Gå direkt till innehållet

Publicerat:

Vikten av att uppmärksamma Förintelsens minnesdag

Två mossklädda stenar med inskription i skogen.

Sedan 2001 uppmärksammas befrielsen av Auschwitz-Birkenau 27 januari varje år. Efter 1945 kunde världen inte längre blunda för nazisternas grymheter i försöken att utplåna det judiska folket och andra individer som enligt nazisternas raslära var ett  hot mot mänsklighetens överlevnad.

Efter Nürnbergrättegångarna, Eichmannrättegången och efter Auschwitzrättegångarna i Frankfurt blev det omöjligt att ifrågasätta eller förneka att det var folkmord som nazisterna gjort sig skyldiga till. Genom rättegångarna blev detta känt för världen. På samma sätt har information och fakta klargjorts och straff utdömts i internationella brottsmålsdomstolar efter folkmorden i t ex Kambodja, Rwanda, Bosnien och Kongo. Varför ska vi då inte uppmärksamma dessa senare grymheter och brott mot mänskligheten med minnesdagar? Är liven hos dessa folkmordsoffer inte lika mycket värda? Självklart är de det. Ett liv kan inte ställas och mätas mot ett annat. Varje liv är unikt och ovärderligt. Men en av anledningarna till att vi här i Europa, USA och Sverige måste uppmärksamma Förintelsen handlar om ansvar och om att bearbeta skuldfrågan, att hantera vår historia. 

Vy över kyrkogård och gravstenar. Två mossklädda stenar med inskription i skogen.En kall och grå vinterdag stod vi påbyltade i täckjackor och grova skor och frös bland nakna trädstammar. Först när vi lät blicken svepa över marken såg vi stenarna med hebreisk skrift. Vi stod på en övergiven judisk begravningsplats i den lilla byn Brok. På vägen hade vi passerat byns katolska kyrkogård som badade i blomsterprakt. Det var precis efter alla helgons dag och efterlevande hade besökt sina döda och smyckat deras gravar. På den judiska begravningsplatsen växte mossan tjock över stenarna.  

På denna plats fick vi frågan: “Vad förenar Förintelsens förövare? Vad har de gemensamt?” Vi fick tänka länge och kom med många trevande svar. De var alla tyskar. (Nej, det stämmer inte). De var alla  nazister. (Nej, det stämmer inte). De var alla män. (Nej, det stämmer inte). När rätt svar presenterades framstod det som självklart och uppenbart: De kom alla från en europeisk, kristen kultur. En kultur där antisemitismen varit inbyggd från början, men och som under århundradena växt och tagit fasta former.

Idag ser vi hur högerpopulistiska rörelser, antisemitismen och de högerextrema krafterna har växt i Sverige, på kontinenten och i USA vilket lett till en  allt tydligare antisemitisk retorik i länder som Tyskland och USA. Länder där antisemitismen varit mindre framträdande efter andra världskriget (Rosenfeld 2018). 

I tyska Halle dog två personer när en ung man gick till attack utanför en synagoga i oktober 2019. I Charlottesville demonstrerade 2017 högerextrema grupper och skanderade bland annat “Jews will not replace us” och “blood and soil” med tydliga referenser till nazisternas “blut und boden”. Mellan 2017 och 2018 hade Frankrike en 74-procentig ökning av antisemitiska brott och i december förra året skändades 107 judiska gravar utanför staden Strasbourg. I årets parlamentsval i Slovakien fick nazistpartiet, Vårt Slovakien, 8 procent av rösterna. I Ungern driver Viktor Orbán och hans konservativa parti Fidesz en politik med målsättning att bygga en ”illiberal demokrati”. I Polen har politiken som Lag och rättvisa driver lett till frågan om uteslutning ur EU, då landet inte längre kan anses leva upp till de demokratiska principer som medlemsländerna ska uppfylla. Dessutom förs en hård minnespolitik i Polen för att friskriva landet ansvar för de brott som polska medborgare begick under den Tyska ockupationen och Förintelsen.

Överallt i Europa lever människor med judisk identitet i rädsla. I Malmö tvingas den judiska församlingen ha kameraövervakning och vakt för att hantera säkerheten. Utanför synagogan finns skyddsanordningar för att minska risk för attentat. Här har den judiska befolkningen på grund av utflyttning under de senaste tre decennierna minskat från omkring 2000 personer till att vara drygt 300. Människor med judisk härkomst kan inte öppet visa sin religionstillhörighet utan att riskera att trakasseras. 

Rörelser som dessa som utgör hot mot såväl individer som demokratier har ofta sin ideologiska grund i ett antisemitiskt narrativ. En del av dessa rörelser har i sina försök att bli rumsrena ersatt den antisemitiska hållningen med hat mot islam. För att understryka den ideologiska vändningen har rörelserna betonat en proisraelisk hållning utrikespolitiskt och ser Israel som en allierad i kampen mot muslimer (Kahmann 2017). Synen på en nationalistisk monokultur har dock inte förändrats varför judar från israel accepteras men inte judar eller judiska inslag inom den egna nationella kulturen (Mudde 2016). 

De antisemitiska föreställningarna finns alltså kvar om än vilande. Någon måste ligga bakom invasionen av muslimska flyktingar till väst, någon måste hålla i trådarna till miljörörelsen. Och den här föreställningen kan vid behov aktiveras igen. (Wodak, Mral och KhosraviNik 2013). I filterbubblor där filmer och artiklar om medmänsklighet, antirasism och demokratiska rättigheter dominerar blir dessa föreställningar endast närvarande som något möjligt, inte reellt, ont.  

Den ideologiska grund som drev fram och möjliggjorde nazisternas folkmord var inte frikopplad från den breda europeiska kulturen. Nazisternas folkmord skedde inte i ett vakuum. Att judarna redan under 1930-talet fråntogs sina rättigheter i Tyskland var ingen hemlighet och inga större protester hördes. I Östeuropa och Ryssland hade den judiska befolkningen fått utstå förföljelser, pogromer och fördrivning före, under och efter första världskriget. När världens länder möttes i Evian 1938 för att diskutera en lösning på den judiska flyktingfrågan var det inga europeiska länder som öppnade sina gränser. Sverige var ett av länderna som framförde önskan om att judiska pass skulle märkas med ett “J” för att man lätt skulle kunna identifiera judarna och separera dem i förhållande till andra grupper. 5 oktober 1938 blev J:et obligatoriskt i de judiska passen. Synen på judar som ett hot mot den homogena nationalstaten hade växt sig allt starkare i Europa från slutet av 1800-talet. Ekonomiska, politiska och nationella samt rasistiska motiv präglar den moderna antisemitismen som bredde ut sig i Europa.   

Förutom vikten av att minnas och därigenom återupprätta offrens människovärde är detta anledningen till att vi, i Sverige, i vår tid ska uppmärksamma Förintelsens minnesdag. De strukturer som möjliggjorde folkmordet är fortfarande närvarande. Vi har de senaste 75 åren försökt bygga nya strukturer för att motverka dessa krafter, såsom FN och EU vars stora övergripande syfte är att verka för fred och mänskliga rättigheter. Men det är inte nog. Vi måste aktivt påminna om oss själva om vår historia och våra vägval och att det demokratiska system som idag skyddar och värnar våra rättigheter på inget sätt är ett orubbligt tillstånd. 

Antisemitismen må framstå som absurd med sina konspirationsteorier, absurda anklagelser och grova karikatyrer. Det är ju för det stora flertalet av oss så uppenbart att antisemitismens bild inte har något som helst med verklighetens judiska identitet att skaffa och i mötet med dess uttryck frågar vi oss vem som kan låta sig förföras av så uppenbara fantasier. 

Den insikt som vi började ana oss till den där gråkalla novemberdagen i Brok var att dessa fantasier finns inarbetade i vår kultur, att den förts vidare från generation till generation. Antisemitismens föreställningar är en kontinuitet på så vis att det fortfarande är samma grupp som anklagas, då för att förgifta den ariska rasen och idag för att ligga bakom miljörörelsen, flyktingkrisen och ja t o m coronaviruset. Björn Wimans artikel “Så fick judarna skulden för coronakrisen” (DN, 20200328) tar upp hur konspirationsteorier får nytt liv. Han beskriver bland annat hur bilder och berättelser som sprids anspelar på gamla myter om judarnas girighet och plockar upp de stereotypiska avbildningarna från nazitiden av judar med stora näsor och skägg. 4 maj rapporterar Sveriges radio om hur högerextrema idéer fått allt fler sympatisörer i USA och att dessa grupper högljutt och ibland beväpnade, protesterar mot restriktioner till följd av coronaepidemin. De skyller viruset på judar och talar om ett nytt inbördeskrig. 27 mars dödade FBI-agenter en man som misstänktes för att ha planerat en attack mot ett sjukhus i Missouri som vårdar patienter med covid-19. Mannen hade också uttryckt åsikten att viruset skapats av judar. 

Antisemitismen har överbryggat ideologiska klyftor och finns idag både i höger- och vänsterideologi, den har överbryggat klyftan mellan religioner och finns idag både bland kristna, muslimer och ateister. Den finns i de stora förklaringarna och i de små detaljerna och kan till och med lura vår egen medvetenhet och gömma sig som en ogrundad instinktiv rädsla djupt i oss själva. Det är baksidan av vårt kulturhistoriska arv och ansvaret det för med sig kräver att vi studerar och uppmärksammar Förintelsen. Vi tänker sällan på detta som en försoningsprocess för det skulle innebära att vi tillskriver oss en historisk skuld. Att vi, som individer, bär skuld till Förintelsen är såklart inte fallet, men vi bär ett ansvar att ifrågasätta och motarbeta de strukturer som en gång möjliggjorde Förintelsen och se oss själva i ett historiskt sammanhang. När vi står på den judiska begravningsplatsen i Brok befinner vi oss i en annan tid, med andra förutsättningar, men omgivna av samma strukturer som än idag möjliggör hot, våld och förtryck.

Lo Söllgård, Björn Westerström och Joakim Altervall

kommentarer

  1. Livsviktig och nödvändig artikel.

  2. Läsvärt!

Kommentera

Din e-post publiceras inte. Obligatoriska fält är markerade med *

Den här sidan skyddas av reCAPTCHA och Googles Integritetspolicy and användarvillkor gäller.

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.