Publicerat:

Välmenande knegare – men okunniga och outbildade?

Efter ett mellanspel med digitalisering och normkritik, jobbar Värnhemsskolans lärare vidare med ledarskapet i skolan via Lorraine Monroes bok Nothing´s impossible i kollegialt lärande. Nu ger vi oss i kast med kapitel 7 “The hum of Excellence – Insisting of Quality” som handlar om kvaliteten på vår undervisning och elevernas lärande – och plötsligt går vågorna extra höga i läslogg och träff…

Den något provocerande ordvalet i rubriken är hämtat från den svenska översättningen av Monroes bok Nothing´s impossible (Våga leda i skolan i svensk översättning Karl G. och Lilian Fredriksson). Motsvarande engelska uttryck i originalutgåvan är “…ernest strugglers – the hard-working, well-meaning, but untrained and unskilled…” I sammanhanget beskriver Monroe hur hon som ny rektor på en skola i “kaos” lägger mycket tid på lektionsbesök. Hon observerar i 45 minuter (en hel lektion), skriver ner allt som står på tavlan, noterar elevnärvaro (fysisk), vilka elever som deltar i undervisningen, vad som finns på väggarna – och om det finns tecken på att eleverna lär sig någonting. Det sistnämnda, det vill säga elevernas kunskapsutveckling, är självklart i fokus hos Monroe och det är hon naturligtvis inte ensam om. Det finns mycket intressant litteratur att fördjupa sig i på temat, till exempel Timperleys (2013) cykel från elevernas behov, och Jarl, Blossing och Andersson (2017). Men i Monroes huvud klingar orden från en av hennes egna mentorer: Lorraine, om eleverna inte vet mer i slutet av lektionen än de visste i början, så har undervisningen inte fungerat. 

Arbetar hårt och vill väl, men…

Trots att det borde vara självklart att eleverna lär sig något på lektionerna, tvingas Monroe gång på gång konstatera att det inte är så. Dessutom är det svårt för henne att få lärarna förstå den verkliga innebörden av detta faktum. En lärare säger:“Ms Monroe, jag höll den där lektionen, men 90 procent av dem misslyckades på provet följande fredag.” En annan säger: “Jag lärde ut det, jag hann med hela kursen, men de lärde sig ingenting.”  

Monroe är inte nådig när hon kallar dessa lärare för  de välmenande knegarna – de där som arbetade hårt och ville väl, men som var outbildade och okunniga lärare…”

Bra med ökad skolledarnärvaro i klassrummen

När lärare och förstelärare träffas på Värnhemsskolan för att diskutera kapitel 7 i kollegialt lärande, är det flera som har reagerar just på Monroes sätt att tala om sina lärare: ”’Välmenande knegare’. Att benämna någon med epitetet välmenande knegare är en total nedvärdering av det arbete som utförs och att i samma andetag prata om stjärnor är en syn på människor och yrke som jag inte under några omständigheter kan ställa mig bakom.(citat från lärare på Värnhemsskolan)

Några talar om Monroes ledarskap som en “utopi” i svensk skola. Andra frågar sig vilka framgångsfaktorer som gör att vissa rektorer verkligen lyckas få med sig personalen. USA är inte Sverige. 1997 är inte 2018… De flesta är dock överens om att en ökad närvaro av skolledningen i våra klassrummen skulle vara bra.

Att leda in i lärandet

Efter en stund kommer vi in på det som vi i vår sjätte träff egentligen ska fokusera på: Vilka metoder och tekniker kan vi använda på lektionen för att få eleverna att lära sig så mycket som möjligt? Vi har ju vår “verktygslåda” (se tidigare bloggar). Nu är det dags att plocka in ännu ett verktyg; det som handlar om lektionens hela upplägg – från start till slut. Hur kan vi leda våra elever in i lärandet under lektionen? Är det eleverna eget ansvar (de går ju ändå på gymnasiet!), eller kan vi som lärare ändra på något för att hjälpa till? Dagens barn och ungdomar (och vuxna…) lever i symbios med sin mobil som erbjuder en aldrig sinande ström av tillfällig förströelse – med uppdateringar, meddelanden, filmer, musik, spel. I boken Navigera i den digitala samtiden – en antologi om den nya lärarrollen (Nygårds & Raymond red. 2016), beskriver Frida Monsén och Maria Rasmusson i kapitlet Läsning mitt i bruset, hur skolans största utmaning inte handlar om digital eller analog läsning, utan om hur skolan “ska kunna framstå som lika intressant som allt annat som sker”. Hur skapar vi en lektion som håller intresset uppe så att eleverna lär sig nya saker?

Lektionsplanering är inget nytt?

Det “nya” verktyget i Värnhemsskolans pedagogiska verktygslåda handlar om hur vi kan skapa struktur, tydlig ledning och kvalitet under hela lektionspasset – och därmed effektivisera elevernas lärande. Lektionsplanering är inget nytt. Eller är det alltid nytt, beroende på tid och kontext? Verktyget lektionsplanering känns självklart för alla, men när vi skrapar på ytan märker vi att vi skiljer oss lite när det gäller innehållet. Dels kan det se olika ut i olika kurser, dels ser våra elevunderlag olika ut när det gäller språkkunskaper och funktionalitet. En bra start med tydlig agenda på tavlan (och i Google Classroom), alla ordningsregler på plats och en uppgift som genast sätter samtliga elever i arbete kan vi nästan enas om, men sen då? Vi är överens om att variation är viktigt: inte föreläsa för länge åt gången, se till att så många elever som möjligt kommer till tals i diskussioner, kanske bryta med en kort film, kamratbedömning, använda grej of the dayClassroomscreen, frågefunktionen i Google Classroom, Kahoot och så vidare…

Ibland håller inte lektionsplaneringen ändå. Det kan ta längre tid än vi har tänkt oss att genomföra vissa moment. Att vara flexibel och fånga ögonblicket i en intressant diskussion eller att ta upp aktuell händelse är också viktigt – liksom att göra enskilda anpassningar till elever med särskilda behov (förklara flera gånger, förklara på ett annat sätt, pusha igång med mera). Vissa saker kan gå fortare än planerat och en del elever blir klara snabbare än andra, därför behöver vi alltid ha förberett extra uppgifter och fördjupning som passar in i sammanhanget och känns meningsfull. Planering är ett verktyg – lärandet är målet.

En växande verktygslåda

Erfarenhet, omdöme och tidigare verktyg i kollegialt lärande kan hjälpa oss att skapa en varierad lektionsmix med starter, tydliga och icke förhandlingsbara ordningsregler, digital feedback, normkritik och magi – men ingenting är självklart när det gäller elevernas lärande i klassrummet. Nu går vi ut och testar och observerar våra lektionsplaneringar. Kanske ser vi lite extra fram emot vad våra hårt arbetande, välmenande, kunniga och välutbildade kollegors har att berätta när vi ses nästa gång.

P.S. En ny ordningsregel implementeras på Värnhemsskolan veckan efter sportlovet – nämligen totalt mobilförbud under lektionstid. Kanske kommer den regeln att vara till hjälp under lektionerna? D.S.

Förstelärarna på Värnhemsskolan: Alexandra Allard, Linda Freij, Åse Holmberg, Madeleine Lundgren, Ingela Mastborn, Kerstin Ryning, Fredrik Tillaeus, Anna Windeleff Gustafson

Text: Anna Windeleff Gustafson Bilder: Anna Windeleff Gustafson & Pixabay

Referenser:

Jarl, M., Blossing, U., & Andersson, K. (2017). Att organisera för skolframgång: Strategier för en likvärdig skola. Stockholm: Natur & Kultur.

Monroe, L. (1999). Nothing’s impossible: Leadership lessons from inside and outside the classroom. New York: PublicAffairs.  

Monsén, F., & Rasmusson, M. (2016). Läsning mitt i bruset: Den digitala läsningen i teori och praktik. I K. Nygård & T. Raymond, (Red.), Navigera i den digitala samtiden: En antologi om den nya lärarrollen (s. 30-47). Stockholm: Lärarförlaget.

Timperley, H. (2013). Det professionella lärandets inneboende kraft. Lund: Studentlitteratur.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.