Publicerat:

Förintelsen, att minnas och studera

“there are no ‘lessons’ inherent in the Holocaust, and that any attempt to goad students to conclude on any lesson or lessons is a big mistake”

Yehuda Bauer

För några veckor sedan hade vi återträff med det gäng elever som deltagit i vår årliga resa till Förintelsen minnesplatser i Polen. Vi diskuterade hur nästa minnesdag för Förintelsen skulle organiseras. På S:t Petri skola önskar vi att minnesdagen ska utgör kontaktyta för elever som deltagit i resan och resten av skolan. Dagen är framförallt tillägnad åminnelse av Förintelsens offer men även lärande om Förintelsen. På mötet dök frågan upp om vi på St Petri inte kunde organisera en temadag, kanske där vi visade på vikten av demokrati och tolerans, eller kanske hur vi ska möta ondska idag i belysning av Förintelsen. Detta ledde till en diskussion med eleverna, mellan oss lärare och med skolledningen

Få historiska skeenden används lika ofta som Förintelsen i egenskap av referenspunkt i undervisning om vikten av demokrati, tolerans och mänsklighet. I vår historiekultur har Förintelsen fått inta rollen som mänsklighetens moraliska lågvattenmärke, något som vi utan att blinka kan låta vara synonymt med ondska. Förintelsen, nazisternas folkmord på judar, är skrämmande unikt. Aldrig någonsin har människor haft som målsättning och försökt att utplåna ett helt folk från jordens yta. Att vi därför för in Förintelsen i ett moralisk istället för historiskt universum är förståeligt.

Det är förståeligt men det är därför inte önskvärt. 

Att spegla Förintelsen i vår högerpopulistiska samtid för att kunna peka ut likheter mellan då och nu, att visa på faran med rasistiska partiers framfart, kan tyckas både pedagogiskt och etiskt? 

Men få är väl de som menar att Åsa Romsons användande av Auschwitz som metafor för flyktingars död på Medelhavet var lyckad. Även om Romsons intentionen var aldrig så goda så blev hennes illustration respektlös och felaktig. Detta är en utmärkt illustration av vad som händer när vi låter Förintelsen vara en läxa eller en lärdom som syftar till att lyfta fram något annat än Förintelsen i sig. 

Den första orsaken till varför vi inte kan använda Förintelsen ens för de mest behjärtansvärda ändamål handlar om respekt för offren. I en kontext där vi använder Förintelsen som pedagogisk illustration för demokratins värde förvandlas offren för nazisterna till martyrer som dog för demokratin. Men offren i Förintelsen var inga martyrer. De valde inte sitt öde. Att släpas från hus och hem, att bli bestulna sin identitet och mänsklighet och till slut att mördas i förnedring var inte ett offer de medvetet gjorde för demokrati. De hade ingenting med orsaken till deras död att göra. Orsaken till att de skulle dö var att nazisterna hade beslutat att de tillhörde den judiska rasen, ett folk som de betraktade som ohyra. Judarna mördades i fullständig meningslöshet och berövades allt. 

I mötet med Förintelsen är det därför vår uppgift att försöka återge offren deras identitet genom att berätta om deras liv, motstånd och lidande. Dessa människor får vi aldrig använda, hur högstående syftet än må vara.

Skälen att undvika generella moralkakor när vi låter elever möta Förintelsen har också en lärandedimension. Paul Salmons, tills nyligen programdirektör för Centre of Holocaust Education at UCL vänder sig mot att låta Förintelsen gestaltas som moralisk läxa (Salmons 2003). Han menar att det är farligt. Om vi visar Förintelsen i ett sammanhang där den blir underställd ett mål som inte är kunskap om Förintelsen, för att framhålla vikten av demokrati, belysa ondska idag eller hur fel det är med fördomar, så förvanskar vi historien. Vi vrider berättelsen för att den ska passa i det moraliska narrativ i vilken den har getts en roll. Som konsekvens får vi att eleverna lämnas med en skev bild av vad Förintelsen är och hur den kunde ske. Både förövare och offer förenklas för att vi ska kunna visa på vår moraliska poäng.

Det är alltså den moraliska läxan som ska undvikas. Att utgå från en moralisk fråga som drivkraft i studiet av Förintelsen är det naturligtvis inget fel på. Hur kunde helt vanliga män drivas till att blir rutinerade mördare? Varför försökte inte fler skydda och hjälpa sina judiska grannar? Detta är bra frågor, men de ska inte leda till att vi lägger fram luddiga slutsatser om Förintelsen för att möta allmänna orättvisor i vår samtid utan få oss att studera den historiska händelsen Förintelsen. Det är enbart genom noggranna historiska studier som vi kan ge något värdefullt svar på frågorna. Salmons citerar Peter Novick “if there are lessons to be extracted from encountering the past, that encounter has to be with the past in all its messiness; they’re not likely to come from an encounter with a past that’s been shaped and shaded so that inspiring lessons will emerge” (Salmons 2003).

På S:t Petri skola kommer vi att fortsätta att tillsammans hedra offren på Förintelsen minnesdag och i vår undervisning i historia och framförallt genom vår utbildningsresa med eleverna till Auschwitz-Birkenau kommer vi att fördjupa elevernas kunskaper av Förintelsen som historisk företeelse.

Joakim Altervall, Lo Söllgård och Björn Westerström

Salmons, Paul (2003) ‘Teaching or preaching? The Holocaust and intercultural education in the UK’, Intercultural Education, 14:2 s 139-149

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.