Publicerat:

Tandfén som språkutvecklande faktor

Min dotter är åtta år och går i andra klass. Hon har en mamma som är svensklärare och språkutvecklare. Jag vet inte om min dotter ser det som en bonus eller en förbannelse att ha en mamma som är omåttligt intresserad av språk och dess utveckling.

Förhoppningsvis hamnar min dotters omdöme någonstans i mitten. På kvällarna vid nattning tycker hon i alla fall det är bra med en mamma som förstått vikten av högläsning och berättande.

Skolverkets kartläggningsmaterial för förskoleklass heter rätt och slätt “Hitta språket”. Vilket bra och passande namn, tycker jag. För det är ju det som är själva grejen med att jobba med tidig läs- och skrivutveckling, att just hitta språket. Och speciellt svårt borde det inte vara, språket finns ju överallt. Knepet är att veta var man ska leta.

I Skolverkets bedömningsstöd för läs- och skrivutveckling i årskurs 1 finns avstämningen Eleven prövar att skriva för att kommunicera.

Jag vill här visa två exempel på detta och det är här min fyndiga dotter kommer in i bilden.

I vår lilla familj har barnen som tradition att lägga alla tappade mjölktänder under huvudkudden eller i ett glas med vatten. Och vips – på morgonen har tanden förvandlats till en tia, skinande blank som renaste guld. Allt detta med hjälp av den så kallade tandféns magiska krafter.

För ett par månader sedan tappade min dotter en tand, men till skillnad från tidigare var hon den här gången minst sagt skeptisk till att tandfén överhuvudtaget existerar!

Hon skrev för säkerhets skull ett brev till tandfén med instruktioner, som hon sen la under sin huvudkudde tillsammans med tanden.

Snälla tandfén. Väck mig så jag kan se dig. Snälla.

På morgonen hade tanden ändå lyckats förvandlas till en guldpeng. Min dotter var mycket besviken på att hon inte blivit väckt. Men hon nöjde sig motvilligt med förklaringen att “tandfén tyckte nog det var synd att väcka dig när du sov så skönt”.

Häromdagen vaknade min dotter med ett lurigt leende på läpparna. Det första hon sa var: 

ㄧHaha, nu har jag bevis på att tandfén inte finns!

Hon förklarade att hon tappat en tand i skolan dagen före och ville medvetet, som en del av sin plan, inte berätta det för oss föräldrar. Återigen hade hon kommunicerat med tandfén via ett brev:

Hej tandfén! Snälla väck mig så att jag får se dig. Om du inte väcker mig så ska jag få 1000 kr istället för 10 kr. Mvh Lovisa

Avstämning: Eleven prövar att skriva för att kommunicera. Ja, i allra högsta grad!

Dessutom kan jag tydligt se via hennes enkla kommunikation vad hon behöver träna på härnäst och hur nästa steg i hennes skrivutveckling förmodligen kommer att se ut. Men i det skedet är jag bara mamma. Det blir upp till hennes lärare att upptäcka och förklara.

Språket finns således överallt, inte bara i klassrummet. Vem har sagt att det är där bedömningen måste ske? Det är kanske på rasten eller i korridoren du kan hitta de språkliga förmågorna. Eller varför inte i matsalen där konversationen ofta blir mer otvungen och spontan?

Min dotter har så klart fått läsa den här texten och har kommit med feedback. Hon har efter viss korrigering godkänt den för publicering. Jag vill ju att hon ska känna sig som en fullvärdig medlem i läs- och skrivklubben.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.