”Ingen sa sanningen”
Hur vet vi att det vi gör är bra?
Jag tror verkligen på kollegialt lärande som metod för fortbildning och utveckling av undervisningen, men hur vet vi att just det kollegiala lärandet som vi jobbar med verkligen är bra? Att det ger resultat i klassrummen och gör skillnad för elevernas lärande?
Det här är en svår fråga. Det är inte lätt att ”mäta” effekter av kollegialt lärande. Det finns så många parametrar som påverkar. Vad är det som ska mätas egentligen? Vad är mest i fokus – lärarna eller eleverna eller allihop? Vilka metod ska användas i utvärderingen? Ska vi titta kvantitativt eller kvalitativt? Och… för vems skull gör vi egentligen utvärderingen?
Ofta, när jag pratar om utvärdering, får jag ta del om lärares tankar om att ”det är för tidigt” och ”vi är mitt inne i processen”. Detta kan jag både hålla med om och inte hålla med om. Det beror på vad som utvärderas och i vilket syfte. Jag håller med om att i ett tidigt skede kommer inte en ”mätning” av elevers kunskaper genom ett skriftligt prov kunna utvärdera hur en lärargrupps kollegiala lärande går. Däremot finns det annat som kan utvärderas fast man är mitt inne i en process. Att vänta tills processen är klar med utvärderingen blir ju också fel, speciellt som kollegialt lärande ofta är processer som pågår under lång tid. Jag tänker att det är positivt att stanna upp ibland, och fundera på vad är nästa steg i det kollegiala lärande? Hur vet vi egentligen att det vi gör är bra – både för oss lärare och för eleverna?
Låt mig nu koppla ihop mitt resonemang med Läslyftet. I Malmö är många grundskolor redan igång, och nästa år ska många lärare på gymnasiet/komvux in i satsningen. Utformningen ser olika ut på olika skolor, men gemensamt är tanken kring att Läslyftet ska hjälpa lärarna att utveckla undervisningen och att ett språkutvecklande arbetssätt är bra för elevernas kunskapsutveckling. Det finns mycket forskning som visar att kollegialt lärande är bra för att utveckla lärares undervisning, se t.ex. Skolverket (2012), och att språkutvecklande arbetssätt är bra för alla elever, både de med svenska som modersmål och de som har svenska som andraspråk (Hajer & Meestringa, 2010). Forskare från universitet och högskolor runt om i landet arbetar just nu hårt med att ta fram bra texter till Läslyftsmodulerna. Det finns alltså en vetenskaplig grund för att Läslyftet ska fungera, men åter igen, hur vet vi egentligen att Läslyftet är bra – både för oss lärare och för eleverna? Och att just det vi i vår lärgrupp fokuserar på är rätt saker att fokusera på i Läslyftet?
För en tid sedan satt jag med en grupp skolledare och blivande handledare för planering inför Läslyftet och naturligtvis kom frågan om utvärdering upp. Jag tänkte högt och sa ”Det hade ju varit bra om det funnits något stödmaterial kring utvärdering av Läslyftet. Jag undrar om Skolverket tagit fram något?”. Alla på mötet var inte övertygade om att jag skulle få ett bra svar från Skolverket, men eftersom det alltid är roligt att prata med Skolverket, så anmälde jag mig frivillig att ställa frågan till dem. Sagt och gjort, följande fråga gick iväg i ett mail: ”Jag undrar om det finns något stödmaterial för hur skolor själva kan jobba (lokalt eller på kommunnivå) med utvärdering av Läslyftet. Då tänker jag både på utvärdering av det kollegiala lärandet i lärgrupperna och lärarnas utveckling, och på utvärderingar av hur Läslyftet påverkar elevernas språkutveckling.”
Svaret kom bara någon dag sedan från Erica Jonvallen, undervisningsråd på Skolverket, att det inte finns den sortens stödmaterial som jag efterfrågade. Erica föreslog följande länk från utvärderingen av utprövningsomgången i Läslyftet
Det var emellertid det som Erica skrev sen, som verkligen fick mig att tänka till. Hon skrev: ”Jag tror det är mest fruktbart att under arbetets gång fokusera på just fortbildnings- och undervisningskulturen. Och att under tiden arbetet pågår (och när moduler är genomgångna) försöka – tillsammans med lärarna – identifiera vilka arbetssätt, metoder och verktyg som är särskilt användbara i relation till elevernas behov. Att fokusera på den formativa undervisningen. Utifrån detta sedan fundera över hur man kan arbeta vidare mer specifikt och då utvärdera utifrån mål man sätter upp. Men det finns såklart andra sätt att ta sig an detta.”
Min första tanke var: ”Attans, det finns inget färdigt stödmaterial!”, för visst hade det varit praktiskt med lite hjälp på vägen. Sedan, ju mer jag funderar på det, inser jag att svaret jag fick var tänkvärt och rimligt… och faktiskt kan ses som ett slags stödmaterial. Först, under modularbetet i Läslyftet, kan vi fokusera på att pröva och reflektera över arbetssätt, metoder och verktyg som kan fungera i lärarnas elevgrupper. Nästa spännande steg blir att se hur verktygen påverkar elevernas lärande. Då kanske frågan ”hur vet vi att det vi gör är bra?” kan få ett svar även ur ett elevperspektiv, och processen med att hitta nästa steg i det kollegiala lärandet går vidare. Dessa tankar om utvärdering fungerar inte bara för Läslyftet, utan också i andra upplägg för kollegialt lärande tänker jag.
Det sista Erica skriver är också spännande, att det finns andra sätt. Vilka tankar har ni om utvärdering?
Referenser
Hajer, M. & Meestringa, T. (2010). Språkinriktad undervisning: en handbok (1:a upplagan). Stockholm. Hallgren & Fallgren.
Skolverket (2012). Kollegialt lärande nyckelfaktor för framgångsrik skolutveckling. http://www.skolverket.se/skolutveckling/forskning/artikelarkiv/kollegialt-larande-nyckelfaktor-for-framgangsrik-skolutveckling-1.171296
/Marie Sjöblom, lektor i kollegialt lärande (på 50%) och gymnasielärare i matematik/programmering (på 50%)
