Publicerat:

Formativ undervisning och lärandets mysterium

Skribent: Karin Fredriksson 

 

Vår skolövergripande arbetsgrupp bestående av förstelärare från olika skolor inom GVF, har under en tid gemensamt arbetat med att utveckla BFL (bedömning för lärande). Eller om det nu hellre ska kallas bedömning av lärande? Eller formativ bedömning? Eller är det bättre att tala om att läraren ska ha ett formativt förhållningssätt? Någon vänder på ordningen av orden för att få fram en annan association och kallar det lärande bedömning.

 

Men vad är det då vi pratar om? Talar vi ens om samma sak? Och när har vi talat färdigt om det här?

Formativ bedömning är när man använder information om elevernas kunskapsinhämtning för att stödja deras fortsatta lärande. För att det skall vara en formativ bedömning, måste det finnas ett mål dit eleverna skall ta sig. Anders Jönsson (2010) skiljer mellan bedömning FÖR lärande och bedömning AV lärande. Bedömning för lärande (BFL) är när man använder sig av pedagogiska verktyg för att föra undervisningen framåt i den dagliga undervisningen, det innebär också att eleverna lär av varandra och reflekterar över varandras göranden vilket ger positiv effekter. Formativ bedömning är en process som är fortlöpande.

BFL utgår från de tre frågorna:

  • vart ska eleven?
  • var befinner sig eleven i förhållande till målet?
  • hur ska eleven göra för att sig vidare mot målet?

Varje gång du genomför en dialog i klassrummet eller på annat sätt samlar in svar på olika uppgifter från eleverna, muntligt eller skriftligt, är det fråga om bedömning. Bedömningen är formativ när de data du samlat in påverkar din fortsatta undervisning.

Den formativa bedömningen används av läraren för att få svar på frågor som: Vad är det som eleverna tycks ha svårigheter med? Varför har de dessa svårigheter? Hur går man vidare för att hjälpa dem med rätt saker?

 

Inom BFL talar man om fem nyckelstrategier:

  • Den första strategin går ut på att klargöra, dela och förstå lärandemål och framgångskriterier.
  • Den andra strategin handlar om att ta reda på var eleverna befinner sig i sitt lärande och att göra det till en naturlig del av undervisningen.
    Enligt Black och Wiliam (1998) behöver eleverna vid lektionen ges tillfälle att uttrycka VAD och HUR de kan förstå. Undervisningen måste i så fall göras interaktiv. Dialogen måste sätta fokus på förståelse och alla måste kunna bidra med idéer.
  • Den tredje strategin betonar lärarens roll att ge återkoppling till eleverna, inte bara om var de befinner sig, utan också vilka steg de måste ta för att komma framåt i sitt lärande.
  • Den fjärde strategin betonar vilken roll kamratbedömning kan spela som stöd för elevernas lärande. (Att aktivera eleverna som lärresurser för varandra.)
  • Slutligen betonar den femte strategin att det yttersta målet alltid är att skapa elever som är självständiga i sitt lärande. Här utvecklar eleven sin metakognition och blir bättre på att reflektera över sin arbetsprocess och sina resultat.

 

Man bör skilja mellan strategi och metod. Exempel på metoder kan vara att använda matriser eller checklistor tillsammans med eleverna. Dessa metoder kan alla höra hemma inom strategi 1, 3, 4 eller 5. I grundskolan, men ibland också i gymnasiet eller på vuxenutbildning kan man använda namnslumpningsmetoder (glasspinnar eller digitala name-pickers) för att fördela ordet. Troligtvis arbetar man då med detta som en av många olika metoder att välja mellan inom strategi 2. En intressant iakttagelse är att det språkutvecklande arbete som pågår med mycket god styrfart på många av våra skolor kan ses som metoder som alla skulle kunna kopplas ihop med alla fem nyckelstrategierna.

Men vi kan också vända på det: att en lärare delar ut matriser till sina elever garanterar inte på långa vägar att ett formativt förhållningssätt tillämpas av läraren eller utvecklas av eleverna.

 

All denna tid för rättning – är det värt det? Att elever får tillbaka ett rättat prov med ifylld matris, flera olika kommentarer om rätt och fel, innebär inte heller per automatik att eleven kommer att flytta sig från ruta ett till ruta två i sitt lärande. Om inte eleven ska använda den feedback som läraren har gett, kommer den inte heller att ha någon nytta. Så trots att bedömning (åtminstone enligt Dylan Wiliam) räknas som formativ då de data som läraren samlat in påverkar den fortsatta undervisningen, så är den troligtvis ganska värdelös om inte också eleverna aktiverats. Om läraren använder bedömningen för att få svar på frågor om vad elever tycker är svårt, varför och hur man kan gå vidare för att hjälpa dem bättre tillrätta, så bör den formativa bedömningen användas på motsvarande sätt av eleven som själv behöver förmås bli ägare av sina egna frågor: Vad hanterar jag bra och vad har jag missat? Vad tycker jag är svårt och vad behöver jag öva mer på? Hur kan jag arbeta för att klara det bättre nästa gång?

Mats Trondman (2016) säger ungefär att vi måste lära eleverna så att de lärt sig att man kan lära sig. Vi måste därför fortsätta att arbeta språkutvecklande med våra elever och hjälpa dem att bygga upp ett metaspråk kring lärandet inom ämnesområdet.

Bland andra Hattie (2012) och Håkansson (2011) påvisar att det inte är en garant att utveckling av lärandet sker när man använder sig av olika bedömningspraktiker. De menar att bedömning i sig inte är en garanti att lärandet sker. Däremot påpekar Hattie att om bedömningen integreras i planering, genomförande och uppföljning av undervisningen är chansen större att ett lärande sker både vad gäller elevers lärande och lärares lärande.  

 

Så, vad är det då vi pratar om? Talar vi ens om samma sak? Och när har vi talat färdigt om det här?

Helt tydligt är det inte bedömning i traditionell bemärkelse vi alls pratar om. Kanske formativ undervisning och formativt förhållningssätt är bättre ordval för att sammanfattande beskriva vad det går ut på.

Och vi kommer aldrig att ha pratat färdigt om det här. Lika lite som ett ämneslag har talat färdigt om sin matematik, naturkunskap- eller svenskundervisning, kommer vi någonsin ha pratat färdigt om lärandets mysterium.

 

För vidare läsning:

Anders Jönsson Lärande bedömning (2010)

Dylan Wiliam & Paul Black Inside the Black Box (1998)

Dylan Wiliam & Siobhán Leahy Handbok i formativ bedömning – strategier och praktiska tekniker (2015)

Mats Trondman Skolframgång i det mångkulturella samhället (2016) Anna Lund & Stefan Lund (red.)

Jan Håkansson Synligt lärande: Presentation av en studie om vad som påverkar elevers studieresultat (2011)

John Hattie Synligt lärande för lärare (2012)

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.