Publicerat:

Högaffektivt = Högeffektivt, eller… hur var det nu det var?

Nu viner piskan över Lågaffektivt bemötande (LAB) – en trestegsmodell som används för att förstå och komma till rätta med sk problemskapande beteende. De senaste veckorna har modellen ifrågasatts kraftigt, först i Arbetarskydd och sedan i Skolvärlden som beskriver att våldsamt beteende ökat explosionsartat bland elever i Hjulsta grundskola, efter att de infört lågaffektivt bemötande. Artiklarna har sedan följts av en rad kritiska, ibland raljerande ledare, debatter och låginformerat tyckande, exempelvis i DN, på Nyhetsmorgon m.m.

Men bra. Låt oss då ta chansen att reda ut en rad hög- och lågaffektiva missuppfattningar som florerar runt modellen. Ingen kan nysta i detta bättre än psykologen Bo Hejlskov Elvén, som länge arbetat för att sprida förhållningssättet. Läs gärna hans eget förtydligande här. I korthet handlar modellen om att (1) hantera våldsamma situationer utan att eskalera dem. (2) Kartlägga och analysera situationen i efterhand för att förstå varför den uppstod. (3) Förändra i bemötande eller organisation så att situationen inte uppstår igen. Låter det som en modell med potential att förvandla en hop elever till hemska våldsverkare? Kanske är förklaringen så enkel. Kanske ligger det fler faktorer bakom. Men oavsett vilket måste alla metoder som sjösätts förstås i sin helhet, användas korrekt och i rätt sammanhang för att ha en positiv effekt.

Ibland undrar jag om själva namnet LAB – Lågaffektivt Bemötande – påverkar förståelsen och diskussionerna om modellen? Kan den missleda folk som debatterar, eller börjar arbeta utifrån modellen utan att ha förstått att den innehåller fler moment än det lågaffektiva? Hade det varit bättre om modellen kallats HUF? Hantera, Utvärdera, Förändra (som Hejlskov Elvéns och Sjölunds nya bok med samma namn). Nej så enkelt kan det ju inte vara. Ändå, när piskan viner från olika tyckare blixtrar det av missförstånd och övertolkningar. Inslaget från Nyhetsmorgon är ett bra exempel på detta: “Barn som agerar på ett felaktigt sätt måste ju möta reaktioner från vuxensamhället, för barn uppfostrar inte sig själva”. “Det som den här modellen säger är ju att man inte ska bemöta arga elevers blick, man ska sätta sig på golvet för att hamna på en annan nivå. Man ska ge sig, man ska inte säga emot elever som mopsar och bråkar och i stället ska man gå därifrån. Alltså om man bemöter elever på det sättet, tro inte att det är konstigt då om de går bananas och gapskrattar åt mesproppen som är lärare.” (Carolin Dahlman, Kristianstadsbladet.) “Pffft”, säger jag till det.

Men jag känner igen andemeningen i de här tankegångarna och stöter på dem ibland när jag har handlednings- uppdrag ute på skolorna. Förbryllad personal som undrar om de inte får säga till eleverna längre, som känner sig maktlösa och upplever att de förlorat sina verktyg och sitt mandat för att styra upp negativt beteende och upprätthålla ordning.

Så var kommer då den här missuppfattningen ifrån? Kanske måste vi som sprider och rekommenderar modellen granska oss själv och reflektera över om vi bidragit till missuppfattningar som lett till förvirring och känsla av maktlöshet. Detta är sannerligen helt tvärtemot den förståelse och hanterbarhet som metoden syftar att åstadkomma. Erbjuder vi, i vår iver att förbättra för elever med särskilda behov, föreläsningar och fortbildningsdagar för lättvindigt? Tappar vi bort behovet av uppföljning och möjlighet för personal att problematisera och bearbeta nyckelkomponenterna? Erbjuder vi inte tillräckligt med handledning för att kunna förtydliga eventuella förenklingar och missförstånd, tillfällen där personal kan träna på innehållet och finslipa sina kartläggnings- och bemötandekompetenser?

Vi måste vara tydliga med att LAB är en modell som utvecklats för att förstå, bemöta och stödja elever vars  problemskapande beteende har sina rötter i någon form av kognitiv funktionsnedsättning, där “vanligt” bemötande oftast inte fungerar. (Vilket inte utesluter att Hantera-Utvärdera-Förändra även kan användas med andra elever). Det handlar om elever som kämpar för att få ihop sitt KASAM* i skolan. Som är förvirrade, kroniskt stressade och ofta på gränsen till sammanbrott på grund av en vardag de inte har tillräckligt med verktyg för att hantera. Elever med utvecklingsstörning / intellektuellt funktionshinder, autismspektrum eller svår ADHD. Vi måste flagga för uppdragsgivarna att det behövs tid och engagemang för att skolpersonal ska behärska metoden – mer än närvaro på en bokcirkel eller föreläsningstillfälle.

Vi behöver förmedla att utmanande/problemskapande beteende inte ska förväxlas med vandalism, utpressning, mobbing, härskarteknik, våldsbejakande beteende eller medvetna kränkningar. Vi måste vara tydliga med att LAB inte ersätter tydliga regler, normer och förväntningar. Inte heller de vuxnas ansvar och möjligheter att upprätthålla ordning genom att uppmärksamma och agera mot olämpligt beteende – på ett auktoritativt (inte auktoritärt) och väl avvägt sätt. Alla elever har nytta av tydliga regler och normer. Tydlighet ger begriplighet. Begriplighet tillsammans med genomtänkt stöd ger hanterbarhet. Förgyll med meningsfulla skoluppgifter och genuin elevdelaktighet. Krydda med lite lekfullhet som ger avslappnade relationer och vi har ett vinnande koncept som utklassar högaffektiv, auktoritär disciplin med hästlängder!

Jag avslutar med ett litet klipp från en skola i Kina. Ni har säkert sett rektorn med den kinesiska shufflen dansa förbi i sociala medier, men här får vi också höra honom förklara hur han tänkt och hans elever beskriva vad de tycker. “Kunskap, glädje också lite shuffle”. Eller hur var det nu Lasse Berghagen sa? ;-)

Foto:South China Morning Post
Publ. YouTube 20 jan 2019

*KASAM- Känsla av Sammanhang (begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet)

 

 

 

 

4 Kommentarer

    Bra Annika! Håll fanan högt! Lågaffektivt bemötande ska särskilt finnas i akuta situationer, där det finns risk för att affektintensiteten ökar och våld kan bli enda utvägen. LAB ska finnas när barn och ungdomar är i underläge och tar till hot och våld som en sista utväg.
    Och i andra situationer när pedagoger är för försiktiga att sätta gränser där de skall vara; kom då ihåg Jesper Juul! Hans texter om personliga gränser är väl värda att läsa. Personal behöver stärkas att se sitt värde och kunna markera egna gränser för att sedan kunna stå upp för barns gränser. Barn med funktionsvariationer har inte samma färdigheter som andra och därför behöver de skyddas för överkrav! Och ingen ska få förnedra någon annan!

Lämna ett svar till Lotta Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.