Gå direkt till innehållet

Publicerat:

Obada och poesin

Artistkollektivet S.T.I.C.S, Sounds That Inspire Concious Souls, har som drivkraft att visa ungdomar kraften i att genom kultur uttrycka sina tankar. Jag träffar S.T.I.C.S en solig onsdag i början av februari i ett klassrum på Fågelbacksskolan. Besöket är en del av skolans Skapande skola-arbete. S.T.I.C.S har funnits sedan 2004 och besöker ofta skolor men är idag för första gången i Malmö. Workshopledaren startar med mycket energi och i högt tempo. – Snabbt, snabbt, vi har inte mycket tid! – Att vara ung och gå i skolan är inte lätt. Alla talar om vad ni ska göra och ni gör det som förväntas av er, säger en av workshopledarna. – Ni är bra på att leva upp till lärarens krav men idag ska ni göra något som bara är för er själva. Ni ska skriva fritt! Bry er inte om stavning eller vilket språk, släpp spärrarna. Vi startar med flödesskrivning. Skriv det ni tänker på, om ni tänker ”jag vet inte vad jag ska skriva” så skriv det. I klassrummet blir det helt tyst. Nästan. Det enda som hörs är pennornas flykt mot pappret. Total koncentration. Workshopen flyter på och klassen får testa att skriva om ett ämne, att skriva om något man själv upplever som svårt och jobbigt.

– Skriv om något som nån har sagt, nåt ni tänkt som har oroat, säger workshopledaren

– Hur kändes det att skriva om detta?

– Det var skönt säger någon, någon annan beskriver en lättnad.

– Pennan kan vara din vän, är orden som avslutar dagens workshop.

Nästa gång vi ses är skolan på Stadsbiblioteket i Röda rummet och det är dags för Poetry Slam. Alla som vill har möjlighet att komma upp på scenen och läsa sin egen text. S.T.I.C.S. går runt och pratar och stöttar och spänningen stiger efter hand i rummet. Först lite regler.

– Inga kommentarer under uppläsningarna men ni får gärna knäppa med fingrarna.

– Ta det lugnt och våga säg det du vill men glöm inte att det som har sagts kan inte bli osagt.

På scenen blandas rap med dikter på rim. Texter om hur man vill lyckas i livet, om sjukdom och om att sakna en vän. Men vi får också lyssna till en kärleksförklaring till en katt, att leva som vänsterhänt och om en kastad handduk. När raden av elever som vill vara med tar slut gör en av artisterna i S.T.I.C.S. en uppläsning. En text på engelska om kärlek med komplikationer. Och här tror vi att det ska slut. MEN då kliver Obada Yousuf upp på scenen. Känslan i rummet är att det är oväntat att han vill göra en uppläsning. Han läser en mening, han läser två och sen är det knäpptyst i Röda rummet.

 

Ett par veckor efter uppläsningen träffar jag Obada på Fågelbacksskolan. Obada har vuxit upp i Syrien i en familj med palestinsk bakgrund. Han och hans familj kom till Sverige för sex år sedan. Obada nämner flera gånger under samtalet att han tycker om att leva i Sverige men att han också saknar sitt hemland.

 

Vad är din relation till poesi frågar jag? 

– Jag läser en del poesi på mitt hemspråk, även på engelska, men har aldrig skrivit någon text själv. Min farfar var författare så jag har fått läsandet via honom och hans böcker. Jag tycker mer om att läsa än att skriva, poeter och poesin har sin egen magi. Jag tyckte om workshopen med S.T.I.C.S och att vi skulle skriva en text som var bara till oss själva. Den text jag skrev var inte på rim eller i rytm men jag provade och det kom några ord. Jag testade att uttrycka mig.

Vilken sorts poesi läser du?

– Jag läser mest på mitt hemspråk arabiska, helst om kärlek. Men jag läser även på engelska, tex Shakespeare. I poesin upptäckte jag en helt annan typ av kärlek än den som finns idag. Jag är uppväxt i en generation där kärlek handlar mycket om utseende och hur populär man är. Man bryr sig inte om själva personligheten, själen.

Vad handlar din text om?

– Den handlar om hemlandet och saknaden, säger Obada. Den handlar om Damaskus. Jag saknar den, modern, vartenda kvarter, vartenda hörn. Men nu efter kriget är det en helt död stad. Vi har inget vi kan återvända till. I texten beskriver jag hur det kändes då när jag lämnade, jag kunde inte uttrycka mig då men det kan jag nu.

 

I ljudklippet nedan kan ni lyssna på Obadas text som även finns i textform.

 

Nu finns det ingen strand båten ska återvända till, eller en flygplats planet ska landa på
Ingenting förutom våra hopplösa önskningar, vad bra det är, inget folk och inget land
Vi blir svikna av Damaskus, du som är min kära moder och huvudstaden av kärlek
Vad är då priset? Jag skäms att jag står levande, medans min moder är i sin grav.
Vad ska jag säga, mitt hjärta förnekar mig.
Hälsa på döden, där finns härlig boende och levnad.
Hur ska jag leva medans mina blodsådror är under marken.
Och jorden av de förälskade har jag hundratals.
Var ska jag gå medans hela jorden förnekar och förnedrar mig.
Å, döden, så vackert hemland du är. Ty martyren som kom med ett sår som heter hemlandet.
Jag lämnade Damaskus och mitt hjärta är i dess kvarter. Och mina minnen och en själ som lämnades av kroppen.
Jag gick och pratade med gud, och mina tårar och det som finns i mig, det som inte kan beskrivas med sorgen.
Alla de vi förväntade skulle hjälpa oss lämnade, så skriv ner vår historia.
Folket var…må gud förnedra deras tjocka mage.
Ju mer de äter ju dummare de blir.
Deras folk dör av hunger fast de lever i lyx.
De visar sin oro på morgonen efter de har vaknat, de visar det innan de ska sova.
De förnekar ett slakteri på TV-skärmen medans alla har smutsat sina händer med den, hennes blod.
Därför längtar jag, som mig varenda förtryckt, till den tiden som vi inte hade förtryck.
Hur ska jag bo i ett hem som jag kan vara säker i och en flicka i mitt land har inget boende?
Hur ska jag kunna njuta av maträtter och det begärs i mitt land bröd och ost.
Hur mycket jorden än välkomnar oss, så är hemlandet ändå mer barmhärtigt

 

Kommentera

Din e-post publiceras inte. Obligatoriska fält är markerade med *

Den här sidan skyddas av reCAPTCHA och Googles Integritetspolicy and användarvillkor gäller.

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.