Publicerat:

Folkhemmet och vakttornet mot öster – om läroplaner och historiebruk

Enligt Leopold von Ranke (1795–1886), som ofta framställs som historieämnets fader, hade historikern som sin främsta uppgift att ta reda på vad som verkligen hade hänt i det förflutna. Källkritiken upphöjdes till överordnad princip av historiker i hans efterföljd. Ranke var dock djupt präglad av sin samtid i det dåtida Preussen och Tyskland. Det var de stora statsmännen, furstarna och de starka staterna som var historiskt intressanta att studera.

Historia som vetenskaplig disciplin och historikerns profession har sedan Rankes dagar varit stadd i förändring. Statsidealismen och fixeringen vid de stora statsmännen, kungarna och krigen har sedan länge övergetts (nästan). Idag är det teoretiska spannet stort inom ämnet, det rymmer allt från mikrohistoria till världssystemanalys och queerteori. En historiker som utgår från nätverksanalys och undersöker relationerna i 1700-talets brittiska hovliv har inte jättemycket gemensamt med en historiematerialist som studerar hur den sydafrikanska ullproduktionen införlivades i den kapitalistiska världsekonomin under samma århundrade. Källkritiken är dock fortfarande en överordnad princip för båda. Annars vore de inte historiker. Strävan att ta reda på vad som verkligen har skett i det förflutna har inte heller övergivits. Men, få historiker vågar idag slå fast att de en gång för alla har lyckats fånga den slutgiltiga sanningen om det skedda. Problemet är att ett och samma källmaterial kan tolkas helt annorlunda beroende på vilka frågor som ställs till det, samt vilka metoder och teoretiska utgångspunkter som tillämpas. Historikerna präglas av stämningar och strömningar som råder i de samhällen de är verksamma inom. Samtidigt bidrar de med kritiska perspektiv och frågor som har potential att avslöja myter och förgivettagna sanningar. När historien används i ett specifikt syfte i den samtid där den brukas kan källkritik och alternativa tolkningar (OBS! Inte ”alternative facts”) vara välgörande för alla – inte bara för professionella historiker. Paradoxalt nog kan även historiker i viss mening sägas ägna sig åt historiebruk. De flesta av dem har ett ärende utöver det där med att ta reda på vad som verkligen hände. Då kan empirin i sämsta fall enligt en sliten metafor fungera som ett klädstreck att hänga teorier på.

Överallt omkring oss i vår samtid används historien. I såväl utbildningssektorn som i politiken, journalistiken och kulturen används ofta historiska händelser, berättelser, gestalter och fenomen som referenser för att skapa nya berättelser och för att skapa mening och sammanhang. Ibland brukas historien medvetet i syfte att nå ut med ett särskilt budskap, men ofta brukas historien omedvetet och utan någon egentlig baktanke.

Detta är inget nytt. Under de medeltida bondeupproren på den europeiska kontinenten hänvisade ofta upprorsledarna till gångna tider för länge sedan då adelsmännen var ädla, goda och rättfärdiga till skillnad från de samtida utsugarna och despoterna. Ordet revolution kommer faktiskt från latinets revolvere, vilket betyder ”återföra” eller ”rulla tillbaka”. Också här uppe i det kalla och mörka norden frammanades sådana bilder i upprorstid. Under Engelbrektsupproret började exempelvis myten om Erik Jedvardsson, som var svearnas kung under 1100-talet, lanseras och ta skruv. Det gav honom till och med status som svenskt nationalhelgon: Erik den helige. Fast oftast var det väl också så att giriga adelsmän i enväldiga kungars närhet gärna understödde sådana myter när deras egna privilegier hotades av en girig kung. Erik den helige ledde för övrigt ett korståg öster ut mot det som idag är Finland och där betraktades han eventuellt inte som en god och rättfärdig gestalt när det begav sig.

Vilka historiska gestalter används idag för samtida syften? Om vi ser oss omkring i våra offentliga miljöer, på internet och i media; vad finner vi där? Jo, vi hittar berättelser, gestalter och bilder från förr i media, film och litteratur, men vilken betydelse har de i våra liv och i vår värld? Stämmer bruket av historien överens med det vi vet efter att ha använt oss av källkritiska principer och metoder?

Hur fungerar exempelvis det samtida bruket av begreppet ”folkhem”, om vi närmare granskar sociala villkor och förhållanden i Sverige under perioden före och efter andra världskriget? Oftast förknippar vi det folkhemska begreppet med Socialdemokratin och Per-Albin Hanssons berömda ”Folkhemstal” som han höll i Sveriges riksdag år 1928. Men som historikern Hans Dahlqvist lyfter fram i en artikel i Historisk tidskrift, användes begreppet redan på 1910-talet av högermannen Rudolf Kjellén. Hans folkhem anknöt till nationalism och chauvinism och han hävdade att Sverige tillsammans med Österrike och Tyskland var ”Europas vakt i öster, mot lägre raser, som hotat och hotar Europas högre Kultur”.[1]

Affisch från ”Kosackvalet” 1928, samma år som Per Albin Hansson höll sitt ”Folkhemstal”.

Och förresten hur var det nu? Visst var det så att den tyska division som fick transitering på genom det neutrala Sverige under sommaren 1941 hette Engelbrechtsdivisionen? Kom detta namn från bergsmannen och upprorsledaren (med tyskt ursprung) som ledde upproret mot Erik av Pommern under 1400-talet? Nej, det berodde på att generalen Erwin Engelbrecht var befälhavare över divisionen. Transiteringen som skedde på svensk järnväg från det ockuperade Norge till Finland och som tilläts av Per Albin Hanssons samlingsregering gjorde det möjligt för Tyskland att sätta in nya krafter i anfallet på Sovjetunionen.

Vad ska vi då dra för slutsatser av allt detta? Ansåg Per Albin Hansson att Kjelléns folkhemsbegrepp hade fog för sig? Nej, såklart inte. Per Albins vision om ett svenskt medborgarhem, som han också kallade det, kände enligt honom inte några kelgrisar eller styvbarn. Samtidigt betraktades rasbiologi, lobotomi av ”idioter” och tvångssteriliseringar av ”sinnesslöa” som självklara inslag i den dåtida samtiden. Likväl hade Per Albin Hanssons folkhem lika lite med Kjelléns folkhem som med det nostalgiskt tillbakablickande bruket av begreppet som vi kan uppleva i vår egen samtid. Tråkigt nog går det att se paralleller på andra sätt och vis. Vi har inte slutat att ängsligt blicka österut (inte bara mot Ryssland utan även mot Mellersta östern) och det finns numera ett parti i Sveriges riksdag som talar om kulturer och folkgemenskap på ett sätt som i större utsträckning anknyter till Kjelléns folkhemsfilosofi än till Per Albin Hanssons.

I läroplanerna för såväl grundskolan som gymnasiet betonas att eleverna ska ges förutsättningar att utveckla sina förmågor i att reflektera kring hur historia har använts i olika sammanhang och perspektiv. Det är en viktig och intressant men inte okomplicerad utmaning för lärare och elever att ta sig an denna uppgift. Det kan historielärarna vid S:t Petriskolan i Malmö, som just nu är färd med att göra just detta, säkert skriva under på. Alla som ägnar sig historia ägnar sig nämligen också åt någon form av historiebruk – historieundervisningen är inget undantag. Ju större medvetenheten blir om detta, bland både lärare och elever, desto större blir förmågan att undvika det som ibland har kallats för kronologisk imperialism. Med detta menas att vi tar med oss vår tids värderingar som ett raster där vi betraktar historiens aktörer och samband genom nutida glasögon. Historieundervisning är inte detsamma som statligt initierade informationskampanjer; den syftar inte heller till att lära ut ”fakta” om det förflutna till eleverna. Historiker och historielärare är inte längre som på von Rankes tid statens lojala tjänare. I stället är det deras uppgift att främja kritiskt och självständigt tänkande och skapa förutsättningar för eleverna att orientera sig i en samtid där mängder av medvetna och omedvetna tolkningar och bruk av det förflutna är i rörelse.

[1] Hans Dahlqvist, ”Folkhemsbegreppet: Rudolf Kjellén vs Per Albin Hansson”, Historisk tidskrift, 122: 2002.

2 Kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.