Publicerat:

Tre barn på tre pjäser – på raken!

Som kulturombud för Örtagårdsskolan och medlem av referensgruppen för kulturombud så går jag några gånger per år på olika kulturutbudsdagar. Tanken är att vi ska samla intryck och sedan återkoppla till gruppen: Vad var bra? För vilken ålder funkar det här inslaget? Hur hör det ihop med läroplanen?

Nu i vår har jag testat att ha med elever, 2-3 stycken per gång, med tillstånd från lärarna.

Och jag måste säga: Det är oerhört mycket mer givande på det här sättet!

Som vuxen gör jag förstås mitt bästa för att försöka tänka ur barnens synvinkel, men det blir en helt annan sak att ha några med mig och få åsikterna direkt från dem. Dessutom denna underbara lyx att ha bara några stycken! Lyx för mig, som kan lyssna på dem en och en, prata med dem om deras upplevelser utan stress och utan att behöva fundera på resten av klassen. Lyx för eleverna, som hinner berätta hur de känner och tänker, och får en närhet som ofta kan vara svårt att hinna med annars.

Alla har varit väldigt högtidliga över att få följa med och att just deras tankar ska bli viktiga för hur hela Malmö planerar sina skolföreställningar.

Nu senast var det Skånsk teaterdag, igår torsdag 14 mars. Tre elever från biblioteksrådet i klass 3 och så jag. Av de sex inplanerade pjäserna såg vi tre. Efteråt visade det sig att barnen hade var sin favorit. Bara en sån sak!

Först ut är Dunderpojken, en aningen uppdaterad variant av Lille Vill Vallareman. Barnen skrattar kanske inte riktigt på samma ställen som de vuxna (en parodi på Donald Trump går dem rätt mycket förbi), men de lyssnar och tittar uppmärksamt. Efteråt visar det sig att en elev har sett pjäsen förut, men är nöjd ändå. En annan tycker att den var jättespännande. Den tredje hade svårt att hänga med.

De pratar en stund med kultursekreteraren Minna Ågren, om vad pjäsen handlade om och hur trollen bar sig åt för att välja kung. Det där med att bestämma vem som ska bestämma, är det så lätt alla gånger?

”När de skulle välja vem som skulle bestämma i Sverige,” säger ett av barnen, ”då tog det JÄTTELÅNG tid!”

Och det stämmer ju.

Pjäs nummer två är ”Pojken och stjärnan”, baserad på en bok av Barbro Lindgren. Den går hem hos alla barnen, som tycker att den är sorglig, fin och spännande. En har den som sin favorit, för den handlar om en häst och hästar är elevens favoritdjur. Och den där cirkusdirektören, han var jättedum mot hästen, det blev läskigt.

”Jag tyckte det var läskigt när hästen skulle hoppa ner från tornet”, säger jag. ”Jag var rädd att den skulle slå sig.”

”Ja, fast vet du, det var ingen riktig häst!” förklarar en elev. ”Det syntes. Nästan alla såg det!”

”Ja, det förstås…”

”Och det går alltid bra i sagorna. Även om det verkar läskigt går det bra ändå. Om man har sett många sagor så vet man det.”

På väg till pjäs nummer tre börjar barnen bli hungriga och jag funderar på varför jag inte har frukt i väskan, det är ju så långt till lunch.

Ändå går det bra även där. ”Bakom den gula häcken” är en mer associativ berättelse om en flicka som blir rädd för att tala inför publik, så hon tappar tungan. Hon måste leta efter den i en trädgård där det dyker upp en annan, främmande flicka som hon bråkar lite med men så småningom blir vän med.

Till min förvåning kryper en av de stora nioåringarna tätt intill mig med huvudet i mitt knä och viskar: ”Det är läskigt!” Var det läskigt, det här? Ja, tydligen, det där med att tappa tungan var läskigt. Benen också, senare, det är spännande men skrämmande också.

Den elev som är svagast i svenska visar sig efteråt ha tyckt allra bäst om den pjäsen. Jag som trodde att den kanske skulle vara svår att förstå… men kanske är det så att konst inte ska förstås, utan upplevas.

Efter lunch åker vi hem och samlar tankarna i skolbiblioteket, innan vi skickar iväg våra anteckningar till Minna Ågren. Barnen var nog sugna på lite till, men dagen får inte bli för lång heller.

Exakt hur långt som är lagom kan vara svårt att avväga. De barn som var med på Musik i Syds utbudsdag veckan innan började skruva på sig mycket tidigare. Kanske är det lättare med hela föreställningar. Kanske har det att göra med att målgruppen för alla pjäserna var ganska nära deras ålder – på musikdagen fick elvaåringar se en hel del riktat till förskolan och det blir förstås lite knepigt.

Men också där fanns ett stort allvar i att få vara med och bestämma, och den omedelbara glädjen som de får av vissa av inslagen. Som när ett barn får syn på en artist som tidigare varit på Skapande skola hos oss och ropar rakt ut på scen: ”Jag KÄNNER dig!”

Visst, ska jag ha med mig barn får jag planera om lite, tänka på alla eventualiteter på ett helt annat sätt. Ändå är jag sugen på att göra det varenda gång.

8 Kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.