Amela Lagumdzija står framför en bliss-karta

Publicerat:

EHM ökar samarbetet

Munkhätteskolan har sedan en tid tillbaka jobbat med EHM (elevhälsomöte). En form av mötesstruktur för att bli ännu bättre på att samverka kring elevers lärande.
– Vi vill inte vara kvar i ett organisationstänk där det är elevhälsoteamet som äger elevhälsoarbetet. Det ska vi äga tillsammans, säger Amela Lagumdzija, rektor på Munkhätteskolan.

Munkhätteskolan i Malmö är unik på ett sätt – men inte på ett annat. På skolan finns Team Munkhättan som är en enhet för elever med fysiska funktionsvariationer i kombination med kommunikationssvårigheter. Eleverna, som är inkluderade i de ordinarie klasserna, utgör cirka fem procent av de totalt 600 eleverna på skolan. Ytterligare 16 procent är nyanlända elever. Många av de andra eleverna kommer från socioekonomiskt utsatta områden. Skolan har ett förväntat resultat på 51 procents gymnasiebehörighet .

– Även om vi kanske har en unik sammansättning av elever, så är vi långt ifrån unika i att vi vill höja våra resultat och att få fler elever behöriga till gymnasiet. Och då måste vi som skola vända oss inåt och fundera över vad det är vi behöver förändra för att eleverna ska nå hela vägen fram, säger Amela Lagumdzija.

Det var den strävan som blev starten för skolans arbete med EHM, elevhälsomöte. Detta är en mötesstruktur som är till för att öka samverkan kring elevers lärande och utveckling.

– Vi vill ha ett tvärprofessionellt lärande. Om de olika professionerna i organisationen aldrig får tid att mötas för att prata om elever i den kontexten som eleven befinner sig i – hur ska vi då kunna samverka för elevernas bästa, frågar sig Amela Lagumdzija.

Tydlig struktur

Var sjätte vecka träffas varje arbetslag och elevhälsan i ett EHM och under två timmar lyfts de utmaningar som arbetslaget har. Mötet har en tydlig struktur och tydliga roller. Det inleds med att var och en ger en nulägesbild. Efter den rundan gör det reflekterande teamet, som i detta fallet är elevhälsoteamet, en reflektion över det som har sagts. Under hela tiden skriver sekreteraren upp frågor, utmaningar och goda exempel som lyfts på tavlan.

Sen reflekterar alla tillsammans och väljer en fördjupningsfråga som mötet avhandlar. Det i sin tur leder till ett visst antal överenskomna insatser som ska göras under de kommande sex veckorna. En person utses till det som kallas för spindel och ansvarar för att detta följs upp. Mötet avslutas med en till runda där var och en får lyfta vad de tar med sig från mötet.

– Det är viktigt att inte fastna i frågan om enskilda elever utan lyfta blicken och diskutera det som kan gynna hela elevgruppen. Vi behöver tillgodose elevernas generella och individuella behov av anpassningar men en lärare kan inte arbeta med 20 individuella planeringar i en grupp – istället handlar det om att skapa goda lärmiljöer och möta hela gruppen, säger Amela Lagumdzija.

Stöttning viktig

Insatserna som mötet kommer fram till kan vara konkreta åtgärder, som till exempel möblering i klassrummet för ökad studiero. Men det kan också landa i en diskussion kring ledarskapet i klassrummet – vad kan jag som pedagog göra annorlunda och vad behöver jag för att kunna göra det?

–  Att gå till sig själv och inse att jag behöver förändra mitt arbetssätt eller mitt bemötande kan vara en utmaning . Då måste ledningen vara där och ge förutsättningar för att hjälpa pedagogerna framåt. Lärarna ska känna att de vet vad de kan göra annorlunda och att de vet var de kan få stöd i det, säger hon.

Göra det till sitt eget

Skolan har arbetat med EHM i sex månader och under tiden har man jobbat mycket med att anpassa modellen efter skolans förutsättningar. Det har varit viktigt att stanna upp och tillsammans prata kring de verktyg som modellen grundar sig i. Amela Lagumdzija beskriver det som att det inte finns rätt eller fel och att skolan provar, utvärderar, analyserar och förändrar under tiden. Nästa steg är att få in elevernas röster under nulägesbilden i mötet.

– Lyckas man implementera modellen fullt ut i hela verksamheten kommer vi få syn på så mycket. Det är klart att vi ska bygga på det friska och ha ett salutogent perspektiv – men vi får inte glömma bort att våga prata om våra utmaningar och utvecklingsområden. För att kunna möta och lösa våra utmaningar behöver vi samverka tvärprofessionellt och ha fokus på hälsofrämjande och förebyggande insatser framför akuta och åtgärdande.

Text och foto: Johanna Ravhed