Multikulti – en skolresa Malmö – Kiruna

Lite blyga, kanske också lite rädda, men mest av allt förväntningsfulla var de ungdomar från olika klasser på Norra Sorgenfri gymnasium som en måndag i april steg ombord på tåget på Malmö central. Med sig hade de tre vuxna och många stora resväskor varav fem innehöll mat för en vecka. Tillsammans var vi 18 personer från 11 olika länder och de flesta av oss hade varit i Sverige mindre än ett år. Tåget skulle ta oss först till Stockholm och sedan vidare till Kiruna där vi skulle spendera fem dagar tillsammans.  

Dag 1 och 2 

”Dom här eleverna är så snälla att det nästan blir tråkigt. Ingen utmaning alls”, sa min kollega till mig när vi väl satt på tåget till Kiruna, inklämda bland väskor och ryggsäckar i våra sovkupéer. 

Från Malmö till Stockholm hade det varit helt lugnt. Alla på varsin plats, tyst tittande i sina mobiltelefoner eller ut genom fönstret. Nästan inga pratade med varandra, än mindre väsnades. Tågbytet på Stockholm C gick också bra trots att vi bara hade en kvart på oss att transportera oss själva inklusive allt bagage mellan perrong 4 och 18, och alla hjälptes åt med väskorna.  

Jag trodde att ungdomarna tyckte det var tråkigt att åka tåg men när jag frågade Maria, 17 år från Cuba, sa hon: ”Hela resan är spännande, för allt är nytt för mig – språket, omgivningarna, människorna, kulturen. Och jag har aldrig sett snö förut. Det här är en resa som uppfyller många av mina drömmar”.  

Temperaturskillnaden mellan Malmö och Kiruna var ungefär 20 grader när vi klev av tåget, och ändå var det inte särskilt kallt med Kirunamått mätt. Klockan var nio på morgonen och vi var trötta och kände oss ofräscha efter resan. Det skulle bli skönt med en dusch och rena kläder.  

Campingstugorna som vi hyrt låg en bit utanför stan, inramade av snöbeklädd barrskog precis intill sjön Alttajärvi och fantastiskt vackert med gnistrande snö i det klara vädret. Tyvärr kunde vi inte komma in för incheckningen var inte förrän kl. 14.00. Det var bara att köra hyrbilarna tillbaka in till stan med alla väskor. Vi fikade på ett café och tog sedan en promenad till Kirunas faluröda kyrka som påminner om en lappkåta och som ska transporteras tre kilometer bort i ett enda stycke när Kiruna ska flyttas. 

På eftermiddagen hade vi bokat besök i gruvan, en guidad tur på två timmar där vi lärde oss allt om järnmalmsbrytning och LKAB:s historia. Foto: Sergio Montoya

Dag 3
En trevlig herre som presenterade sig som kommunikatör tog emot oss och guidade oss runt bland instrument, satelliter och kameror på Institutet för rymdfysik (IRF). Han pratade svenska med tydlig engelsk brytning och berättade glatt att han också var nysvensk sedan 20 år, då han flyttat hit från Nya Zeeland. Det var ett mycket givande och intressant besök för oss alla och första gången som vår guide varit med på så många selfies.
” Jag tyckte hans dialekt var lätt att förstå och han försökte använda så enkla ord som möjligt”, sa en elev efter besöket.
Snön gnistrade, himlen var klarblå och solen strålade och hjälpte temperaturen upp till bara två minusgrader. Vi hyrde skidor och tog oss ut på Alttajärvi. Isen var metertjock och snön djup, men stugägaren hade gjort spår åt oss så det skulle vara lättare att åka. Bara några få av oss hade stått på skidor innan men det gick ändå förhållandevis lätt och nästan alla tog sig runt sjön, ca 4 km på tre timmar.
På IRF hade vår guide berättat att det var stor chans för norrsken och vi såg alla fram emot att solen skulle gå ner. Vi laddade kameror, riggade stativ, testade bländartider och väntade. Då dök det helt plötsligt upp en massa moln och den mörka himlen blev grå.
En av ungdomarna fyllde 17 år. Vi firade med tårta och sång vid lägerelden medan kvällskylan bet oss i rumporna och norrskenet fladdrade osynligt bakom molnen.

Dag 4 

Jag är säker på att vi valde rätt när vi bestämde oss för att köra hundsläde i stället för snöskoter. Ett trevligt par från Schweiz hämtade oss tidigt på morgonen och körde oss till en stuga i skogen. Vi fick varma overaller, mössor, vantar och boots och min oro för ungdomarnas, i vissa fall bristfälliga klädsel, försvann i takt med att värmen i overallen steg.  

Ett öronbedövande skällande och ylande mötte oss när vi kom fram till utgångspunkten för vårt äventyr. Av ungdomarnas eventuella hundskräck syntes ingenting, däremot empati för hundarna som skulle dra oss. Var det inte svårt för dem? Men hundarnas iver och glädje över att snart få jobba gick inte att ta miste på och när våra ekipage släpptes iväg fick vi både stå på bromsen och hålla i oss för att inte ramla av. Varje ekipage bestod av en hundförare, en passagerare och fem hundar. Vi körde i en snygg svans efter varandra på smala, slingrande stigar genom den snöklädda skogen, över öppen mark med gnistande, meterdjup snö och en isande fartvind bitande i våra oerfarna kinder. Två guider på snöskoter följde oss och ramade in färden. Det gick ganska fort och var lite läskigt i början men när vi efterhand blev säkrare på hur slädarna och hundarna fungerade slappnade vi av och kunde med varje sinne ta intryck av vad som kändes som en naturupplevelse extra allt.   

Dag för dag har blygheten mellan ungdomarna släppt. Först var det lågmälda samtal runt brasan på kvällarna, sedan började de spela kort tillsammans och ikväll lekte de sanning och konsekvens nästan utan några hämningar alls. 

Dag 5 

På natten hotell och på dagen museum med hundratals besökare från hela världen. Jag pratar om Icehotel i Jukkasjärvi. Idén väcktes någon gång på 80-talet då några långväga resenärer letade efter boende och alla hotell i närheten var fullbokade. Bara en iglo fanns att tillgå för övernattning och de långväga gästerna hade älskat upplevelsen. Det gav entreprenören Yngve Bergqvist idén till Icehotel och i samarbete med konstnärer och byggingenjörer har hotellet byggts upp varje vinter de senaste 25 åren. Förra året utökades verksamheten med Icehotel 365 som erbjuder iskalla övernattningar året om. 

Utifrån ser byggnaderna inte så mycket ut för världen. Icehotel ser ut som en stor snöhög med dörrar och inte heller avslöjar utsidan av Icehotel 365 något av det som gömmer sig på insidan.  

Först fick vi en guidad visning där till och med vi med svenska som modersmål fick lära oss ett nytt ord; ”snis” som är den exakta blandning av snö och is som Icehotel är uppbyggd av.  

Sedan fick vi röra oss i byggnaderna på egen hand. Vi besökte kyrkan, alla rum, korridorer, barer och övriga utrymmen i timme efter timme och fick inte nog av den mäktiga upplevelse som varje del av byggnadernas innanmäte hade att erbjuda. Skulpturer, lampor, glas, sängar, trappor – allt – är tillverkat av Torneälvens glasklara is och smakfullt, kreativt och tankeväckande skulpterat.  Till slut var det hunger och kyla som gjorde att vi motvilligt körde hem och lagade mat.  

Icehotel hade tagit större delen av dagen så när vi skulle åka till det planerade besöket på ett samiskt friluftsmuseum i närheten hade de stängt för dagen. Jag gick till receptionen där vi bodde och undrade om de visste var vi kunde träffa renar och gärna en same också. Varje person som vi träffade under vår resa var mycket trevlig och hjälpsam på ett okonstlat sätt. Så också vår värd på campingen. Han lyfte luren och ringde till Mikael, en renägare och tillika same och framförde våra önskemål. Inga problem, vi var välkomna klockan 5.  

Mikael med familj bodde i utkanten av Kiruna, i en ganska vanlig villa. Både han och hans fru jobbade i gruvan som fordonsförare, han i skift för att kunna sköta sina renar också och hon dagtid för att kunna hämta och lämna på förskolan. De renar som fanns i inhägnaden vid huset var djur som de skulle tämja till att köra renspann. Renarna var ganska skygga och ungdomarna ivriga, så det tog tid innan vi kunde närma oss och mata dem med deras favoritgodis – mossa. 

För vår skull hade Mikael satt på sig traditionella kläder och han letade fram ett lasso som vi fick provkasta mot en tunna. Han svarade också utförligt på alla frågor om renar och samer och så klart poserade han i alla selfies också.  

Dag 6 och 7 

En slutstädning har aldrig gått så snabbt och bra och nästan helt utan irritation. Ungdomarna hjälpte till, tog egna initiativ och allt blev högeffektivt rent och snyggt på nolltid. Härligt! 

Tåget till Malmö skulle inte gå förrän på kvällen så vi hade hela dagen på oss till fler äventyr. Vi packade in allt bagage, färdkost och souvenirer i hyrbilarna och styrde mot Abisko. Själva bilfärden var en upplevelse i sig. Det blev glesare och glesare mellan både träd och bebyggelse och efter ett tag tornade de snöklädda fjällen upp sig framför oss. Nedanför låg Torne älv snötäckt och stilla i väntan på våren. 

Jag oroade mig lite för hur jag skulle kunna motivera 1,5 timmars körning till Abisko. Så himla mycket fanns där inte att göra om man inte ville åka slalom, skoter eller vandra och när vi kom fram var Naturum dessutom stängt. Det blåste och var kallt. Vad skulle få 15 ungdomar entusiastiska i Abisko? 

Jag tittade på guidetavlorna för att få idéer. ”Stranden 1,3km” visade en pil. Genom glesvuxna, meterhöga björkar gick en stig, uppkörd av skotrar och skidor. Vi kom fram till Torne älvs strandkant. Det blåste och trots att det knappt var några minusgrader kändes det kallt. Allt var vitt. Marken, träden, bergen, älven. Det sved i ögonen av allt det vita. En magnifik vit naturupplevelse, sedan var det liksom inte mer. Jag tänkte att det var lika bra att gå tillbaka till bilarna och vänta till Naturum öppnade.  

Femtio meter bort stod ungdomarna och tittade på något. Ingen verkade vilja lämna den vita platsen. Det som fångade deras uppmärksamhet var en vak som någon sågat upp i isen och en vinterbadande man som just var på väg ner i det nollgradiga vattnet på en stege. Vinterbadaren sänkte till synes oberörd ner sin kropp i vattnet och upp igen. Lugnt torkade han sig och satte på sig sina kläder. 

”Jag ska också göra det” sa en av våra killar och klädde beslut samt av sig ända ner till kalsongerna. Påhejad av sina vänner gick han ner för stegen tills vattnet räckte till vaderna. Han tvekade men fortsatte, doppade hela sig inklusive huvudet och gick upp igen och torkade sig på vinterbadarens handduk. Han klädde på sig. Stolt och lycklig och med ytterligare ett minne för livet.  

För att klara av den långa tågresan hem skulle vi äta pizza innan avgång. Pizzeriaägaren tog emot oss med en avmätt uppsyn ända tills en av ungdomarna började prata med honom på ett gemensamt språk. Sedan fick vi bästa servisen och varsin klubba till efterrätt när vi lämnade pizzerian på torget i Kiruna och åkte hem. 

Faktaruta 

• Syftet med resan var att ge eleverna en bild av Sverige, svensk kultur och tradition olik den de möter i Malmö. Interkulturella möten och intensiv språkträning följde med på köpet. 
• Urvalet av elever som skulle följa med på resan skedde genom intresseanmälningar och intervjuer. Vi tittade på elevernas skolnärvaro och på gruppens sammansättning. 
• Resan finansierades av medel från Europeiska centralbankens Migrant Children Integration Project 

Text: Sanne Cederstam 

Bild: Sergio Montoya och Nawid Ahmad Feyzi