Gå direkt till innehållet
Lina Karlström sitter vid mikrofon i poddstudion.Foto: Fredrik Thunberg

”Relationen till barnen det viktigaste”

Publicerat: Skribent: Fredrik Thunberg

För förskolläraren Lina Karlström är den relationella pedagogiken central – och det var bland annat för sitt bemötande av barnen på uteförskolan Stock och sten i Pildammsparken som hon tilldelades Malmö pedagogpris. Hon utgår ifrån det som pedagogikprofessorn Sven Persson kallar de tre stöden; det emotionella, det kognitiva och det sociala stödet.

Här kan du lyssna på podden:

Här följer en transkription av hela avsnittet:

För förskolläraren Lina Karlström är den relationella pedagogiken central och det var bland annat för sitt bemötande av barnen på uteförskolan Stock och sten i pildammsparken som hon tilldelades Malmö pedagogpris. Hon utgår ifrån det som pedagogikprofessorn Sven Persson kallar de tre stöden; det emotionella, det kognitiva och det sociala. Jag heter Fredrik Thunberg, välkommen till podden som lyfter pedagogiken och arbetet i Malmös skolor. 

– Välkommen till Pedagog Malmö, Lina Karlström. 

– Tack så jättemycket. 

– Stort grattis till pedagogpriset. Jag ska börja med att citera lite från motiveringen här till att du fick det här priset då det står så här bland annat: ”Lina bygger sin profession på teorier om relationell pedagogik. För Lina är hela människan av vikt, hon stödjer såväl barnets sociala som emotionella och kognitiva utveckling. Lina värnar om de sociala relationerna och att alla barn ska få det stöd de har rätt till genom sitt lågaffektiva förhållningssätt.”

Ja, vad tänker du när du hör den här motiveringen? 

– Oj, vad många och stora ord tänker jag först. Nej, men det är ju bland de finaste beskrivningarna man kan få på sitt arbete tänker jag; att människor upplever och ser att att jag kan göra allt det här är ju jättefint. För mig är det väldigt viktigt med just relationerna till barnen. De sätter liksom en grund där jag kan bygga vidare och skapa undervisning. Utan relationerna till barnen så är det väldigt svårt att jobba nära och på riktigt tillsammans. 

– Varför är den relationella pedagogiken så central?

– Jag har arbetat tillsammans med Elisabeth Florez på Pedagogisk Inspiration och hon har jobbat med ögonblicksforskning och i det så kopplades Sven Persson på vår grupp och då fick vi liksom en direkt kontakt med en människa som pratar väldigt mycket om relationell pedagogik och just de här tre bitarna med det kognitiva, det sociala, det emotionella, det fastnade ganska direkt i mig. 

Jag fick liksom ord på ett arbetssätt som jag redan gör, så det var väldigt lätt att ta det in i mig och kunna skapa någonting av det, så det var det var väldigt fint och gav mig väldigt mycket.

– Du jobbade så innan, men här fick du det i ett sammanhang, eller? 

– Det kom liksom teori till det som jag faktiskt gjorde och jag fick liksom lite mer grund att jobba på och jobba utifrån. Jag har alltid tyckt att om jag jobbat just så här, tänka på kroppsspråk, tänka på rösten, man sätter sig när man pratar med barn så att vi är så jämställda vi kan vara, för jag är alltid lite längre. Jag har mer makt än vad barnen har helt enkelt och genom att jag sätter mig ner mig ner så blir jag ju i alla fall mindre och då får vi ögonkontakt, så alla de här små bitarna hänger ju ihop med relationerna. Jag vill bli en riktig människa med barnen.  

– Vilken var den viktigaste aha-upplevelsen du tar med dig? Du var inne på de här tre stora bitarna som du tar med dig från den här utbildningen du gick. 

– Ja, vi jobbade ju med egna ögonblicksforskningsfrågor och just då när vi var igång så började jag på avdelningen Stubben och då arbetade jag också deltid vilket gjorde att jag hade tid då jag kom ut till avdelningen. Då tittade jag på hur bemöter jag barnen när jag kommer innanför gränsen och när jag går in till vindskyddet? Och såg att dom barnen som jag stannade upp och pratade med, de fick jag mycket tydligare relation med än de barnen som var väldigt långt borta när jag kom på morgonen och då börjar jag ju mer aktivt också. söka upp de här barnen som var lite längre bort. Och märkte att helt plötsligt har jag relation med dessa människorna också, att det handlar mycket om var jag positionerar mig och hur jag gör och vad jag säger för någonting. Jag kan inte förvänta mig att om jag rusar in på gården och rakt in i vindskyddet så har jag relation med alla människor jag går förbi, det blir ju jätteknasigt. Så funkar det liksom inte.

– Skulle du säga att det var saker som du hade med dig innan eller fick du liksom stanna upp och tänka … för det kanske inte alltid är något man har med sig i en stressig vardag? 

– Ja precis och då tittade jag ju också på hur jag gjorde och upptäckt att jag gick ju inte direkt och tänkte att här skapas det ju inte några relationer direkt, men om jag stannar upp, pratar, tittar varandra i ögonen, frågor om någonting som jag vet att barnet har varit med om till exempel. Då börjar vi helt plötsligt skapa relationer, just att få ord och begrepp på de bitarna har varit väldigt viktigt och centralt. Det har jag fortsatt att jobba med sen, exempelvis med stationer eller andra upplägg i verksamheten. 

– Hur märker du så att säga att det här arbetssättet, det här förhållningssättet, är någonting som tas emot på ett sätt som man hoppas på? Eller märker du hos barnen eller är det någonting man märker på längre sikt eller? 

– Både på längre sikt och…det är ju ett hårt jobb, tänker jag; att skapa relationer med någon, oavsett egentligen vem det är det. Det gör man ju inte på en dag. 

– Jag vet att det kanske låter konstigt att prata om framgångsfaktorer när det handlar om relationer till andra människor, men finns det några sådana här?

– För det är också svårt att mäta och säga att jag har 5% relation med det barnet och 97 med det andra, men jag märker det på att jag får ett ”hej, Lina” när jag kommer på morgonen. Det är ett jättefint kvitto. Jag har barn som säger ”Hej då, Lina” när jag går hem. Det är också ett jättefint kvitto, men jag lägger också tid på att säga vad fint att du är tillbaka Jag vet, nu har du ju varit sjuk och nu är du här igen och vi har saknat dig. Det gör någonting med barnen när man har en vuxen som vet att man har varit borta, välkomnar en tillbaka och är glad att man är tillbaka. 

Så det kanske inte är så jättestora saker i sig, men tillsammans skapar de ju också en väldigt stor helhet av trygghet och närvaro. Jag delar också med mig av bitar som jag har varit med om. Barnen berättar kanske att dom varit på simskola. ”Ja, mina barn har också varit på simskola kan jag berätta då, så möts vi i något gemensamt. Jag behöver inte bli privat, men jag kan dela med mig av små bitar av mig för att bli människa tillsammans med de här andra, lite kortare människorna som jag jobbar med. 

– Var någonting som belystes i utbildningen där du kände att aha…där du fick anledning att ändra ditt eget förhållningssätt?

– Under ögonblicksforskningen tänker du? Den öppnade mina ögon om man nu ska vara så…väldigt mycket i form av att just ge ett ett sätt att arbeta på. Dels…jag har ju inte jobbat med aktionsforskning innan ögonblicksforskningen,den nuddar ju vi samma sätt att arbeta på. Och just det arbetssättet slog nog an väldigt väl hos mig. Att titta på någonting; vad händer? Hur kan jag gå vidare med detta? Reflektera och analysera och sen så fortsätta våga stanna kvar i det här som vi faktiskt ser händer och inte behöva göra nytt och nytt och nytt och nytt hela tiden utan att vi stannar kvar. Det tror jag är den viktigaste lärdomen som jag fick utav det och att det ger väldigt mycket. 

– Det låter som att det kan ge mycket, men det låter också som att det kan vara både svårt och jobbigt och granska sig själv och sitt arbete? 

– Det handlar väldigt mycket om att titta på vad jag gör för fel också, men också vad jag gör som fungerar. Jag måste våga titta på båda de sidorna, för annars kommer jag inte bli en hel pedagog heller. Jag kommer att göra fel och jag måste våga titta på när jag gör fel. Att hur kan jag göra nästa gång istället? 

– Och att man har hela sitt arbetslag med, att man strävar åt samma håll?

– Absolut. Det är jätteviktigt och jag har jobbat i arbetslag där vi har varit väldigt ödmjuka inför varandra och hjälpsamma och där vi har haft högt i tak i form av att vi har gett utrymme till våra personer och intressen, som vi kan ta med oss in och skapa verksamhet. Jag har alltid känt väldigt stort stöd för att få lov att att jobba på det sättet som jag har gjort tillsammans med de kollegor jag har haft. 

– Ja, det är kanske de förutsättningar som ska finnas för att man ska kunna bygga på det här?

– Ja och det hänger ju på mig också, tänker jag måste ju ge samma förutsättningar till andra som jag förväntar mig att få av dem. Jag kan ju inte tänka att nu vill jag göra allt, men ingen annan ska få göra någonting. Jag måste ju ge precis samma sak tillbaka om jag ska kunna förvänta med dig, ja, vad kan det finnas annars för för förhinder för det här så? 

– Vad kan det finnas för hinder, som kan försvåra det här?

– Om man pratar kring kollegor och arbete och så är det ju dels att nu exempelvis vid covid så är vi ju inte där. Det är stora personalbortfall från och till och det gör rätt stor skillnad också. Man kan inte vara lika närvarande som man kanske skulle vilja. Men eftersom vi har varit så väldigt närvarande innan så har vi så väldigt mycket kvar som vi kan använda oss av och plocka ifrån, att det blir inte lika lika tungt som det kanske hade kunnat vara. Vi har så mycket relationer redan att den den tål lite slitning av att vi kanske inte är där fullt ut för den sitter. 

Som sagt, ibland blir det lätt att man man får någon ny inspiration och så vill man ge 100 % på det här nya och så glömmer man bort att man har en annan kärna som man kanske ska fortsätta med. Att man vågar liksom hitta en kärna för sin verksamhet som följer med hela tiden där vi lägger till 5 % av allt det här nya och utvecklas hela tiden istället för att kasta bort den här kärnan som jag jobbat med som är så väldigt viktig. Att vi vågar liksom ha tillit till oss själva och till vår profession och vad vi kan och gör det, det tror jag är viktigt. 

– Närvarande pedagoger och deras förhållningssätt är ju en sak, men vad kan material och miljö och material spela för roll när det gäller att bygga relationer? 

– När när jag började på Stubben arbetade jag tillsammans med en kollega som heter Veronika och hon introducerade hela tanken med stationer. Hon var väldigt bra på att liksom konkret berätta varför vi ska göra det här också, inte bara att vi ska göra det, utan varför och vad det faktiskt ger barngruppen. Men samtidigt så är det så enkelt att vi faktiskt bara är tillsammans. Hon är väldigt bra på det och i det här lärde jag mig just det. Tänk att att vi samlas kring ett material och vi har en vuxen som finns kvar i materialet och materialet stannar på en viss plats för då vet vi vad det är. Vi plockar fram materialet tillsammans. Vi tar undan material tillsammans. Vi skapar liksom en en delaktighet i vår vardag. Som också bygger på att det är tillsammans och vi har relationer. 

Och just det här begreppet, stations-tänket, har jag sen då tagit med mig och till viss del ord satt också och pratat med andra förskolor om, just för att jag ser så väldigt goda möjligheter att att skapa relationer och undervisning i det här arbetssättet. Vi fick ju ett väldigt stort kvitto på hur det fungerade efter att avdelningen brann ner. 

– Jag berättar om det, vad hände, det här var några år sedan?

– Ja, det var ett par år sedan nu och vi vet ju egentligen inte vad som hände. Vi hittade en moped i vårt vindskydd och vi har ju inga mopeder på vår förskola så det var ju rätt logiskt att det var den som brunnit. Jag och en kollega fick tips av några vänner om att det brann i parken och då stod det att det brann i ett skjul och vi tänkte direkt båda två att det kan vara någon av våra avdelningar för att det jag kan förstå att man ser det som ett skjul. Så vi stack dit och så vi ser vår avdelning står i lågor, helt enkelt brinna ner till grunden. 

Och efter det så var det ett stort projekt att dels förstå att detta har hänt, att ta dit barnen och titta att detta faktiskt har hänt. Att vi alla har förlorat saker, men ingen har skadats. Det var väldigt viktigt att poängtera för alla. Ingen har skadats. Saker kan ersättas. Och sen flyttade vi till baksidan av den andra avdelningen som heter Vindskyddet och fick med oss matteaffären. Det var liksom det som var kvar, men vi hade också med oss vårt tankesätt kring stationer, vilket gjorde att vi behövde liksom aldrig börja om vi kunde fortsätta direkt med det vi gjorde. 

Vi placerade stationerna på liknande sätt som de var på den förra avdelningen. Vi upplevde att barnen kände igen detta direkt. De kunde dekontextualisera hela begreppet genom att det funkar på samma sätt, fast det är en ny plats. Det var så mycket de kände igen i formen så att vi kunde bara fortsätta. Det var jättefint att se.

– Ja, vad var det tror du som gjorde att de känner igen det där, i de här stationerna som gjorde att dom fick den här igenkänningen? 

– Dels så var de ju utformade på precis samma sätt. Det var sittdynor och det var skivor eller plattor som man byggde på. De var på samma sätt om vi tänker att vi hade avdelningen i ryggen. Så placerade vi dem på gården på samma ställen som de var på det förra. Dom förvarades på ett ungefärligt vis som det gjordes innan och det var samma material vi använde, så det var ju mycket man kände igen. 

Sen jobbar vi också väldigt mycket med att faktiskt bygga saker, stora saker, bygga saker till den här nya platsen för att göra den vår ännu mer och det står kvar än i dag fast vi inte är där. Det är rätt roligt. 

– Du nämnde att i stort sett det enda som klarade sig från branden var ju matteaffären…

_____________________________________________________________________

– Ja, nu befinner vi oss i Pildammsparken här och du öppnade just mataffären eller matteaffären…kan du berätta? 

– Ja, precis. Detta är då affären som vi har arbetat med i flera år nu och den enda sak som faktiskt överlevde branden, så det är jättefint att den kunde följa med hit där vi är nu och detta är vår matteaffär eller mataffär, vi har skojat lite med texten där, där barnen kommer och handlar och räknar, vi skriver kvitton tillsammans med dem så de kan se hur de har räknat för att få reda på vad saker kostar till exempel. Och allt materialet är gjort av trä. Vi har gjort det tillsammans med barnen. Så ingenting är köpt utan allting är tillverkat faktiskt från trä som har funnits här i parken, grenar och kvistar. 

– Så det är närproducerat, kan man verkligen säga?

– Det kan man säga, absolut närproducerat. 

– Hyllorna här är belamrade med varor, kan du berätta lite grann vad är det, vad finns här och vad hur kommer det sig att just det här finns?

– Det som finns här, allt från klubbor till pepparkakor och kanelbullar och sill och mackor och tårtbitar, allting kommer efter vad barnen har önskat vad vi ska ha för någonting. Vi har också en stor mängd glass, det är populärt kan jag säga. Det kostar två kronor, då kan man komma på att man kan handla rätt många glassar när man har 10 kr. Det är spännande!

– Så har vi en prislista här, är det någonting ni har kommit fram till gemensamt eller? 

– Prislistan är dels markerade med siffror för vad sakerna kostar, men också med prickar för att både barn som är yngre och jobbar med antal ska kunna räkna ut vad det kostar, men också äldre barn som börjar vänja sig vid hur symbolerna ser ut ska kunna avläsa vad saker kostar. Och det är också barnen som har bestämt tillsammans med oss. Vi har pratat om vad som är rimligt om man har 10 kr, vad är rimligt att saker kan kosta då? Att ett ägg till exempel kostar 3 kronor och att ett kex kostar 2 kronor är ganska rimligt om man har 10 kronor och handlat här. 

– Är det ett utbud som förändras här, tillkommer det saker? 

– Ibland, eftersom sakerna gjorda av trä så kan det ju också bli att precis som riktig mat möglar de också och behöver bytas ut. Antingen så byter vi ut det till det som det var innan eller så gör vi något nytt utifrån vad barnen önskar, så det hänger lite på vad de vill ha för någonting i affären också.

– Kan du bara tas med då till när ni öppnar den här? Det blir som en liten händelse. 

– Ja, absolut, så fort någon ställer sig här vid lådan och de hör att det rasslar i låset då är här en kö framför affären direkt och de lägger fram gränser för hur de ska kunna stå och handla i lugn och ro. De pratar med varandra om vad de ska köpa för någonting och bredvid affären brukar de lägga sittdynor så att de kan sitta och fika efter att de handlat tillsammans. Så ja, det händer mycket bara man ställer sig här, så det är en väldigt attraktiv station hos oss. 

– Från din pedagoghorisont, varför är det här så lyckat? 

– Ja, det verkar ju som att de tycker att det roligaste är att handla och räkna och betala. Själva fikadelen gör de också, men de är rätt snabba på att komma med så kallad leverans till mig då i affären igen och sen ställa sig i kö och handla igen. Jag tror det här, det är roligt och lustfyllt att göra något som även vuxna gör är på riktigt. De får göra detta ganska mycket på riktigt också. De får lämna ifrån sig något och så får de någonting för de här pengarna de lämnar och jag tror det är roligt. Det har hållt i fyra år nu snart det är. Det är fint. 

– Är det någon några liknande projekt du skulle vilja förverkliga framöver, där man verkligen tar tillvara på liksom barnens önskemål?

– Ja alltså, jag tänker att man gör ju det på många olika sätt. Sen blir det ju aldrig kanske så här stort. Det kräver ju också ett väldigt intresse från den som driver det och från barnen. Matteaffären har många år kvar kan jag säga. Men jag jobbar ju också gärna med skapande och med musik och dans. Jag sjunger inte och jag spelar inte, men jag dansar gärna. Berättar gärna, har teater. Jag är en person som behöver vara kreativ och det kommer att ge uttryck på massa olika vis. 

Vi jobbar väldigt mycket med verktyg också. Det hänger också ihop med matteaffären, barnen får tälja med potatisskalare och de får använda såg tillsammans med vuxen och sandpappra och jobba liksom med kropp och natur och så här, så det är just den biten är viktig också för mig. 

– Om du ska ha sammanfatta, vilka tror du är dina starkaste drivkrafter som pedagog? Du berättade att du kommer från från fritids? 

– Jag är fritidspedagog egentligen ja.

– Och sedan sadlade du om. Vilka var drivkrafterna så att säga att delvis byta lite bana? 

– Ja, jag jobbade inte jättelänge som fritidspedagog. Jag vet inte varför det lockade mer egentligen med de yngre barnen, men det kändes väldigt naturligt att umgås och att lära och det händer ju också väldigt mycket med barn som är mellan ett till sex år. De växer väldigt fort. De lär sig väldigt fort, men man märker väldigt snabbt förändringar i de här barnen och och då känner jag att tänk att jag får lov att vara del av detta. Vilken ynnest det är, så drivkraften är ju dels att se att människor får lov att ha det bra i mitt sällskap. Det är ju fantastiskt fint. Men också få lov att jobba utomhus och arbeta med naturmaterial och få skapa saker tillsammans med barnen, både i form av material men också relationer. Att man liksom man skapar verksamhet tillsammans. 

– Stort tack för att du var med i Podagog Malmö!

– Tack så jättemycket.

– Du har lyssnat på Podagog Malmö, en podd som görs av redaktionen på Pedagog Malmö. Vem vill du höra i podden framöver? Mejla oss på pedagogmalmo@malmo.se. Vi finns också på facebook och där heter vi Pedagog Malmö. 

Den här sidan skyddas av reCAPTCHA och Googles Integritetspolicy och användarvillkor gäller.

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

I enlighet med den allmänna dataskyddsförordningen (EU 2016/679), GDPR, och kompletterande nationell lagstiftning lämnar grundskoleförvaltningen i Malmö stad följande information om behandlingen av dina personuppgifter som sker när du väljer att kommentera artikel eller videoinslag på Pedagog Malmö. Läs mer här!