Publicerat:

Musik ska inte byggas utav glädje. Inte alltid. Håll käften!

När jag började min yrkesbana i skolans värld så hade jag en bild av att jag skulle gå hem hos alla ungar. Så, där gick jag i korridorerna på min nya arbetsplats, och försökte hitta runt.

Jag möttes av en liten elev, säkert från ettan, som skulle bli mitt första riktiga möte i mitt nya yrke. Spännande. Den där dialogen som bara sker mellan ett vetgirigt barn och en förnuftig vuxen. Detta nyfikna väsen som utvecklas till att bli ett bankvalv av kunskap. En ocean av förmågor att utforska. Grunder och fundament. Eleven stannade för mina fötter, tydligt för att söka kontakt, tittade rakt upp på mig (nu sker det!) och sade:

-Du är ful.

Och sen gick eleven vidare.

Min röst i huvudet – den som vissa av oss pratar högt med ibland – berättade hånfullt att den sekund som skulle levererat en fyndig kommentar, en comeback från min sida ifall någon kollega hörde, den hade redan passerat.

Om vi nu hoppar tjugo år längre fram…

Jag hade vänt mig mot några elever i klass 8 som behövde hjälp med digitaltrummorna, när en bunt sexmeters tele-tele-kabel kom flygande bakifrån, förbi mitt vänstra öra. Jag struntade i eleverna som bad om hjälp, svängde runt, och gick med raska steg mot den elev som hånflinande stod och triumferade mot den nya musikläraren. Det syntes på eleverna bredvid att de tyckte att detta var obehagligt. Jag var inte glad, och han hade förmodligen vunnit över mig i armbrytning om det kom till den punkten.

-Jag skulle bara lägga den på plats på bordet i hörnan.

-Är du snäll och går dit nästa gång så att jag slipper oroa mig för att få den i nacken? Dessutom så ska tele-tele-kabeln hänga bland de andra tele-tele-kablarna på väggen, eller hur?

-Ja ja, visst…

Min röst i huvudet berättade för mig att jag hade prickat in min comeback-kommentar denna gång. Det tog bara tjugo år att lära sig. Jag höll inte med. Jag hade prickat in comeback-kommentarer före det. Sen gick jag och hjälpte eleverna med digitaltrummorna.

När jag kom hem så kunde jag inte sluta tänka på idioten som försökt pricka mitt huvud med kabeln. “Bordet i hörnan”. Säkert. Ironi-faktor en miljon.

Och kollegorna log alla, med all rätt, lite förmätet och nickade med hans namn på läpparna. Han hade trots allt åtta stycken F, och klarade inte av att vara i ett klassrum. Speciellt inte i kemisalen. Detta trots att han tydligen tillverkade egna hemmabomber av svartkrut som hans mamma hjälpte honom att beställa. Pappan var, surprise surprise, inte närvarande. För att riktigt understryka loser-stämpeln så gick han valda dagar runt med en PornHub-keps på skolan, och var lite sisådär nynazistisk-ish. Han utstrålade verkligen “Musik ska inte byggas utav glädje. Inte alltid. Håll käften!”, tyckte jag. Kanske inte käften-grejen, den lade jag till, men det tänkte jag inte erkänna för mig själv. Men Lill Lindfors hade i alla fall fel!

Men när mina binjurar hade lugnat ner sig så kunde min hjärna ta över. Jag insåg att eleven hade kunnat hela innebörden av Ed Sheerans låt Castle on the Hill, samt att ingen i klassen var rädda för honom. Han var hela tiden överglad, och faktiskt (om än störig som få) gjorde det han skulle, och sa smarta saker vid fel tillfällen. Men dock smarta saker.

Tiden gick och vi fick en förståelse för varandra. När det var dags för honom att gå i nian så följde hans åtta F med honom. Han hade fortfarande svårt att stanna kvar i klassrum. Inte lika svårt på musiken för det ämnet tyckte han om. Men jag kom överens med en fantastisk biträdande rektor att eleven skulle få gå till musiksalen på min planeringstid. Eleven kunde sköta sig själv, få lite hjälp med småfix, och komma bort från säkra misslyckanden på andra lektioner. Men jag ställde krav. Beteende, inte bara mot mig. Motivation för musiken. Och att mina förväntningar var solklara. Annars skulle hans vattenhål försvinna.

När det var dags för niorna att hålla i Lucia-firandet så sa han att han ville sjunga solo. Det kom som en chock. Jag berättade för honom att det i så fall skulle vara framför hela skolan, och med föräldrar i publiken. Det var han medveten om. Vi övade alla som man gör. Tärnor, tomtar och Staffan och så vidare. Vi höll det inte hemligt, men vi skyltade inte heller med att han skulle sjunga solo. Det skulle finnas en möjlighet för honom att dra sig ur i sista sekund. Han var nervös, så allt var som det skulle. Och sen sjöng han. Gåshud. Och elever i publiken tittade förvånat på varandra. Är inte det…? Lärare grät. Hans kompis som följde firandet från en basketkorg var tyst och lyssnade hänfört. Vad var det som precis hände?

Eleven fick ett välförtjänt B som slutbetyg i musik. När han gick förbi mig i korridoren så ropade han med ett brett leende:

“-Jag hade åtta F, nu har jag bara ett! I kemi. Jag kan inte laborera säkert.”

Musik ska byggas utav glädje, förtroende, ackord, melodier, motivation, förväntningar, svartkrut, kemilektioner, solosång, en ful musiklärare, en störig elev, tärnor och tomtar, Lill Lindfors, beteende, gåshud, tårar, kompisar i basketkorgar, medvetenhet, känslor…

Och så vidare.

/ Erik Ravn

2 Kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.