Gå direkt till innehållet

Publicerat:

Snart är det julafton

Julkulor och kottar ligger på granbädd.

.

Kapitel 1
Orvars idé

”Vi behöver ett kodspråk”, viskade Aida till Andreas. Det var vila på yngrebarnsavdelningen Humlan. I vilorummet hördes bara ljudet av barn som snarkade och mumlade i sömnen samt två pedagoger som pratade om hur Lucia skulle genomföras i år. Inte att förglömma spelades Babblarnas vaggvisa från ett par gamla högtalare.

Orvar höll precis på att somna av utmattning från förmiddagens cykelrace ute på gården men hörde ändå Aidas viskning. ”Jag har en idé!” svarade han lika tyst. Aida vände sig om och tittade nyfiket på Orvar.

”Babblarna!” sa han. Aida förstod ingenting. ”Vad menar du Orvar?!” sa hon lite för högt så en av pedagogerna i rummet hyschade henne.

”Vi har babblarna som tema på avdelningen denna hösten. Vi kan använda det i vårt uppror utan att pedagogerna kommer förstå någonting!” svarade Orvar. Han utvecklade sitt resonemang vidare:

”Tänk så här; Varje karaktärs namn kan innebära något unikt. Att säga Bibbi kan exempelvis innebära en varning att en pedagog eller annan vuxen är påväg. När den som håller vakt säger det kommer vi kunna vid behov avbryta vår upproriska aktivitet samtidigt som pedagogerna kommer känna sig glada och stolta över att deras tematiska arbete verkar bära frukt och vara betydelsefullt för oss.”

Aida hade varit med i upproret länge (kändes det som i alla fall, hennes tidsuppfattningen var lite svajig) men det rörde sig från allt från trettioelva minuter eller hundratals år. Tidens gång hade hursomhelst gjort att hon balanserade på en tunn linje från att bli bitter eller vara fortsatt hoppfull om framtiden på förskolan och det stundande upproret. Men det var något i Orvars tonläge som suddade ut allt hennes tvivel och risk för bitterhet – det var helt enkelt en genial idé han presenterade! Och hon tänkte hur det skulle underlätta enormt i den kommunikation som behövde ske mellan barnen i det kommande upproret. Nu skulle de vuxna tro att Babblarnas olika karaktärer var det som låg närmast deras hjärtan. Samtidigt som det var något helt annat som etsat sig fast där. Upprorets alla olika delar kunde nu planeras, genomföras och spridas helt i det öppna!

Men först var det dags att sova. Efter vilan väntade disco och dans till Youtube-videon Crab Rave som skulle gå på repeat minst fem gånger.

“Sov gott Aida och Orvar! Efter eftermiddagens disco så börjar vi genomföra vår plan. Jag sprider ordet så fort jag vaknat” sa Andreas.

Alla tre somnade direkt med en pirrig känsla i magen.


Kapitel 2
Elias lista

Alla barn som ville delta i upproret var eniga om de första stegen i planen. Det skulle inledas med att försöka splittra och skapa osämja bland pedagogerna som arbetar på förskolan. Det skulle innebära att pedagogernas möjlighet att upptäcka, förebygga och sen hindra det stundande upproret skulle minska kraftigt. Elia hade på ett möte, vilket genomfördes under en vagnpromenad på väg mot Sagolekplatsen, presenterat en lista på tre saker han tyckte skulle genomföras de första dagarna av upproret:

  1. Flytta massvis med IKT-material mellan avdelningarna. Den största vinsten i detta är att komma över namnade laddare till ipads, datorer, kameror och telefoner. Så mycket och ofta det bara går. Elia berättade om en gång där han hade tagit en leksaksvagn och fyllt den med tre datorladdare som alla hade avdelningen Getingen skrivet på sig, täckt över dem med leksaker och sen sett till att alla laddare hamnade på olika avdelningar på förskolan. När Elia berättade om hur pedagogerna på Getingen hade blivit arga på kollegorna på andra avdelningar, samt även sett till att det lagts mycket tid på kommande APT för att raljera om hur vuxna människor inte kan hålla koll på eller acceptera andras ägodelar, utbröt det hurrarop och applåder i vagnen bland barnen. (Pedagogen som körde vagnen trodde deras glädjerop handlade om att en grön stadsbuss körde förbi. “Titta, en grön buss!” sa pedagogen och barnen nickade och upprepade “grön buss” för att sen lyssna på Elias nästa punkt.)

    2. Samla in och skapa ett lager av proviant. Det är ett välkänt faktum att barn i förskolan spenderar mycket tid att äta olika saker. Och då tänker vi inte på de barn som på egen hand ser till att hålla sin näsa OK för förskolenärvaro dessa COVID-19-restriktions-tider. Frukost, fruktstund, lunch, mellanmål och eftermiddagsfrukt är intag som står på schemat. Evelyn hade spenderat förra veckans eftermiddag hemma hos farmor och farfar med att fundera närmare kring detta. När hon och Elia en dag träffade varandra inne i skötrummet, då båda höll på att testa vad som hände om man täckte för vattenkranen med handen när vattenstrålen var igång i full effekt, berättade hon om hennes slutsatser. Det dröjde inte länge förrän Elia placerade hennes tankar högt på listan över åtgärder som måste ske första dagarna i upproret. Utan att någon egentligen kan veta exakt vilken form upproret skulle ta var det alla fall klart att ingen av barnen ville se att födointaget skulle minska. De visste att en förlamande trötthet och spontana varierande känsloutbrott skulle öka lavinartat och i sådana förutsättningar kommer de bli svårt att få något vettigt gjort. Det fanns en klar risk att pedagogerna skulle sluta erbjuda mat till barnen efter att de insett att barnen gör uppror. Ett dussintal barn på förskolan kommer därför ges ansvar att spilla extra mycket mat på golvet upprorets första dagar och sedan krypa ner där efteråt och fylla fickorna med så mycket som möjligt. Allt ska sedan grävas ner i påsar bakom busken vid rutschkanan. (Påsar var en enkel match att “låna” från skötrummet och hemifrån.)

    Håkan fick ansvar för själva nedgrävningsprocessen. Han var fyra år och han hade utvecklat en av de bästa grävteknikerna bland barnen på hela förskolan. Hans största styrka var dock hans beslutsamhet. Det spelade ingen roll vilket väder det var, hur han mådde eller vad som annars hände ute på gården. Hade han tilldelas en uppgift av andra barn som han var vän med, och det var för ett ändamål han själv också brinner för, kommer han alltid att uppfylla åtagandet. 

    Så länge han får ha den gula största spaden annars får det vara.Gul spade i sandlåda.3. Dela upp pedagogerna. En av pedagogerna hade på en samling förra veckan sagt att de var fler barn än vuxna som satt på mattan. För Elia var detta en nyhet som skakade om mycket av hans världsbild och förståelsen för antal. Han hade protesterat kraftigt men pedagogen stod på sig. Hon sa att det fanns två pedagoger och tjugo barn på mattan. Två var tydligen mer än tjugo – även om det kändes bara helt fel inombords hos Elia. Men efter att i flera dagar bearbetat detta med hjälp av att skapa olika högar med färgglada ploppar, där två låg i en hög och tjugo stycken i en annan, föll allt tillslut på plats. Det var ett sant påstående! 

Det som pedagogen i samlingen inte visste var att denna lilla matematiska övning skulle ge barnens ledningsgrupp den sista pusselbiten som behövdes i planeringen av upproret. På köpet hade de också tur att Viola var inne på andra veckan av att vara lite hård i magen och därav kommit över en ask laxerande tabletter från sitt hem… Mer om det snart.


Kapitel 3
Upproret är här

Det gick ett par veckor. Några fler fredagsdiscon hann genomföras samtidigt som många aspekter i upproret planerades närmare och olika ansvarsområden delades ut.

Tillslut var dagen kommen. Alla barn var på plats på förskolan denna dag. Verkligen alla. På de avdelningar där dörren ibland hölls öppen, eller kunde lätt öppnas, fanns det ett konstant flöde av smugglade IKT-verktyg, datorsladdar etc., som bytte plats mellan avdelningar eller bara “försvann”. Några barn som höll att samla ihop tre rostade mackor med bortslickat smör, som slängts på golvet under frukosten, höll på att bli ertappade av en pedagog. Det barn som höll vakt hann i sista sekunden ropa Bibbi och de kunde glida iväg och låtsas gå in och tvätta händerna istället.

Det var inte bara Bibbi som hade fått en annan betydelse dessa veckor:

Dadda = Jag har IKT-material på mig.
Bobbo = Samla ihop mer proviant.
Diddi = Har du sett min napp/snutte/gosedjur?
Etc.

Pedagogerna var helnöjda över att hela barngruppen hela dagarna pratade om Babblarna. Temat var en äkta succé! Förutom varningssignalen Bibbi fanns det en annan karaktär som var helt central i det kommande upprorsförsöket. Det var Babba.

Det var bara Aida som fick säga det och det skulle ske vid ett noga uttänkt ögonblick. När hon sa Babba skulle inte mindre än åtta barn i barngruppen knapra i sig varsin laxerande tablett de fått av Viola. Detta skulle ske exakt klockan halv elva på själva dagen för upproret. Genom noga kartläggning hade barnen lärt sig att en pedagog ofta gick på rast där vid halv elva om förutsättningarna tillät det. Eller ja, det fanns ingen i upprorets ledningsgruppen som hade någon aning om vad halv elva innebar men det var innan lunch iaf och pedagogerna sa ofta saker som “då går jag på rast halv elva då”. Med bakgrund i Elias lista och punkt tre – att dela upp pedagogerna – hängde planen på att det skulle ske denna dagen med. Så trots att alla barn var på plats så var det lugnare än någonsin. Alla var igång att leka med något och varandra, hade lugna samtal och delade på utrymmet och leksaker med mjuka toner i rösten. Det var inte det lättaste när något barn började prata om “min mamma” och alla andra barn fick bita sig i läppen för att inte i kör börja skrika “nej, det är min mamma!!”. Men denna dagen fanns det viktigare strider att ta.

“Jag går på rast nu då. Här är så lugnt ju” sa pedagogen Ella som öppnat på förskolan denna dagen. Vid dörren mötte hon Aida. “Babba!” sa Aida. “Ja, Babba sitter där på väggen Aida! Vi ses snart!”.

Runt om inne på Humlan hördes nu ett knaprande ljud. En liten stund senare började en stark lukt av bajs, från åtta olika källor, spridas samtidigt från olika rum och vrån. De två pedagogerna som var kvar frös till och i ett par sekunder såg de båda hela sina liv passera i revy. En pedagog var nu fast inne i skötrummet och om Elias uträkningar stämmer så var EN pedagog ännu mindre än TVÅ pedagoger och timmen var äntligen slagen för att barnen att slå till.

Tecknad enhörning.Allt de hade förberett senaste tiden hade gjort att de nu befann sig i detta historiska ögonblick och hade skapat denna möjligheten till att genomföra upproret. Aida ropade Diddi och kort därpå kom Håkan med sin gula spade i ena handen (som han smugglat med inomhus, det var säkrast så) och Aidas enhörningsgosedjur i andra. “Här har du” sa han och räckte fram gosedjuret.

“NU KÖR VI!” ropade Aida högre än hon någonsin ropat. Pedagogen som var själv kvar inne på avdelningen hörde det men tänkte bara det var en del i någon lek. Pedagogen som hade rast i personalrummet hörde inget för hon hade däckat i soffan och glömt sätta larmet. Inte heller pedagogen som bytte blöjor i grannrummet hörde något för han hade stängt ner nära alla hans sinnen för att ge sig själv bättre möjligheter att lämnat skötrummet igen med ett psyke i någorlunda balans.

Julupproret var här.


Epilog

Aida vaknar upp av att någon drar bort gardinen från fönstret och solljuset träffar hennes ansikte. “Godmorgon Aida” säger hennes pappa med en varm röst. “Det är måndag och det står frukost på bordet” fortsatte han.

Aida kliade sig i ögonen. Allt hade varit en dröm. “Kunde det verkligen vara så? Allt hade känts och känns så verkligt” tänkte hon. Aida tog sitt enhörningsgosedjur och hoppade ner från sängen. Mycket riktigt så stod det frukost på bordet.

“Idag ska du till förskolan” sa hennes pappa som nu lät lite stressad i rösten.

En stund senare ramlade Aida och hennes pappa in i hallen på avdelningen Humlan där de mötte upp pedagogen Ella. De blev välkomnade och Ella berättade att idag ska de till Folkets park för att kolla in Vinterdröm. Aida kramade om pappa och gick sen in till de andra barnen.

Hon hade fortfarande en konstig känsla i kroppen. Fanns det inget uppror? Vad hände egentligen? Vad var egentligen skälet till att de skulle göra uppror? Få mer makt? Få tillgång till mer leksaker och glass? Kämpa för rätten att också få sitta på vuxenpallarna? Hon minns inte riktigt. Men hon kom snart till insikt att det inte spelade någon roll vilket skäl det var egentligen. Allt var ju bara en dröm.

Dagarna gick. 

Tanken på upproret och minnesbilderna från drömmen började allt mer suddas ut i Aidas huvud. En regnig tisdag var de borta. Aida satt i hallen och svettades i väntan på att kompisarna också skulle klä på sig sina ytterkläder och västar. Hon såg att Andreas passade på nu när pedagogerna var upptagna att försöka öppna dörren till vuxentoaletten. Han älskade att slänga i papper i alla toaletter han hittade. Aida såg att en pedagog var på väg dit och plötsligt så hörde hon hur Mirjam som stod i närheten av toan sa Bibbi och Andreas avbröt direkt sitt försök att ta sig in.

Aida tyckte det hela var märkligt och kände inom sig att detta påminde henne om något men kunde inte sätta fingret på vad. Tillslut var några fler barn färdiga och de kunde äntligen gå ut på gården. När Aida kom ut tittade hon upp mot himlen och tänkte:

“Åh, snart är det julafton.”

The End. 

Kommentera

Din e-post publiceras inte. Obligatoriska fält är markerade med *

Den här sidan skyddas av reCAPTCHA och Googles Integritetspolicy and användarvillkor gäller.

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

Kategorier

Slumpa en artikel