Gå direkt till innehållet

Upp som en sol …

Publicerat: Skribent: Linda Brundin

… Ner som en pannkaka, eller mer som inte ens en pannkakssmet. Vi var taggade till tänderna, vi var så förberedda som vi bara kunde bli. De nya elevernas namnade hyllor stod stolta på rad, våra nya kollegors namnskyltar glänste ikapp med den heta augustisolen, trettiotre medarbetares scheman låg prydligt på hög redo att ta sig an vardagens utmaningar.

”Here we come” höstterminen 2022 liksom, inget kunde stoppa oss..

Med bultande hjärtan tog vi den artonde augusti emot våra fantastiska elever, både de mest rutinerade och våra nya stjärnor som dagen till ära gick från att titulera sig som barn till elev. Med öppen famn välkomnade vi dem till våra genomtänkta stadieindelade klasser, med den mest perfekta kombination av enastående kollegor och med drivkraften att vaska fram guldkornen i allt det nya.

De första dagarna flöt på. De nya eleverna gjorde sitt bästa för att visa oss vägen till deras guldkantade hjärtan. Våra mer invanda elever pockade på vår uppmärksamhet och ville påvisa att ”det var bättre förr”, varför alla dessa nyheter? Vi fick stora portioner av kärlek i form av kramande händer och fingrar som tagit vägen förbi en snorig näsa. Vi fick även elever som tydligt berättade för oss att vår lärmiljö ”suger”, att här vaskas minsann inga guldkorn fram!

Det blev en rivstart och vi var tvungna att göra en tvärnit, en inbromsning och en U-sväng på samma gång.

De kärleksfulla kramarna inbäddade i hundratusentals förkylningsbaciller golvade flera av oss rejält. De elever som ifrågasatt vår lärmiljö fortsatte att protestera högt, ljudligt och tydligt. De så väl genomtänka schemana fick pusslas om och brytas ner, minut för minut för att få det att fungera. Vi fick omstrukturera klassrum i en omöjlig ekvation att anpassa en lärmiljö som är fysiskt omöjlig.

Två veckor in på den nya läsåret var verkligheten ett faktum, en tredjedel av kollegiet var frånvarande, sjuka, vab osv. Osv. Osv. Vikariebanken gapar tom av vikarier till våra specialverksamheter. Vissa dagar la vi ett pussel med tretton saknade bitar, vi fick ta beslut utifrån ett säkerhetsperspektiv där undervisning, vårt huvuduppdrag, det vi brinner för och älskar fick klassas som prio två. Jag såg mig själv som utifrån, som om jag klivit ur min egen kropp i ett metaperspektiv. Pendlandes mellan intervjuer av eventuella kandidater för timvikariat, samtal med vårdnadshavare, badandes i ett fång av post-it lappar, inhoppande som vikarie och rastavlösare för att få ihop ett uns av rastpusslet. För att sedan, samtal efter samtal med kollegor och medarbetare i ett försök att lugna en storm på öppet hav för att inte skutan ska gå under….

När jag sedan efter en tid, några veckor senare kliver in i min något slitna, skakiga och tillknycklade skolledarkropp igen, öppnar mina ögon och ser ögonblicksbilder av…

… En morgonomsorg där den stolta ”taxivärden” tar på sig sin gula väst och välkomnar våra elever till en ny dag, som lotsar dem vidare till nästa station som tar an. Där strukturer bär verksamheten i rätt riktning.

… Jag ser undervisning i klassrummen och inte bara överlevnad. Jag ser hur vi tilldelas nycklar av våra elever som  bjuder in oss till deras låsta innersta rum. Hur vi varsamt söker svar i rummen. Det går att ta på glädjen i rummet när en schemabild landar helt rätt och ett lärande kan börja ta form.

… Jag ser hur kollegor utbyter blickar av samförstånd och glädje som gör tummen upp bakom en elevs rygg då de lyckats bryta ett destruktivt beteende till något produktivt.

… Jag känner den värme som finns där för varandra, som stöttar i svåra stunder, som släpper allt för att hjälpa en elev som hamnat i sårbarhet. Jag ser medarbetare som bedriver undervisning för de elever som kanske aldrig uppnår en ålder av vuxen. Hur de med sådan respekt och vördnad för individen gör ett arbete så långt ifrån det de flesta av oss tänker är skola, mellan dessa fyra klassrumsväggar bedrivs inte bara ”varje elevs bästa skola”, utan även ”livet skola.

Efter rivstarten, tvärniten och U-svängen verkar vi nu tagit oss ut på i alla fall landsvägen, som krokigt och med backar och dalar leder oss fram. Som får oss att i ibland stanna upp vid en parkeringsruta. Andas ut och för en stund känna in. För att inse att landsvägens begränsade hastighet gör oss väl. Där hinner vi se varandra, stanna upp i tid och bäst av allt, njuta av det vackra längs vägen… ❤️

 

4 Kommentarer

  1. Puh
    Jag blir trött bara jag läser det.
    Beundrar dig i ditt arbete och ledarskap.
    Eva

  2. Det du beskriver är både utmaningen som styrkan i att arbeta i grundsärskolan. Det blir sällan som vi har planerat. Hur väl vi än känner våra elever så helt enkelt plötsligt visar de en annan sida. Vi har också haft en spännande termin där bristen på ändamålsenliga lokaler lett till oerhört kreativa lösningar. Ofta kan jag bara buga och applådera personalens finurliga lösningar. Det viktiga är att inte ge upp utan att fortsätta att kämpa. För om vi slutar vem finns då där för våra elever.

  3. Vilken tuff termin ni har haft! Skönt att det börjar ljusna!

  4. Kändes i hela mig när jag läste texten. Tack för det fantastiska arbete du gör för eleverna! Livets skola – det är det minsta våra fantastiska elever förtjänar!

Kommentera

Din e-post publiceras inte. Obligatoriska fält är markerade med *

Den här sidan skyddas av reCAPTCHA och Googles Integritetspolicy och användarvillkor gäller.

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

I enlighet med den allmänna dataskyddsförordningen (EU 2016/679), GDPR, och kompletterande nationell lagstiftning lämnar grundskoleförvaltningen i Malmö stad följande information om behandlingen av dina personuppgifter som sker när du väljer att kommentera artikel eller videoinslag på Pedagog Malmö. Läs mer här!