Gå direkt till innehållet

Publicerat:

Om fritids & Bolognese

En grupp barn står på en kulle. Barn bestiger berg

Vad har fritids och en köttfärssås gemensamt? Absolut ingenting. Eller kanske en hel del ändå, tänker jag ibland. Om funderingarna i huvudsak dyker upp vid lågt blodsocker eller på grund av ett återkommande behov av utsvävning i fritidspedagogiska tankebanor, låter jag vara osagt. Det faktum som kvarstår är att jag ofta lägger märke till hur verksam personal ser olika på fritidshemmet, dess utformning och uppdrag.
Vad kan detta bero på? Och vad kan det ge för utfall på elevernas tid på fritidshemmet? Det är frågor som vidrörs utan att nödvändigtvis besvaras helt i detta inlägget.

Den enskilde pedagogens övertygelse
Givetvis raljerar jag lite när jag förknippar en pedagogisk verksamhet med en maträtt men även den älskade köttfärssåsen återfinns i tusentals olika skepnader och utifrån lika många recept. Nu har visserligen fritidshemmet endast ett recept – läroplanen.
Denna är, som sig bör, ”brett” utformad för att kunna appliceras på bästa sätt i olika verkligheter.
Denna tydliggör syfte, innehåll och förmågor att utveckla inom fritidshemmets verksamhet.
Denna har, framförallt, en tydlig utgångspunkt i människan. Individens välmående, medmänsklighet och helhetssyn på lärande är bara några begrepp som rättvist kan nämnas som betydelsefulla i vår läroplan.

Det tänker i alla fall jag när jag läser den. Och det sitter också i min ryggmärg när jag entrar fritidshemmet varje dag.
Men det är ju bara min verklighet – hur jag läser receptet.
Det är här mina funderingar ofta har hamnat och nedan tänkte jag försöka koncentrera dessa ytterligare.

Utveckling med rätt inriktning
”Skolans verksamhet måste utvecklas så att den svarar mot de nationella målen. Huvudmannen har ett givet ansvar för att så sker. Den dagliga pedagogiska ledningen av skolan och lärarnas professionella ansvar är förutsättningar för att skolan utvecklas kvalitativt. Detta kräver att verksamheten ständigt prövas, resultaten följs upp och utvärderas och att nya metoder prövas och utvecklas.” (Lgr11: kap 1, s.9)

Citatet är hämtat från stycket ”Varje skolas utveckling” och ger oss uppgiften att kontinuerligt sträva efter utveckling av verksamheten.
När det gäller fritidshemmet tycker jag det är viktigt att inte glömma vad man gör bäst. Ett ord som jag använt mig av under mina yrkesverksamma år är fritidshemskärlek. Detta något romantiserade ord ger visserligen inget direkt svar på vad verksamheten ”gör bäst” men det är den känslan jag får när jag, i min verksamhet, ser elever som är glada, leker och samspelar med varandra. Vi behöver inte ständigt jaga matematiska inslag eller initiera situationer där eleverna ska träna sin problemlösning. Detta lärande sker i leken och förekommer då dessutom på ett verkligare och därmed mer betydelsefullt sätt än annars för eleverna. För mig är det en potential som är särskilt aktuell på fritids – att lärande sker i ren lust och att lust till ytterligare lärande föds i och med detta.

Med detta säger jag inte att verksamheten kan vara fri från planering och pedagogledda aktiviteter. Att arbeta enligt förhållningssättet som jag målar upp ovan vore i allra högsta grad en pedagogisk insats som är adekvat utifrån vårt uppdrag. Samtidigt finns det givetvis tillfällen där vi som lärare i fritidshemmet mer formellt organiserar en lärandesituation. Utmaningen ligger snarare i att kunna avgöra vilka tillfällen som kräver vilken insats.

Kunskap & samsyn – två ingredienser för utveckling
På Sundsbroskolan har vi varje vecka ett möte som kallas ”Yrkesträff”, ett tillfälle som jag tror är gemensamt förekommande på alla grundskolor i Malmö. Under dessa möten har ledningen möjliggjort ett stort deltagarantal av skolans fritidspersonal och det innebär ett utmärkt tillfälle för kompetensutveckling med hundraprocentigt fritidshemsfokus. Medveten om att detta inte är något unikt sätt att använda mötestiden på skolor, vill jag ändå framhålla hur dessa bearbetnings- och diskussionstillfällen har bidragit till att personalen ser på lärande på ett mer nyanserat sätt.
Ibland är det lätt att glömma bort fortbildningspotentialen som redan finns i befintliga mötestider som dessutom är kostnadsfria.

Även i tidigare blogginlägg har jag, likt stycket ovan, skrivit om vikten av utbildning och kunskap om fritidshemmets uppdrag. Men det behövs också ett pedagogiskt lag, arbetslaget, för att omvandla dessa tankar till en god pedagogisk verksamhet. Ett arbetslag med samsyn och utpekat mål. För med enighet och förståelse kommer också trygghet och engagemang, vilket i sin tur lär generera effekter i resultatet: verksamheten.
– Så måste det väl vara även i restaurangköket?

Från tanke till tangent
För skribenten har det varit välbehövligt att få sätta dessa tankar på pränt. Jag måste även tillägga att jag under hela betänktetiden, som tur är, blivit mer och mer bekväm. Fritidshemmet är en verksamhet med ett komplext uppdrag, som i högre grad än många andra verksamheter, utförs av personal med olika utbildning och så ser den utmanande verkligheten ut. Men utmaningarna kan vi klara av på många fler sätt än de två jag ytligt vidrört ovan.

Så om liknelsen i rubriken har befogad grund eller inte överlåter jag till läsaren.
Min åsikt är att det trots allt behövs såväl recept och kunskap som fantasi och vilja för att slutprodukten skall smaka bra. Vare sig det handlar om mat eller pedagogik.

Text: Timmy Nilsson

Kommentera

Din e-post publiceras inte. Obligatoriska fält är markerade med *

Den här sidan skyddas av reCAPTCHA och Googles Integritetspolicy and användarvillkor gäller.

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.