna på nytt. Det räcker alltså inte att förhindra kränkningar, vi måste även arbeta för att förebygga dem.

För att kunna förebygga något måste det finnas en uppfattning om dess orsaker; varför kränker man? Skolan är en arena för identitetsskapande. Elever finner eller tilldelas (precis som vuxna) sin plats och sin roll, sin identitet, både i uttrycket av vad jag är – vilka grupper jag tillhör, men också vad jag inte är. På varje skola finns outtalade regler och förgivettaganden – normer – som reglerar vad du får vara, hur du får vara, för att få vara med i olika rum och sammanhang. Ett sätt att manifestera identitet är att markera avstånd gentemot den andre, den som inte passar in i normen. Då ligger kränkningen nära till hands.

Om jag skriker ”jävla sär!” eller ”bög!” efter någon, visar jag att sådan är i alla fall inte jag. Min identitet byggs som ett negativ, av allt jag inte är. I en starkt normativ skolmiljö finns inte heller utrymme för att vara annorlunda, att bejaka sin individualitet eftersom risken för att exkluderas är alltför påtaglig. Hur kan vi i stället skapa en skola där elever känner sig välkomna, trygga och inkluderade, precis som de är, på den plats där de tillbringar en stor del av sin vakna tid? Vad skulle det innebära?

Redan 2009 kom Skolverkets rapport ”Diskriminerad, trakasserad, kränkt?” där det slås fast att begränsande normer är grundorsaken till majoriteten av de kränkningar som förekommer i skolan. Genom att granska rådande normer och arbeta för att luckra upp de som är exkluderande eller diskriminerande, skapas en mer välkomnande skolmiljö där elever kan bygga sin identitet utifrån positiva faktorer. Utifrån den de är, istället för den de inte är.

Precis som grundskoledirektör Anders Malmqvist påtalar erbjuder förvaltningen stöd i detta arbete på flera olika sätt. Just nu genomför till exempel de tre skolförvaltningarna en gemensam, stor satsning på normkritik i linje med Skolverkets rekommendationer och diskrimineringslagens krav på aktiva, förebyggande åtgärder mot diskriminering och kränkningar. Alla chefer och medarbetare utbildas, och gruppen Normer och värden på PI har fått i uppdrag att dessutom utbilda processtödjare i normkritik så att det på varje skola ska finnas personal med specialistkompetens i att granska och motverka diskriminerande normer. Vi behöver alla arbeta tillsammans, alla vi som jobbar i och med skolan, för att skapa varje elevs bästa skola. Eller hur, kollegor?

Gustavo Nazar och Marika Johansson, Normer och värden

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.