Gå direkt till innehållet
Porträttbild på Gustavo Nazar.Foto: Fredrik Thunberg

”Värdegrunden skapar vi tillsammans”

Publicerat:

Gustavo Nazar är barnrättsstrateg och utvecklingssamordnare för Normer och värden på Pedagogisk Inspiration Malmö, och inte minst samordnare för grundskolefotboll mot rasismer. Det sistnämnda arbetet tilldelades hösten 2021 priset Social Impact awards av fotbollsorganisationen European Club association. Priset ges för ett långsiktigt och konsekvent socialt hållbarhetsarbete, som elever, pedagoger och skolledare giort tillsammans på skolorna.

Här kan du lyssna på podden:

– Välkommen till Podagog Malmö, podden som lyfter pedagogiken och arbetet i Malmös skolor. Jag heter Fredrik Thunberg och i dag möter jag Gustav Nazar, barnrättsstrateg och utvecklingssamordnare för en normer och värden på Pedagogisk inspiration Malmö.
Som samordnare för grundskolefotboll mot rasismer mottog han hösten 2021 priset Social impact Awards från fotbollsorganisationen European club Association. Priset ges för ett långsiktigt och konsekvent socialt hållbarhetsarbete som elever, pedagoger och skolledare gjort tillsammans på skolorna. För Gustavo är begreppen, värdegrund, demokrati och mänskliga rättigheter tätt sammanflätade.

– 1994 så kan man väl säga att det blir en väldigt tydlig formulering i läroplanen då kring vårt uppdrag som vuxna i skolan som är då kopplat till värdegrundsuppdraget. Skolverket genomför en nationell konferens här i Malmö där KG Hammar var med också och föreläste och jag minns så väl han sa det att oavsett vilka sammanhang vi vuxna träffas och för en dialog kring utveckling och våra institutioner så ska en stol alltid vara ledigt och där ska ju ett barn sitta. Så att man kan säga 90-talet tar med sig delvis ett barn- och ungdomsperspektiv, men senare också kommer ju barnets mänskliga rättigheter att bli lag 1990.

Värdegrundsuppdraget och demokratiuppdraget blir ju enormt starkt under 90 talet också och gör sig därmed påmint inom våra styrdokument helt enkelt. Så plötsligt så stod vi där med värdegrund och demokratiuppdrag och mänskliga rättigheter, tre stycken begrepp som i läroplanen tydligt som separata uppdrag. För mig och utifrån formuleringarna så hänger de ihop. Man kan inte jobba med en utan att man jobbar med de andra, helt enkelt.

För att kunna jobba utifrån ett demokrati-, ett värdegrundsuppdrag, så måste det ju ha demokratin som ett verktyg och perspektiv, alltså att värdegrunden skapar vi tillsammans här i rummet och allas tankar och erfarenheter ska liksom tas i beaktande helt enkelt.

Varför gör vi det? Jo, därför att det blir med demokratin så att säga som stöttepelare. Det är ju de mänskliga rättigheterna. Demokratin finns därför att alla är…vi är människor. Eller hur? Och utifrån det så ska vi också se till så att vi arbetar och kämpar för demokratin så att alla ska komma till tals och sen att det ska finnas representation och där å kan vi också samtala kring värdegrunden utifrån de här.

På senare år så har ju hållbarhetsfrågorna kommit på agendan och även där kan jag uppleva att de hamnar utanför värdegrunden, mänskliga rättigheter och demokratin.

Så för mig som barnrättsstrateg så har ju mina tankar och perspektiv och alla de här fyra perspektiven då på något sätt handlat om att det ska bli varje elevs bästa skola och då inte bara utifrån ett ämnesperspektiv och att de ska ha bra betyg, utan vi ska skapa förutsättningar för medborgaretillblivelsen. Att de här eleverna redan här och nu formas för att upprätthålla ett samhälle, ett demokratiskt samhälle där värdegrunden så att säga finns med som en självklar berättelse, ett narrativ och att detta hänger ihop med mänskliga rättigheterna.

– Varför blev det fotboll?
– Det är rätt så spännande, hur ens livserfarenheter plötsligt liksom samspelar och även fast man ser dem som skilda företeelser så plötsligt så kan saker och ting liksom samspela på ett sådant sätt som man själv inte har vetat eller trott att det skulle bli. Jag är gammal fotbollsspelare, jag har spelat för Brommapojkarna. Och där hade jag Tommy Söderberg som tränare. Han blev sedan också landslagstränare. Jag fanns i ett sammanhang i Stockholm då och där är fotbollen ju mitt liv, kan man säga.

När skolan inte klarade av på något sätt att fånga mig så lyckades fotbollen göra det. Så där hittade jag min identitet helt enkelt som medborgare. 2008 så är det som så att i Europa så har nazismen och rasismen väldigt stor kraft. Den är politiskt organiserad men också inom fotbollsrörelsen så finns det mycket hejarklackar och grupperingar som börjar fatta mod och börjar uttrycka sig väldigt starkt och i samband med det så blir Samuel Eto´o trakasserad. Han är svart, han är afro-spansk och han blir trakasserad. Barcelona säger ifrån, spelarna säger ifrån.

Detta leder till att Unesco genomför en en konferens där man bjuder in alla de stora klubbarna i Europa. Malmö FF deltar i konferensen och när de kommer tillbaka från konferensen för arbeta mot rasism här i här i Sverige så blev jag kontaktad av stadshuset  för de visste att jag jobbar ju både med frågeställningarna men också hade en ingång till fotbollen och de strukturerna som då finns där.

– Du har pratat om det här att samlärandet är en förutsättning i ett fotbollslag, men även för att skapa ett inkluderande lärarna. Vilka likheter ser du då om man tittar på samspelet på en fotbollsplan och på en skola?

– Min första erfarenhet när jag kom till skolan som institution, jag kommer ju från idrottsrörelsen så att mina erfarenheter och min förståelse av skolan var att klassen inte är ett lag, utan det är ju individer som kämpar om sin överlevnad. Det finns mycket konkurrens där, i fotbollen så fanns det ju självklart också det för att för att när man kommer högre och högre upp liksom i serierna. Men det finns en berättelse i fotbollen som handlar om gemensamma känslor, en gemensam anda, gemensamma utmaningar, kampglöd, man stöttar varandra. Men det finns inte på samma sätt i skolan.

Skolan är väldigt individualiserad och Skolverket har ju skrivit om detta. Att på något sätt så har vi många gånger i skolan missförstått begreppet individanpassad till individualisering och det finns ett gap där helt enkelt för många barn och unga lämnas själva brottandet med sitt eget, med sina egna framtid person. Istället för att tänka att vi tillsammans, du och jag, kan ta oss an de här beroende på var du befinner dig min vän.

Fotbollen har ju den kraften att man kan känna att man är en del av något större och där så behöver man varandra för att kunna så att säga överskrida och utmana motståndarna. Det kan ju vara normer och värderingar som begränsar varandras mänsklighet, så att där ser jag liksom kopplingen tveklöst som en aspekt av skolutveckling som jag tänker är väsentlig.

*

Miriam Fairbarn har varit engagerad i grundskolefotboll mot rasismer i många år. Som idrottslärare på Monbijouskolan låter hon elever leda andra elever.

– Jag kör mycket med begreppet elever lär elever på vår skola. Jag tror starkt på detta och jag har med mig det från när jag själv gick i på internatskola när jag var yngre. Det tar ju in kooperativa strukturer där elever förstår och uppmuntrar varandra bättre. Det växer en typ av stolthet hos eleven när de har lärt ut aktiviteten eller momentet på skolan, det skapar en samhörighet och det knyter band mellan eleverna som i sin tur ökar studieron på skolan. Inlärningen befäster sig bättre.

Man måste verkligen kunna det man lär ut och då får eleven en helt annan förståelseförmåga. Och i allt detta så övar de ju sin kommunikationsförmåga och bygger relationer. Vi har under årens gång haft ett par sidoprojekt i inom projektet där jag och en kollega från Rosengårdsskolan höll i en ultimate frisbee-dag. Våra elever i årskurs 6 hade precis lärt sig en ny sport, ultimate frisbee.
Våra elever delades in i grupper där de skulle då lära ut olika kast och moment inom ultimate frisbee till Rosengårdseleverna. Efter de här momenten där de skulle lära ut så körde vi vänskapsmatcher resterande tiden och det var väldigt positivt att se hur många elever som knöt an till varandra. Mina elever växte väldigt mycket efter att de hade utfört den här dagen.

*

– När vi började resan så var det som så att det var fyra skolor som på något sätt tyckte att varför är det bara fotbollen? När vi väl fick den frågan så tänkte jag, varför inte liksom? Det är självklart att vi ska kunna förena det här med idrottsrörelsen, fotbollen, Malmö med skolans hjärta och skolans kraft och kompetenser och drömmar – så att då satte vi igång det.

Vi var fyra stycken då för 10, 11 år sedan. I dag så är vi 30 skolor och skolorna har ju också varit med och utvecklat hela konceptet. Så att rasism är en del, men när vi började titta på rasism så tänkte vi att vi kan inte heller så att säga bara titta på en maktordning.I det här fallet kunde vara frågan om religion, etnicitet, språk, nationalitet, hudfärg. Så plötsligt så kunde vi också reflektera över det. Det här med att ha en en icke erkänd och diskriminerande religiös övertygelse.

Det kan man inte frikoppla från att man är tjej, kille eller något annat. Men inte heller utifrån ålder, så att där började vi titta på liksom hur samspelar de här tre eller fyra olika maktordningar i en människas liv och i skolan som organisation? Så då började vi titta på alla diskrimineringsgrunderna. Och utifrån ett barnrättsperspektiv och utifrån barnets mänskliga rättigheter så kunde vi också konstatera att de flesta barn i Sverige känner inte till sina mänskliga rättigheter. Och det här är forskning som som har bedrivits utav Sveriges kommuner och landsting.

Barn känner inte till att de har 42 stycken rättigheter och de är rättighetsbärare. Så att då förde vi ihop det också på något sätt  så att om vi ska jobba med artikel 2, icke diskriminering, i barnkonventionen så måste ju vi också någonstans också lyfta fram ett barnrättsperspektiv. Ett barnrättsperspektiv i frågan om att få vara den man är, så att barn och unga ska vara med och formulera också vad är eller var det inte är att bli diskriminerad. Så att vi inför också ett perspektiv där barnens berättelser, att barn blir politiska subjekt, de blir medborgare i tidig ålder så att de själva kan vara med och påverka sin existens, men också omgivningens existens, genom att kämpa för varandra som mänskliga rättigheter.

Så du ser, här finns det så att säga olika aspekter som…och kollegorna och eleverna och rektorerna som har varit med under resan, det är ju de har ju liksom sett vad det här gör med deras skolor, vad det här gör med deras lärande och vad det gör med elever så att då har de liksom bara flyttat fram positionerna och utmanat mig som samordnare. Och Malmö FF och TIF, som är de tre aktörerna som och i dagsläget MKB också. Så att vi försöker skapa förutsättningar för deras drömmar kan man väl säga och för att också kunna leva upp till sina uppdrag. Så vi är medspelare i ett gemensamt hållbarhetsprojekt som gynnar inte bara barnet utan hela samhället.

– Hur tror du att man som skola kan arbeta med det här framgångsrikt för att det ska bli någonting som lever vidare, inte vara begränsat till ett ämne eller en speciell tidsperiod, så att det liksom ska genomsyra all möjlig verksamhet? Har du någon input att ge där?

– Min erfarenhet så här långt och forskningen säger väl det, det är samma liksom, att om vi ska arbeta med frågor kring kring homofobi eller frågor kring jämställdhet eller frågor kring…frågor som berör så att säga maktordning i samhället så innebär det att de som utsätts för förtryck eller för marginalisering, de måste ju göras medspelare i de här berättelserna. I det här fallet när det gäller skolan så är det ju perspektivet barn. Så att i dagsläget så är det ju jätteviktigt att erfarenheten som vi, att vi ska släppa taget om ett barnperspektiv som är förlegat, som har en relation till hur det var eller hur det skulle kunna vara att vara barn och förflytta oss närmare ett barnets perspektiv och ta reda på hur barn tänker, känner upplever.

Kan vi förflytta det ytterligare ett steg och se utifrån ett barnrättsperspektiv så kan vi ju plötsligt börja se att vi har ett uppdrag inom skolan som skapar förutsättningar för att ta i anspråk barnens mänskliga rättigheter, så kan ta vara på barnens berättelser så kan det här leva kvar i skolan så länge vi ser det här som ett vuxet projekt.

För barnen så kommer det inte att leva kvar. För barn kommer uppleva att det här är inte deras. Så att det tänker jag på samma sätt i relation till genusrelaterade jämställdhetsfrågor; om inte kvinnor får möjlighet att äga agendan och formulera vad det är som klämmer och var orättvisan finns och det är bara män som formulerar det, så tappar vi greppet om vad det här handlar om. Så att gör barn och vuxna, skapa dialog sinsemellan, en större förståelse och ta vara på varandras erfarenheter för att det ska leva kvar som ett barnrättsprojekt.

– Tack så jättemycket Gustavo.
– Tack Fredrik.

Du har lyssnat på pedagog Malmö, en podd som görs av redaktionen på Pedagog Malmö. Vem vill du höra i podden? Maila oss på pedagogmalmo@malmo.se. Vi finns också på facebook, där vi heter Pedagog Malmö.

Den här sidan skyddas av reCAPTCHA och Googles Integritetspolicy och användarvillkor gäller.

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

I enlighet med den allmänna dataskyddsförordningen (EU 2016/679), GDPR, och kompletterande nationell lagstiftning lämnar grundskoleförvaltningen i Malmö stad följande information om behandlingen av dina personuppgifter som sker när du väljer att kommentera artikel eller videoinslag på Pedagog Malmö. Läs mer här!