Publicerat:

Läsa, skriva, räkna – en garanti för tidiga stödinsatser

Det muttras på sina håll om Skolverkets nya kartläggningsmaterial som ska garantera tidiga stödinsatser för elever som behöver detta. En tillspetsad artikel i Sydsvenskan den 3 juni 2019, undertecknad av Karin Jönsson och Jan Nilsson, båda lektorer i svenska med didaktisk inriktning, hade rubriken ”Eleverna kommer till skolan för att lära sig saker – inte för att bli testade.”och kanske fick några vatten på en kvarn som helst inte borde snurra. Sydsvenskan valde att inte publicera ett svar som jag författade och som flera specialpedagoger ville vara med och underteckna, men för att inte Karin och Jans inställning ska stå oemotsagd publicerar jag istället artikeln här.

“Rubriken på debattartikeln av Karin Jönsson och Jan Nilsson kring kartläggningsmaterialet för förskoleklass Hitta språket!  göder ett konflikttänk som inte är konstruktivt. Elever kommer till skolan för att lära sig saker och bli testade. Syftet med tester och prov i skolvärlden är att få ett underlag för planering av undervisning och att tydliggöra skolans ansvar för att sätta in rätt åtgärder. Vad det absolut inte handlar om är att någon förälder ska “ställas till svars”. Meningen är att de barn som behöver det mest ska få bästa stödet redan från början och slippa vänta, som idag, tills de redan har misslyckats. Det förekommer fortfarande att elever med läs- och skrivsvårigheter inte upptäcks förrän på högstadiet!

Det finns ingen motsättning i att utgå från barnens behov, förutsättningar och erfarenheter för att utveckla språkliga färdigheter. Ett av skolans centrala uppdrag är just att utveckla barnens språk.

När barn börjar förskolan har de väldigt olika språkliga förutsättningar. Ingvar Lundberg, professor emeritus i psykologi, betonade ofta hur timmarna av högläsning vid sängkanten varierade från 0 till oändligt många, och hur detta påverkar barnens språkutveckling. Om man saknar 10-15 % av orden i en text blir den totalt obegriplig, menar Lundberg. 

Karin Jönsson och Jan Nilsson undrar vilka signaler det sänder till föräldrar att deras barn nu ska bli testade direkt i förskoleklass. De utgår därmed från att föräldrar skulle uppfatta det som något negativt. Utan att ha gjort någon vetenskaplig studie men baserat på empiri är det vår uppfattning att många föräldrar kommer att uppskatta att man i skolan direkt ser individuella behov. Detta gäller också i lika hög grad föräldrar till elever som redan kommit långt i sin språkliga utveckling. Varför ska elever som redan läser och skriver behöva starta på samma ruta som elever som inte kan skriva sitt namn? 

Ett av skolans tydliga uppdrag är att bedöma. Man kan se Hitta språket som ett stöd för lärare, en utbildning eller fortbildning. En formativ bedömning syftar till att främja och synliggöra elevernas utveckling. Alla elevers utveckling!  Att bedriva “mainstream”-undervisning och hoppas på att alla ska hänga med gynnar ingen. Det är inte heller förenligt med god undervisning att inta “vänta och se” positionen eftersom elever som startar kilometer efter andra elever aldrig kommer att hinna ifatt, om de inte får stöd. 

Genom kartläggningsmaterialet Hitta språket! befarar Karin Jönsson och Jan Nilsson att det kollektiv som varje skolklass utgör splittras och att undervisningen istället delas upp med olika typer av särskilt stöd för de elever som bedöms ha svårigheter” . Skolverket är tydligt med att särskilt stöd ska föregås av en väl genomförd kartläggning och en längre period av extra anpassningar av olika slag.  Särskilt stöd är ett begrepp som innebär ett omfattande ingrepp i barnets skolmiljö  och kräver ett åtgärdsprogram som går att överklaga. Hitta språket splittrar inga klasser. Det är ett verktyg för lärare att bättre förstå hur undervisningen måste planeras utifrån de behov klassen har. Det är en karta att följa för att alla ska nå målet – att bli goda läsare oavsett bakgrund! 

I den bästa av världar har vi kompetenta lärare med gedigen läs- och skrivkunskap som arbetar med den tidiga läsutvecklingen, men tyvärr ser inte verkligheten alltid ut så.  Att inte få tillräckligt stöd i starten av ens läs- och skrivutveckling är en katastrof för den enskilda eleven. En kunnig och välutbildad lärare kan ofta med sin kunskap och professionella intuition både uppmärksamma barn i behov av extra anpassningar och genomföra dessa utan att ens sätta ord på det, men det finns ingen rättssäkerhet i detta godtyckliga förhållningssätt och det förblir osynligt för vårdnadshavare och kommande lärare.  Unga elever och deras vårdnadshavare behöver sällan möta begreppet test. Det är högst oprofessionellt att använda begreppet i onödan. Det är ju för lärarens kännedom vi genomför tester. Det är inte konstigare än att vi vid sjukdom kräver att adekvata tester genomförs så att vi kan erhålla rätt behandling. I Sverige har vi under många års tid haft en tendens att sätta in stöd under skolgången under de senare skolåren. Hitta språket! ger oss en möjlighet att ändra på detta och få många fler elever att både må bättre och prestera sitt eget bästa.  

Karin Jönssons och Jan Nilssons åsikter hör hemma i den passiva flumskolan där yngre elevers lärare ibland väljer att ” vänta och se” och därmed sviker elever som behöver stöd. Vi menar att barn definitivt kommer till skolan för att lära sig!  Detta ska ske i sociala och kulturella sammanhang. Att ta reda på var och ens behov för att planera undervisningen är inget intrång på barnens personliga integritet. Språket är en nyckelfaktor i all kommunikation, i alla skolämnen och viktigt för delaktighet och för möjligheter att få sin röst hörd. Detta gäller alla och eleverna i störst behov av stöd för att klara detta har rätt att bli uppmärksammade tidigt! “

Här hittar du mer information om kartläggningsmaterialet. 

 

2 Kommentarer

    Jag tycker denna artikel missar poängen något i artikeln från Sydsvenskan. Ingen är emot att barn ska få en god kvalitativ undervisning och ett bra stöd. Frågan är hur vi bäst gör det. Skolverket skulle lika gärna kunna lagt de miljoner som detta test kostar på ett stödpaket för god undervisning i läsning istället. Förskoleklasslärare skulle kunna lägga all den administration som testet tar på ett “förskoleklasslyft” i läs- och skrivutveckling. Vad är mest rätt av dessa? Hur avgörs det?

    Poängen är att vi kan alltid lägga tid på olika saker som är bra. Men vad är bra “bra”? Vi har inte mer timmar att undervisa eller planera nu not innan. När en satsning görs bör den vara mot kvalitativ god unservsining. Det finns mycket få studier som visar att tester leder till bättre undervsining. Däremot mycket forskning som visar att bättre undervisning leder till mer lärande. Det är denna poäng som jag ser i Sydsvenskans artikel.

    Om jag själv står i ett val mellan att öka min planeringstid för att säkerställa att alla elever får en bra läsundervisning not att lägga 100 timmar på att testa elever. Ja då gör jag det första först.

    Jag antar att de flesta utbildade lärare har olika verktyg för att kunna identifiera elever som behöver stöd. Som specialpedagog har jag aldrig varit med om att en lärare som haft en och samma klass inte vet vilka elever som behöver mer stimulans och stöd. Jag anser att det KAN vara problematiskt att göra tester på elever av flera olika anledningar. Det finns mycket stöd för att lärares förväntningar på elever påverkar hur väl de utvecklas. Om en elev är “efter” i augusti i förskoleklass upplever jag det som problematiskt. Hur kan ett barn på 6 år vara efter bör den gått 2 veckor i skolan? Och vad kan det göra med våra förväntningar på hur barn utvecklas?

    Hej Niclas! Tack för en engagerad och intressant kommentar! Låt oss utgå ifrån, precis som du skriver, att ingen är emot att barn ska få en god kvalitativ undervisning och ett bra stöd. Det är när dessa vackra tankar ska omsättas till ett praktiskt görande som det kan bli svårare att hitta rätt. En annan sak som vi kan vara överens om är att vi aldrig ska testa något utan att ha en uppföljande plan och jag hoppas och ser fram emot att det är kring detta samtalen kommer att kretsa framöver. Själva testandet innebär ingen märkbar tidsåtgång eftersom det bygger på aktiviteter som redan genomförs i förskolor och skolor, det är noggrannheten i dokumentation och analysen som, för några, kanske kommer att bli en skillnad. Dock inte för de allra flesta som redan gör detta på ett förträffligt sätt. För dem kommer materialet snarare att upplevas som ett strukturerat stöd och underlag för diskussioner och analyser. För det blir vad som händer sedan som kommer att bli den stora skillnaden. Finland, som lyfts fram som ett föredöme i många sammanhang, har ju omfördelat sina resurser så att mycket mer finns under de första åren, inte bara i form av specialpedagoger och speciallärare utan även lärare med särskild läs- och skrivkompetens. Det är hit jag hoppas att satsningen ska leda. Så att den ena 6-åringen redan efter 2 veckor i skolan kan uppmärksammas och kanske få börja på sitt trappsteg med sagor och språklekar, likväl som en annan 6-åring som redan läser med flyt och god förståelse inte ska behöva börja om med bokstavsinlärning. Det är även min förhoppning att genom denna obligatoriska satsning ska ingen elev med dyslexi eller läs- och skrivsvårigheter upptäckas på mellan-, eller ännu värre, högstadiet.
    Slutligen, apropå Skolverkets satsningar och kostnader för detta, har ju Språket Lyfter och därefter Nya Språket Lyfter, en satsning sedan 2002, inte resulterat i att alla elever i behov av anpassningar och extra anpassningar har uppmärksammats.

Lämna ett svar till Ulrika Burman Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

Kategorier