Publicerat:

Skolplacering grundsärskola . . . . Glädjeskutt eller en rysning av oro?

Hej, välkomna till oss på grundsärskolan! Vad roligt att just ditt barn ska börja på vår skola. Och så börjar vi berätta om vår fantastiska skolform. Om elevantal och pedagogtäthet, om vårt sätt att undervisa, hur vi ser på lärande och varje elevs rätt att ges förutsättningar att utvecklas så långt som möjligt…. och så pratar vi på och pratar på…. 

Inget är som väntans tider. Vi är nu mitt uppe i att ta emot besök från nya familjer som alla har gemensamt att deras barn fått möjlighet att genomföra sin skolgång inom skolformen grundsärskola. För vissa föräldrar är detta en stor lättnad, det är en självklarhet att deras barn ska anta den chansen. Medan för andra vårdnadshavare är det en sorg att deras barn inte är som alla andra. Det kan vara en stor utmaning att ta steget till ett skolbesök på grundsärskola. När vi tar emot vårdnadshavare och det vackraste de har, deras barn – som ska bli våra elever, måste vi ha båda dessa perspektiv med oss för att kunna bemöta eventuell oro och alla frågor. Saker som är självklara för oss kan upplevas både skrämmande, obehagliga och ge upphov till ännu flera frågor än vad de hade före besöket.

För oss som dagligen befinner oss i en miljö på grundsärskola är fysiska och pedagogiska hjälpmedel en del av vår skoldag och naturliga inslag i undervisningen. I vår skolform möts elever på många olika utvecklingsnivåer, vissa visar känslor väldigt mycket och kanske på ett annorlunda sätt än du och jag, någon kommunicerar med tecken, andra med bilder och en tredje kommunicerar verbalt och slutar aldrig prata. För oss som känner våra elever utan och innan är det inget konstigt om en elev skriker i högan sky på självständighetsträningen för att skon inte flyger på foten av sig själv, för vi vet att övning ger färdighet. Men för en utomstående kan situationen se helt annorlunda ut. Kanske ställer de sig frågande. Varför tar personalen inte bara på ungen skon så hen inte behöver låta på det viset? Jag säger inte att vi på något sätt ska ändra vårt sätt att arbeta för att vi har besök av vårdnadshavare, men jag tror det är viktigt att förklara varför. Något som för oss är en självklarhet är för en utomstående svårt att ta till sig och kan istället ge upphov till onödig oro och ännu flera frågetecken.

I skolans värld och särskilt på grundsärskolan ingår det i vårt yrke att ha kontakt med många olika aktörer utanför skolan, så som barnhabiliteringen, barn och ungdomspsykiatrin, kanske socialtjänsten, i vissa fall sjukvården osv. Men vår allra viktigaste och mest betydelsefulla samarbetspartners vi har är våra elevers vårdnadshavare. Att ha goda och bärande relationer med dem gör vårt arbete så mycket enklare. Om vi tänker efter och tar deras perspektiv, alla föräldrar älskar sina barn över allt annat i världen. De vill deras bästa. Om barnet dessutom har en intellektuell funktionsvariation, kanske begränsat kan uttrycka sina behov och känslor, de kan ha livsuppehållande mediciner eller andra diagnoser som kräver noggrannhet och kunskap. Med detta med oss i vårt bemötande av nya vårdnadshavare skapas då en förståelse för varför vissa frågor som ställs kan upplevas som konstiga, ibland rentav olämpliga. Försök att besvara frågorna utifrån den mån det går och ge en så ärlig bild av skolformen som möjligt.

….jag brukar svara på dessa frågor ungefär såhär. På vår skola är alla välkomna, det har ingen betydelse från vilket land du kommer från, vilket språk du talar eller vilken gud du tror på. Vi ser olikheter som en tillgång i vår verksamhet och som en möjlighet för eleverna att träffa olika sorters människor. Det är en av de viktigaste lärdomarna att ta med sig i livet. Att du sitter i rullstol eller är blind har inget att göra med hur du är som kompis eller hur mycket kunskaper du kan ta in. Bara för att du lever med autism, Adhd eller vad det nu kan vara är inte hela du din diagnos. Jag belyser vikten av att vi ser eleven bakom alla syndrom och funktionsvariationer och utifrån varje enskild individ anpassas undervisningen för att alla barn kan utvecklas på sitt sätt utifrån sina förutsättningar och behov. Lite som en av textraderna i den ständiga rullande spellistan på vår skola, Malmö kulturskolas, tvåornas kör. ”Det kvittar var du kommer från, det kvittar var du bor. Alla ska va me, Självklart…!”

När vi sedan tar den sedvanliga rundvandringen i skolans lokaler och möts av de mest glada, frågvisa, fantastiska och pigga ungar jag känner då hoppas jag av hela mitt hjärta att vårdnadshavarna tar glädjeskutt där hemma i köket och inte vill något annat än att just deras barn ska gå på vår skola i en skolform, ”där alla kan va me (och det är) självklart!”

 

 

 

 

3 Kommentarer

    Helt rätt och fina ord. Tyvärr upplever inte vi föräldrar i Malmös särskolor det såhär alltid. Utan det är mycket förvaring, bristfällig pedagogik, för låg nivå på utbildningen. Inte individ anpassad utan gruppens nivå pga resursbrist. Vi har mött fantastiska pedagoger och resurser i övrigt – men tyvärr många dåliga. Varför ligger oftast särskolan i dåliga baracker lite utanför normala skolområdet om tanken är mycket integration med normala grundskolan? Inte ens ämnen och ämnesområden integreras på flertalet av Malmös skolor. Dags att ha nötte kommunikation med föräldrarna kanske för Malmös särskolor!

      Hej
      Vår skola har det du eftersöker.
      Vi ligger i samma byggnad som grundskolan.
      Jag själv arbetar i en ämnesområdesklass och vi samarbetar dagligen med en ämnesklass och många av de andra klasserna med. Både i gymnastik och musik. De allra flesta raster ha vi gemensamt.
      Vår särskola är fantastisk.
      Eva

Lämna ett svar till Eva Aalvik Karlsson Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.