Publicerat:

Tankar kring relationsskapande

Det har verkligen varit en sommar med soliga dagar, nästan så man blev mätt på det och längtade efter regn och lite kyla. Så kom det i två dagar och jag längtade tillbaka till solen och värmen.

Förra hösten började min yngsta dotter förskolan. Kavat som hon är har hon såklart studsat fram under året. Mestadels i alla fall. Sommaren har för hennes del varit lång, längtan efter bästa kompisen stor. Igår hälsade hon på igen och bästa kompisen fick såklart världens bamsekram sedan studsade dem tillsammans in och lekte. Ville inte gå hem igen. Hennes storasyskon började förskoleklass igår. Redan när de hade lämnat hade minstingen beklagat sig över hur mycket hon saknade dem och frågat när de skulle hämtas igen.

Förundras över relationen mellan syskonen. Vilken fantastisk resa att få följa, från första parkett som förälder.

På förskolorna runt om i hela Sverige pågår just nu ett intensivt arbete med inskolning. Med att skapa trygghet och relationer. Alla påverkas vi, mer eller mindre. Som pedagog är det många vårdnadshavare vi måste lotsa genom förskolans värld – visa och berätta hur fantastiskt det är att få följa de här små människorna på deras upptäckande. Lugna oroliga föräldrar och berätta att det är okej att deras barn bli ledset – huvudsaken är att vi pedagoger får trösta – att barnet knyter an till oss och att vi tillsammans skapar en relation full av respekt och även kärlek. Och så barnen som vi möter, dem måste vi närma oss sådär försiktigt. Sitta på golvet med något spännande material och låta dem bli nyfikna på oss. Möta deras blickar med varma ögon och ödmjukt ta emot dem i våra famnar. Det är en helt underbar tid. Men, såklart också stressig. Barnen som började förra veckan, som idag utforskar förskolan kanske utan sina vårdnadshavare, behöver en trygg famn att landa i ibland. Kanske en hand att hålla i när man saknar någon extra mycket. Och barnen som redan fanns på avdelningen, som en stabil grund, helt plötsligt har deras så trygga värld också förändrats. Nya vänner, nya vårdnadshavare, kanske nya pedagoger och lokaler.

När jag sitter i andra processer i mitt uppdrag som förste förskollärare kan jag sakna det där. Att jag nu ska få lära känna helt nya barn, som ska göra avtryck i mig och som jag ska få göra avtryck i, som jag ska få följa ett antal år innan vi skiljs åt och jag ska spara dem i mitt minne och göra plats åt fler. En dag kanske jag är tillbaka i inskolningskarusellen – relationskarusellen – anknytningskarusellen och inte uppskattar den och värdesätter den så som jag gör idag när jag står vid sidan om. Då ska jag läsa detta, och tänka på vilken förmån det är.

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.