Gå direkt till innehållet

Publicerat:

Hur​ kan vi inte veta det?

Kyrkogård med många gravstenar.

“Något som medföljde kunskapen jag hämtat under mina resa var en känsla av ilska och besvikelse. Aldrig förr har jag känt mig så besviken och lurad som när jag insåg att man inte undervisar om att många judar under förintelsen inte alls dog i Auschwitz, utan mördades i slumpmässiga skogsdungar och på ofantligt många på andra platser utanför lägren. ​Hur​ kan vi inte veta det?” 

Orden ovan är Alice Navarros, en av de elever som i år var med på S:t Petri skolas studieresa till Förintelsens minnesplatser i Polen. All historieundervisning är präglad av sin samtid. Så är också fallet med undervisning om Förintelsen. De platser som vi förbinder med denna händelse, de platser som fått funktionen av minnesplatser, förmedlar därför historiska berättelser som är stadda i ständig förändring. När samtiden förändras politiskt, religiöst och kulturellt, påverkas den historiska berättelsen. 

Hur narrativen kring Förintelsens minnesplatser har förändras kan vi se hos de forna kommuniststaterna. I den historiska berättelsen om nazisternas framfart lade makthavarna fokus på att förmedla erfarenheten av den anti-fascistiska kampen. När östblocket föll och öststaternas självbild förändrades kom också berättelserna om Förintelsen att förändras. Det forna Östtyska narrativet gick upp i det Västtyska där historieskrivningen spelade och spelar en viktig roll i uppgörelsen med det nazistiska arvet i familjer och i samhället. Efter murens fall fick den katolska kyrkan med sin nyvunna auktoritet i Polen en viktig roll för Förintelsens narrativ, något som blev synligt i Auschwitz museum. Offren i nazisternas största arbets- och dödsläger var inte bara judar, här fanns även rättrogna katoliker och kanske framförallt katolska präster och nunnor. Även om kyrkan har backat i sina anspråk kan vi fortfarande se vilken betoning som guiderna lägger i förmedlandet av offer som Maximilian Kolbe, präst och helgon som dog martyrdöden i lägret. 

Under de senaste åren har ett nytt tvingande narrativ växt fram – det om Tyska koncentrationsläger. I den historiska berättelsen skildras framförallt de tyska förövarna medan inget utrymme ges för problematisering kring polackernas roll. Judarna var offer för folkmord och polackerna offer för ockupationen 

Det är detta narrativ vi möter när vi reser till Polen med våra elever, inte bara i guidningarna och utställningarna i förintelselägren utan också vid stadsvandringar med polsk guide i Krakow. När vi besöker Schindler-muséet presenteras Polen före ockupationen som ett välmående, mångkulturellt land där den judiska befolkningen var en accepterad del av stadslivet. Ingenstans i utställningarna ser vi någon representation av den påtagliga antisemitism som både fanns invävd i de nationella katolska rörelsernas ideologi (vilken den ovan nämnde Kolbe var en del av) och hos de breda lagren i form av folkliga föreställningar. Varken de pogromer som föregick den tyska ockupationen, kollaboratörer under ockupationen eller pogromer som judar utsattes för efter 1945 ges utrymme här. Det enda sättet att förstå Förintelsen i denna utställning är att nazisterna själva hade den enorma makt och förmåga att helt på egen hand genomdriva folkmordet på Polens och vidare Europas judar. 

“Ytterligare en sak som lämnat mig djupt besviken är att inte ens vår guide i koncentrationslägren berättade om de kvinnor som prostituerades och sedan våldtogs … Hur kunde vår guide, med ett så viktigt yrke som att berätta vidare historien för vår andra generation, inte ens nämna detta, utan stå bredvid en av de byggnader där dessa kvinnor våldtagits dagligen och berätta om lägrets orkester i goda 15 minuter? Hur är detta en rimlig prioritering? Detta är en extremt förskönande bild av vad som hänt och visar som så många andra gånger att kvinnor inte får ta plats i historien.” Alice Navarro

I Auschwitz är barack 24 a omnämnd som tillfälliga bostäder för sovjetiska krigsfångar. Något som bara delvis är sant. Det var även här lägerbordellen inrättades. Idag använder museet barack 24 a för museets arkiv och administration.  Även här påverkas Förintelsens historia av den samtida kontexten. Det är samtidens syn på sexualmoral och sexualitet, främst den kvinnliga, som styr huruvida historien om lägerbordellen kan, eller på vilket sätt de kan, presenteras på plats.

Vi vet att judiska kvinnor utsattes för sexuellt våld under Förintelsen. I de lägerbordeller som inrättades i flera av lägren i Polen fanns inga judiska kvinnor. Det förhindrades av nazisternas raslagar. Men trots det skedde övergrepp i ghetton, i lägren, vid fronten och i ockuperade områden och vid massavrättningar. Länge har överlevare haft svårt att vittna om erfarenheter av sexuellt våld på grund av såväl trauma, tabun som skam. Sexuellt våld som förekom i andra sammanhang under andra världskriget har belyst till exempel i Miriam Gebhardt bok Als Die Soldaten Kamen (2015). Historieberättandet fokuserar då på hur Röda arméns och de allierades soldater våldtog hundratusentals civila kvinnor. När frågan om sexuellt våld presenterats som forskningsområden i samband med Förintelsen, har detta mött motstånd och ifrågasatts både utifrån ett överlevarperspektiv och forskningsperspektiv. Fokus på sexuellt våld skulle kunna riskera att skymma faktum att Förintelsen var utrotningen av judar menar till exempel forskaren Myrna Goldenberg. Stephen D. Smith, biträdande professor och chef för UCS Shoah Foundation, är dock tydlig med att genus måste vara en del av forskning kring folkmord, då kvinnor, såsom kvinnor, är en extra utsatt grupp. 

Folkmordskonventionen innefattar idag även sexuellt våld och 1998, efter folkmordet i Rwanda, dömdes för första gången en man till livstids fängelse för folkmordsbrott utifrån handlingar som uppmuntrat och bidragit till sexuellt våld i syfte att “helt eller delvis utrota delar av eller hela grupper”. 2018, samtidigt som #metoo spreds över världen tilldelades Nadia Murad och Denis Mukwege Nobels fredspris för sitt arbete mot sexuellt våld som vapen. Kanske är det denna samtida kontext som gör att frågan kring sexuellt våld under Förintelsen trots allt börjat synliggöras, som till exempel i Ravensbrück där lägerbordellerna uppmärksammats i en utställning. 

Förintelsens minnesplatser är platser för att minnas det förflutna. Narrativen kring platserna och den historiska händelsen som skapas i samtiden, skapar och förstärker i sig nya minnen. Minnesplatsen Auschwitz har blivit förmedlare och symbol för hela Förintelsen. Förintelsen är en komplex händelse och många delar av dess komplexa historia ryms inte i narrativ som eleverna möter på minnesplatser och museum. Det är därför viktigt att vi lärare som planerar studieresor kompletterar och bygger ut de narrativ eleverna möter på plats och att elever som följer med är väl förberedda att tolka och förstå vad de möter, inte minst i en samtid med ökad antisemitism och polarisering. Perspektiven på historien får aldrig leda till en relativisering, för då ligger förnekelse inte långt bort.

“Det är viktigt att förstå helheten trots att det må vara jobbigare än att tänka på den färdiga bild som de flesta av oss har av förintelsen.” Alice Navarro

Björn Westerström, Joakim Altervall och Lo Söllgård

Nicole Bogue, “The concentration camp brothels in memory” (2016)

Kommentera

Din e-post publiceras inte. Obligatoriska fält är markerade med *

Den här sidan skyddas av reCAPTCHA och Googles Integritetspolicy and användarvillkor gäller.

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.